Vi kan bättra oss: Välkomna andra in i fållan
Här är fyra exempel på hur du kan hjälpa nya och återvändande medlemmar att känna sig som hemma.
Inom en månad efter Melissas (alla namn har ändrats) dop i Mellanvästern i USA bad hon inledningsbönen under ett sakramentsmöte. Hon var nervös för att be offentligt men ”jag hade all tilltro till min förmåga att tala med min himmelske Fader”, minns hon. ”Jag hade trots allt bett i många år, särskilt när jag undersökte kyrkan, och kunde känna hur den Helige Anden hjälpte mig.”
Så det var med stor förvåning hon fick ett mejl från en församlingsmedlem som ”mycket detaljerat” beskrev allt det som var fel med hennes bön. Skam, förlägenhet och en våg av tvivel rasade genom Melissa innan hon kände sig manad att ringa den återvände missionären som hade undervisat henne. ”Han försäkrade mig genast att det var oerhört olämpligt av den medlemmen att kritisera mig på ett sådant sätt”, säger hon. ”Han sa också att biskopsrådet aldrig skulle be en annan medlem, vilket jag hade antagit, att ge mig sådan feedback.”
Med ny tillförsikt förblev Melissa aktiv i församlingen, tackade ja till kallelser och fortsatte blomstra i sin tro. Men det tog flera månader att komma över smärtan och det förlorade självförtroendet efter det där nedslående mejlet.
Tråkigt nog är Melissas berättelse inte unik. Många nya och återvändande medlemmar ställs inför avsevärda utmaningar, som ofta kan undvikas, därför att de inte känner sig hemma. Ibland har också medlemmar med starkt vittnesbörd svårt att förbli trofasta när de känner sig utanför. I en ny videoserie som heter Enighet i mångfald tar kyrkans ledare upp den här frågan och uppmanar oss medlemmar att vara mer lyhörda, inkluderande och kärleksfulla mot varandra.
Följande berättelser visar hur vi som medlemmar kan tillämpa de här principerna, vara sanna vänner och ge känslomässigt stöd till dem som hungrar efter att bli genuint accepterade i Herrens kyrka.
Var en vän i tron
”När någons skugga sveper över dörren till kyrkan bör han eller hon genast känna sig omfamnad och älskad och upplyft och inspirerad … till att bli bättre eftersom han eller hon vet att Herren älskar honom eller henne och därför att han eller hon har vänner i tron.”
– Carol F. McConkie, första rådgivare i Unga kvinnors generalpresidentskap
Melissa behövde riktiga vänner, särskilt i församlingen, som hon kunde prata med när hon behövde råd och hjälp. Hennes man och dotter hade inte blivit medlemmar tillsammans med henne.
”Jag kände mig mycket ensam när jag kom till kyrkan och såg alla familjer”, säger hon. Alla var vänliga, men till och med deras glädje fick henne att känna att ”jag aldrig skulle kunna stråla som de eftersom jag var den enda med problem”.
Förutom den återvände missionären som hade undervisat Melissa hade hon välsignats med Cindy, en vän på internet som hade berättat för henne om kyrkan. ”Det var svårt att se hur jobbigt Melissa hade det medan jag hjälplöst tittade på”, säger Cindy. ”Så jag skapade en privat Facebook-grupp med några olika oerhört starka, kärleksfulla medlemmar med olika bakgrund som hjälpte och blev vän med henne på sätt som jag aldrig hade kunnat göra ensam.”
Gruppen gav Melissa inte bara en känsla av tillhörighet medan hon fann sin plats i församlingen, utan svarade också på frågor om livsstil och kultur. ”Jag växte upp med linne och shorts”, säger Melissa. Hon uppskattade vännerna på nätet som visade foton på kläder som hon kunde hitta i de lokala affärerna. Det uppmuntrade henne att be systrarna i församlingen om filmrekommendationer när hon inte längre kände sig bekväm med några filmer i sin samling.
En viktig aspekt av vänskap, påpekar Melissa, är att det var hon som bad om råd. Oombedda råd känns kränkande i stället för välkomnande. De inkräktar på ens privatliv och kan kännas sårande för dem som inte är beredda på dem.
