Upp till vattenytan
Författaren bor i Utah i USA.
Jag hade bett innerligt till min himmelske Fader att han skulle befria mig från min ångest och förtvivlan, men utan de här prövningarna skulle jag kanske inte nå fram till det ”utlovade land” som han ledde mig till.
Omkring ett halvår efter att jag hade gått ut college började jag få panik- och ångestattacker och depressioner. Jag hade ingen aning om var de kom från, men de tog hårt på krafterna.
Jag fick kämpa för att hålla mig uppe. När man gav mig en ny uppgift på jobbet fick jag en sådan ångest att jag inte kunde sitta still. Mina tankar skenade i väg med mig och mitt hjärta bultade så häftigt att jag trodde att det skulle hoppa ut ur bröstet på mig. Det här fortsatte i dagar, och när jag kom hem från jobbet varje dag så ramlade jag ihop på soffan. Innan jag visste ordet av var det morgon och en ny arbetsdag hade börjat.
De här tillståndet höll i sig i månader, till och med efter att jag hade hittat ett nytt jobb och gick i terapi.
På vägen till arbetet varje morgon bad jag om kraft att på något sätt överleva dagen och komma hem igen till min hustru och min dotter. Jag såg ingen ände på min kamp och ville ofta ge upp. Många gånger hade jag tårar i ögonen när jag bad himlen att hjälpa mig. Jag bad uppriktigare än någonsin tidigare och vädjade till min himmelske Fader att hjälpa mig förstå min prövning och befria mig från den.
Allt tycktes svart och hopplöst när jag inte kände Andens påverkan. Men när Anden lyfte upp mig ur hopplösheten fick jag mod att fortsätta, om det så bara var tills nästa bön. Jag lärde mig att förtrösta på Herren och be till honom, inte bara för att välsigna maten eller tala om att nu går jag och lägger mig. Följden blev att jag kom honom närmare.
Kastade på havets vågor
Mitt uppe i min ångest och förtvivlan läste jag på nytt skildringen av jarediternas resa över det ”stora djupet” (se Ether 2:25). Jag kan föreställa mig deras nervösa förväntan när de gick ombord på sina båtar. Det skulle kanske bli en farofylld resa, men de visste att de var på väg till ett ”land som är utvalt framför alla andra länder” (Ether 2:15).
Vi läser följande om deras resa:
”Herren Gud lät en våldsam vind blåsa över vattnens yta, mot det utlovade landet, och sålunda kastades de på havets vågor för vinden.
Och det hände sig att de många gånger begravdes i havets djup på grund av de berghöga vågor som bröts över dem, och likaså av det väldiga och förfärliga oväder som orsakades av den våldsamma vinden …
När de därför var omgivna av mycket vatten ropade de till Herren, och han förde dem åter upp till vattenytan.
Och det hände sig att vinden aldrig upphörde att blåsa mot det utlovade landet medan de var på vattnen. Och på så sätt drevs de framåt av vinden” (Ether 6:5–8).
De här verserna fick en personlig betydelse för mig. Jag kände att jag var i min egen båt och att ångestens vindar kastade sig mot mig och depressionernas vågor svallade över mig och begravde mig i förtvivlans djup. När jag var ”begraven” och ropade till Herren kom jag upp till ytan igen, men blev begraven på nytt.
Jag läste vers 8 igen: ”Vinden [upphörde] aldrig att blåsa mot det utlovade landet … Och på så sätt drevs de framåt av vinden” (betoning tillagd). Då slog det mig. Samma vindar som orsakade de skyhöga vågor som begravde båtarna var också till välsignelse för jarediterna på deras resa. Jag hade bett innerligt till min himmelske Fader att han skulle befria mig från min ångest och förtvivlan, men utan dessa prövningar skulle jag kanske inte nå fram till det ”utlovade land” som han ledde mig till.
De här verserna förändrade min livssyn. Min ångest och mina depressioner hade gett mig större tillit till min himmelske Fader. Utan vindarna och vattnet hade jag kanske aldrig lärt känna Gud som jag nu känner honom, och jarediterna hade kanske aldrig kommit fram till det utlovade landet.
Det har gått några år sedan den här upplevelsen. Ångestens vindar har mojnat och depressionens vågor upphört att begrava mig. Men om det blåser upp till storm igen så ska jag ropa till Herren och vara tacksam eftersom jag vet att lugnt vatten inte driver några båtar till det utlovade landet. Det gör bara stormigt vatten.
Illustrationer Jerry Harston