Boken som räddade mitt liv
Detalj från Se era små, av Robert Barrett
Jag och min familj blev medlemmar i kyrkan när jag var 12 år. På den tiden hade jag ingen aning om hur stor den gåvan var. Jag visste inte ens om kyrkan var sann, men pappa och mamma tog intryck av missionärernas budskap. Jag tyckte också om missionärerna men förstod inte helt vad de sa. Så småningom uppmanade de oss att döpas, och vi bestämde som familj att alla skulle bli medlemmar eller ingen alls. Jag sa ja och döptes utan att ens vara omvänd.
Jag gick i kyrkan och var med på seminariet, men resten av familjen slutade gå. Jag hade vänner i kyrkan och var med på seminariet och veckoträffarna för att få vara med dem. Jag brydde mig inte om evangeliet eller lärosatserna och tyckte att kyrkan i allmänhet var tråkig. Mitt liv blev besvärligt när jag började ägna mig åt sådant som snatteri och vandalism. Pappa blev våldsam och jag funderade på självmord.
Men självmord var egentligen aldrig något alternativ. Jag kunde inte göra det mot mamma som jag älskade djupt. Så jag behövde hitta en lösning. Jag sökte lite runtomkring och såg mina vänner från kyrkan. Det som de hade men inte jag var ett vittnesbörd. Så vid sexton års ålder, fyra år efter mitt dop, satte jag mig ner och läste Mormons bok för första gången.
Det var svårt och det tog nästan två år. När jag läste i 3 Nephi om när Frälsaren besökte nephiterna efter sin uppståndelse, där han välsignade barnen och änglar kom ner från himlen och omgav dem, var det som om jag stod bland nephiterna och med egna ögon såg den mirakulösa händelsen. Den Helige Anden vittnade om det underbara ögonblicket.
Jag kunde inte läsa längre eftersom ögonen fylldes av tårar. När jag återfick fattningen fortsatte jag läsa. Några veckor gick och jag läste ut boken, knäböjde och bad om att få veta om boken var sann. Men jag fick inget svar.
Dagarna gick medan jag regelbundet knäböjde och vädjade om att få veta om boken var sann, om kyrkan var sann, men jag fick ändå inget svar. Flera veckor efter att jag hade läst ut boken började jag misströsta och knäböjde än gång till och frågade: ”Himmelske Fader, är Mormons bok sann?” Svaret som kom var inte vad jag hade väntat: ”Jag har redan svarat dig. Du vet att den är det.”
Jag hade fått mitt vittnesbörd flera veckor tidigare när jag läste om hur Kristus välsignade barnen. Jag visste att den här kyrkan, Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, är Guds rike på jorden, återställd av en profet och ledd av en profet, som i forna dagar.
Det är ingen överdrift att säga att Mormons bok räddade mitt liv, men det är riktigare att säga att det återställda evangeliet räddade mig och fortsätter att förnya mig och ge mig näring varje dag. Det är min dyrbaraste ägodel.