Så småningom kallades Melissa att undervisa i Hjälpföreningen. Ämbetet gav henne möjlighet att prata med andra i församlingen. Melissa berättade för systrarna om hur svårt det var att inte bara anpassa sig som ny medlem utan också att ta hand om ett autistiskt barn, en del hälsoproblem och ”ja, och så är min hund döende”. Upplevelsen av att andra systrar lyssnade och berättade om egna svårigheter på lektionerna och i privata samtal var mycket läkande. De här kontakterna gjorde att Melissa kände att hon äntligen hade sanna vänner i tron.
Inkludera alla
”Frälsaren befallde sina efterföljare att ’älska varandra så som jag har älskat er’ (se Joh. 13:34; kursivering tillagd). Så vi ser på hur han älskade oss. … Om vi gör honom till vår förebild borde vi alltid försöka nå ut till och inkludera alla.”
– Äldste Dallin H. Oaks i de tolv apostlarnas kvorum
Robert, en undersökare i Kanada, har varit med på en mängd olika möten och aktiviteter i kyrkan. Han har undersökt olika religioner men fortsätter att lära sig om kyrkan tack vare inspirationen han har funnit i dess lära och i Mormons bok. Han är med på institutet för att lära sig mer och tycker att den sociala omgivningen är ”uppfriskande sund, vänlig, med riktigt bra vibbar”, säger han. ”Mormonerna är de trevligaste människorna i världen.”
Robert säger sig vara inåtvänd, men vill umgås och säger: ”Jag har en tendens att hålla mig utmed väggarna, osäker på hur jag ska bli en del av gruppen, där många har varit vänner länge och inte verkar behöva någon annan.” Men det krävs inte så mycket för att lätta på den här känslan av isolering. Under en aktivitet, minns han, ”kom någon fram till mig efter middagen och frågade om jag inte ville stanna och se på filmen. Annars skulle jag ha åkt hem, men i stället blev det jättetrevligt. Jag behövde bara få veta att någon ville att jag skulle vara där.”
Liksom Melissa uppskattar han de vänner i kyrkan som förklarar läran men inte blir för detaljerade om hur man ska följa den. Vänner som lyssnar mer än de förmanar är som ”någon som går bredvid dig i stället för att trycka på bakifrån för att du ska gå fortare. För det mesta snubblar och ramlar man bara.”
Robert har haft svårt att sluta röka. Hans obehag visar hur de som är nya är ytterst medvetna om hur annorlunda de är. ”Inte en enda medlem har någonsin sagt något till mig om att jag luktar rök”, säger han. ”Men om mina kläder inte är helt nytvättade stannar jag hemma från institutet eller kyrkan.”
Vi kan skapa en större känsla av samhörighet när vi uppmuntrar och inkluderar dem som är nya i kyrkan. Äldste D. Todd Christofferson i de tolv apostlarnas kvorum säger: ”Det gör mig oerhört ledsen när någon som är mycket sårbar kommer och säger: … ’Jag vill vara här’, och andra sedan ignorerar honom eller henne eller visar brist på intresse. Det är tragiskt. … Vi måste vara bättre än så” (”Finns det plats för mig?” [video] lds.org/media-library).
Visa intresse
”När du väljer att visa intresse så välsignar du någon annans liv. … Kan du titta efter personen som känner sig utanför, som håller sig på sin kant? … När du har öppnat ditt hjärta för andra, ser du att alla hör hemma i kyrkan.”
– Jean B. Bingham, Hjälpföreningens generalpresident
När Elsa hade blivit medlem i kyrkan i Nederländerna kände hon att hon fick nära kontakt med en kärleksfull himmelsk Fader. Men som ung ensamstående vuxen har hon också upplevt ensamhet när familjemedlemmar och vänner känt sig besvärade av hennes nya religiösa värderingar och vanor. ”Det bästa medlemmarna har gjort för mig”, säger hon, ”är att vara mina vänner även utanför kyrkan. Några kommer till templet och utför dop tillsammans med mig fastän de har tagit emot sin begåvning. Jag behöver umgås med medlemmar också under veckan för att få styrka och härda ut till slutet.”
