Ett arv av kärlek och tjänande
En visning för allmänheten hölls i konferenscentret den 11 januari 2018. Begravningsgudstjänsten hölls dagen därpå i konferenscentret. En privat jordfästning hölls samma eftermiddag på Salt Lake Citys begravningsplats.
Det är en välsignelse för mig att få stå framför er i dag och tala till minne av min far, president Thomas Spencer Monson, den sextonde presidenten för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Idag är detta konferenscenter fyllt av er kärlek och era böner. Jag tackar er för er närvaro och ert stöd.
Som familj vill vi tacka de många personer som har välsignat vår far genom sitt tjänande och sin omvårdnad. Vi tackar innerligt president Henry B. Eyring och president Dieter F. Uchtdorf. Vi tackar varje medlem i de tolv apostlarnas kvorum. Vi tackar också övriga generalauktoriteter och kyrkans ämbetsman. President Monsons kontorsstab och andra anställda är enastående. Min fars säkerhetsgrupp, speciellt Tracy Monson och Dan Stephens, har med sitt yrkeskunnande och engagemang tjänat på ett exceptionellt sätt. Vi tackar särskilt hans sjukvårdspersonal, speciellt syster Aleese Walker. Vi är tacksamma för min fars hängivna fysioterapeuter, tandläkare och läkare, bland andra hans specialist på invärtesmedicin, dr Russell Maxwell. Ni har alla varit fantastiska i er orubbliga och medkännande omsorg.
Jag vill tacka min man Roger och våra barn för att ni har stöttat mig när jag har betjänat min far, deras morfar.
Käre far, det har varit en helig välsignelse och en ära att få se efter dig så som min hängivna mor önskade. Jag vet att vi har haft ”änglar runt runtomkring [oss] för att upprätthålla [oss]”.1
Slutligen vill jag tacka er, kyrkans medlemmar. Era dagliga böner som uppsänts under de 54 år då min far tjänade som apostel och sedan som kyrkans president har gjort skillnad.
Idag är jag djupt tacksam för min far och det arv han efterlämnade – ett arv av kärlek och tjänande. Trots att han var profet, var min far inte fullkomlig. Av hela sitt hjärta litade han ödmjukt på vår Herre och Frälsare Jesus Kristus och försökte vara som han. För ungefär ett år sedan arbetade han på sitt kontor. Ett exemplar av Ensign låg uppslaget, och där var en bild på honom själv. Min far pekade på bilden och sa: ”Jag känner den där killen. Han gjorde sitt bästa.”
Ett arv av kärlek
Genom att helt enkelt ”göra sitt bästa” lämnade president Monson efter sig ett oförglömligt arv av kärlek. Han älskade Herren och han älskade människor. Han såg vår potential och trodde uppriktigt på vår förmåga att förändras och framåtskrida genom Jesu Kristi försoning.
Han älskade sina föräldrar, sina syskon och sin släkt. Han älskade sin kära eviga livskamrat – sin vackra, tystlåtna, trofasta supporter och medhjälpare, Frances. Han älskade sin familj och var och en av sina missionärer i östra Kanada. Han var särskilt förtjust i sina barnbarn. Trots ett pressat schema skapade han många, många minnen tillsammans med dem. Han var uppriktigt intresserad av deras liv.
Fullständiga främlingar fick också känna president Monsons kärlek. En gång när han besökte ett närliggande vårdhem skakade han hand med en man i rullstol. Mannen tittade upp och sa försynt: ”President Monson, du har skakat min hand, men jag behöver en kram.” Utan att tveka böjde sig pappa ner och kramade ömt denne käre man.
Pappa läste ofta upp Frälsarens stora bud:
”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd.
Detta är det största och främsta budet.
Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv.”2
Han valde också att leva efter det här budet varenda dag.