Elsa känner att det svåraste med att vara ny medlem är ”förväntningarna om att man helt plötsligt ska förstå allting”, säger hon. ”Alla förkortningar, händelser, kallelser. Det kan vara lite överväldigande, och ibland är jag rädd att andra dömer mig för att jag inte lär mig fortare.” Dessutom upplever hon, som många andra, ångest i sociala sammanhang vilket gör att ”jag sitter längst bak i kapellet och sällan pratar med någon”. Hon har svårt för stora grupper och undrar om andra dömer henne för att hon inte deltar så mycket. ”Det är inte det att jag inte vill delta i lektionerna eller sjunga psalmer högt eller be offentligt”, förklarar hon. ”Det är bara att jag är rädd att jag faktiskt ska börja gråta inför alla de här människorna som jag inte riktigt känner än.”
Syster McConkie säger: ”Jag känner till personer som kommer till kyrkan varje söndag för att bli inspirerade och upplyfta och som tyvärr går därifrån med känslan av att vara dömda och oälskade – obehövda, som om det inte finns någon plats för dem i kyrkan. Vi behöver ändra på det.”
De medlemmar som inte är dömande, säger Elsa, är till störst hjälp för henne. ”De lyssnar på mina problem och inkräktar inte på mitt privatliv. De är uppriktiga och tålmodiga medan jag lär mig vad det innebär att vara medlem.” Trots sin ångest följer hon med missionärerna och tar hand om nya medlemmar och undersökare. ”Jag vet hur det känns att vara ny”, säger hon, ”och jag vill se till att ingen vänder sig bort från evangeliets gåvor, som räddade mig från förtvivlan.”
Lev efter evangeliet, bli lärjungar
”Vi kan bidra med olika gåvor och perspektiv. Den stora bredden av erfarenhet och bakgrund och svårigheter som människor ställs inför visar oss vad som egentligen är viktigt i Kristi evangelium. Och mycket av det andra som kanske har trängt sig in med tiden och handlar mer om kultur än lära kan försvinna, och vi kan på allvar lära oss att bli lärjungar.”
– Äldste D. Todd Christofferson i de tolv apostlarnas kvorum
Trots att Jim tidigare hade varit kritisk mot kyrkan blev han medlem eftersom han fick ”ett obestridligt vittnesbörd av den Helige Anden som vittnade om sanningen i evangeliet och dess lära”. Men något av det svåraste för honom var att anpassa sig till kyrkans kultur.
Efter dopet upptäckte han att många allmänt accepterade beteenden hos medlemmarna var kulturella snarare än doktrinära. ”Det händer ju i varje organiserad religion”, säger han, ”men jag kände att om jag inte anpassade mig på vissa sätt så skulle jag anklagas för att inte helt ta till mig evangeliet. Jag hade inte svårt med evangeliet eller läran utan med den nivå av anpassning som jag kände bara var kulturell.”
Som äldste Christofferson förklarar behöver vi våra nyomvända, undersökare och andra som hjälper oss att arbeta bort seder som inte hör till evangeliet och som har uppkommit med tiden, och bli sanna lärjungar.
Äldste Oaks lovordar förmånerna med att umgås med personer av olika bakgrund och uppmanar sista dagars heliga att sluta fokusera på skillnader och i stället börja med att fråga: ”Var kommer du ifrån? Vilka är dina grundläggande värderingar? Vad vill du åstadkomma?” En sådan öppenhet och acceptans hjälper i sin tur personer som är nya i vår krets att känna sig inkluderade, upplyfta, älskade och redo att omfamna frälsning i Kristi kropp.
Liksom kyrkans ledare i dag oroade sig aposteln Paulus för splittringar i Kristi forntida kyrka. Han uppmanade medlemmar med starka åsikter att undvika att förolämpa andra medlemmar i fråga om seder som i slutändan inte hade någon betydelse, och förklarade att ”kunskapen uppblåser, och kärleken uppbygger” (1 Kor. 8:1). Han uppmanade dem att ”inte låta stridigheter förekomma bland [dem]” och att fokusera på ”Jesus Kristus och honom som korsfäst” i stället för på hur medlemmarna skilde sig åt från varandra (1 Kor. 1:10; 2:2).
I dag uppmanas vi av nutida apostlar och profeter att finna enighet i mångfald och att bereda plats för varje medlem i Kristi kyrka som en viktig del av vårt ändamål att nå fram till ”enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått … att vi blir helt uppfyllda av Kristus” (Ef. 4:13).