Ett arv av tjänande
I The Two Gentlemen of Verona skrev William Shakespeare de visa orden: ”Den älskar ej, som tiger med sin kärlek.”3 Min far förstod detta mycket väl och visade sin kärlek till andra genom att följa Frälsarens exempel: ”[Han] gick omkring och gjorde gott … ty Gud var med honom.”4 Min far tillbringade hela sitt liv med att tjäna andra.
Det var mitt privilegium att få följa med min far på många av hans personliga besök. Vi besökte regelbundet en livslång vän, 98-årige äldste Glen Rudd. En gång hade det gått lite väl länge sedan vi var där senast. En dag svarade en sekreterare på min fars kontor i telefonen när äldste Rudd ringde. Han frågade: ”Är president Monson ute och besöker de sjuka, de lidande och de gamla? I så fall har jag rätt att få besök!” Vi svarade snabbt genom att besöka hans hem. Efter besöket vände sig pappa till mig med ett leende på läpparna och sa: ”Ann, jag känner att vi har gjort något bra idag.”
Min fars önskan att tjäna andra översteg ofta hans kapacitet, med tanke på hans många ansvar. Oförskräckt hittade han en lösning: han bad andra att genomföra det tjänande som behövdes på hans vägnar. Han ringde till noga utvalda personer och sa: ”Är det min vän Mac? Det här är Tom. Vad skulle du tycka om att måla en glad färgklick på din själ idag?” I översättning betydde det här att president Monson behövde en ”tjänandetjänst”. ”Mac” gick mycket gärna med på det.
Vi behöver inte vara kyrkans president för att lägga märke till någon annans behov och ”måla en glad färgklick på våra själar”. Min pappa handlade efter en känsla han ofta fick, ”det vore en vänlig handling”, för att sedan upptäcka att det var svaret på någon annans bön. Genom att följa den Helige Andens maningar kan vårt enkla tjänande också vara svar på böner, och vi kan bära vidare hans arv genom att tjäna andra.
För lite mer än ett år sedan besökte min far och jag en annan gammal vän, som var 94 år gammal och mycket sjuk. Med dundrade röst sa min far: ”Är det där min vän Brent Goates?” Broder Goates öppnade ögonen och sa med stor ansträngning och känsla: ”Tom, du kom. Underbart. Underbart.”
Min pappa förklarade: ”Brent, det finns ingenstans jag hellre vill vara än här med dig. Det är här Herren vill att jag ska vara.” Min far talade med honom som om de båda var unga på nytt och som om Brent var en livskraftig, kapabel man, och gav sedan broder Goates en prästadömsvälsignelse. När vi gick därifrån längs trottoaren till bilen sa min far: ”Herren gav oss prästadömet för att tjäna och välsigna andra. Det är en stor välsignelse att få besöka min vän och låta honom veta att han är ihågkommen. Jag känner att vi har gjort något bra idag, Ann.” Den dagen kunde min far inte sluta le. Han visslade. Han var lycklig.
När jag iakttog pappa, insåg jag att han visste hur man uppnår sann lycka. Genom sitt hängivna tjänande hade han lärt sig att glädje kommer av att älska Herren och tjäna sin nästa. Den här lyckan är tillgänglig för var och en av oss. Det finns inget bättre sätt att hedra min far, profeten, och vår Frälsare Jesus Kristus än att leva varje dag så att vi vid dess slut verkligen kan säga: ”Jag känner att jag har gjort något bra idag.”
Jag har ett vittnesbörd. Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är sann. Jag vet att Gud lever och älskar sina barn. Tack, alla ni som har älskat och hedrat min far, president Thomas Spencer Monson. Må var och en av oss fortsätta följa Herrens profet. Må vi se till Kristus, vår fullkomlige Herre och Återlösare, som vårt eviga föredöme. Det är min uppriktiga bön att min käre far, och en dag också alla vi andra, får höra orden: ”Bra, du gode och trogne tjänare. … Gå in i din herres glädje!”5
Jag säger detta i Jesu Kristi namn, amen.