En profet för vår tid
President Dieter F. Uchtdorf
andre rådgivare i första presidentskapet
Jag känner mig djupt hedrad och tacksam för privilegiet att få hylla president Thomas S. Monson, en Guds profet och min högt värderade vän.
I denna svåra tid går känslor och tankar på djupet, och ord räcker inte till för att uttrycka min kärlek, tacksamhet och sorg.
Harriet och jag vill uttrycka vår djupa medkänsla, vårt beklagande och vår tacksamhet till hans familj, till alla som älskar honom och till de många som så ömt vårdade honom. Vi vill särskilt uttrycka vår tacksamhet till Ann Monson Dibb, president Monsons dotter. Efter att president Monsons älskade hustru Frances hade dött, välsignades han storligen av Anns hängivna tjänande, i vilket hon bistods av sina syskon och sin familj, under sitt livs sista dagar.
Familjemedlemmar bär gula rosor till minne av president Monsons favoritfärg.
Jag saknar honom så mycket! Jag såg honom som en vän långt innan jag träffade honom. Jag tror att alla som kände honom, hörde honom eller såg honom, även om det bara var på avstånd, ansåg sig vara hans vänner.
När syster Uchtdorf och jag har rest runt om i världen har människor förmedlat sin kärlek, sin tacksamhet och sina böner för sin älskade profet. Dessa innerliga hälsningar kom från de unga, de gamla och människor i alla åldrar däremellan.
Thomas S. Monson var verkligen en man för alla tider, sannerligen en andlig jätte. Han besatt omfattande kunskap, tro, kärlek, vision, vittnesbörd, mod och medkänsla. Han ledde och tjänade inte från en piedestal, utan alltid öga mot öga. Han hade en särskild plats i sitt hjärta för de fattiga och behövande. Vi kommer att sakna hans röst, hans stabilitet, hans tillit till Herren, hans leende, hans slagfärdighet, hans entusiasm, hans optimism och hans berättelser, som jag ser som liknelser från en nutida Guds profet.
Det är nu tjugofyra år sedan president Monson bad Harriet och mig att komma till hans kontor och kallade mig att verka som generalauktoritet i kyrkan. Harriet och jag kämpade för att hantera ögonblickets vikt och den utsträckning i vilket det skulle påverka våra liv.
Men president Monsons värme, personliga intresse, uppmuntran, entusiasm för verket och profetiska värdighet fick oss att känna lugn och frid. Vi kände att vi stod i närvaro av en man som kände Frälsaren, som var hans tjänare och som vår himmelske Fader kände.
Tyskland och dess folk välsignades särskilt av president Monson. Hans starka tro hjälpte oss att stärka vår tro under det kalla krigets år. Han tog inte bara med sig resväskor fyllda med kläder till medlemmarna i Östtyskland. Den kraftfulla apostoliska bön han uppsände 1975 utlovade otänkbara andliga välsignelser. President Monson kom tillbaka med dåvarande äldste Nelson och följde upp dessa gudomliga löften. De har alla uppfyllts, steg för steg. Vi visste att en Guds profet hade talat, och Gud hedrade sin tjänares tro och arbete.
När Harriet och jag följde med president Monson till en konferens i Hamburg, frågade han efter Michael Panitsch, en före detta stavspresident som hade varit en av kyrkans ståndaktiga pionjärer i Tyskland. Broder Panitsch var allvarligt sjuk, sängliggande, och kunde inte vara med på våra möten. President Monson ville ändå besöka honom.
Kort före resan hade president Monson genomgått en fotoperation och kunde inte gå utan smärta. Broder Panitsch bodde på femte våningen i en byggnad utan hiss. Vi skulle vara tvungna att gå uppför många branta trappsteg. Men president Monson envisades, så vi gick dit.
Det var väldigt smärtsamt för president Monson att gå i trapporna, men han gick uppåt med glädje. Vi kom fram till den sängliggande brodern, och President Monson gav honom en underbar prästadömsvälsignelse, tackade honom för hans livs hängivna tjänande, och uppmuntrade honom med ett leende.
När jag tänker på den här upplevelsen påminns jag om det aposteln Petrus sa om Jesus, hans vän och lärare: ”[Han] gick omkring och gjorde gott.”1
Samma sak kan sägas om mannen vi älskar, respekterar och stödde som Guds profet, vår vän och Guds vän, Thomas Spencer Monson.
Det har varit en mycket tillfredsställande och andligt givande upplevelse att verka som en av president Monsons rådgivare i kyrkans första presidentskap. Det har inneburit lycka och smärta, skratt och sorg, djupa samtal och många inspirerade profetiska stunder.
Nyligen när president Eyring och jag skulle gå efter att ha besökt president Monson i hans hem, stoppade profeten oss och sa: ”Jag älskar Frälsaren Jesus Kristus. Och jag vet att han älskar mig.” Vilket ömsint och kraftfullt vittnesbörd från Guds profet!
President Monson var verkligen en profet för vår tid. Han var en man för alla tider. Allt vi känner till om och älskar hos president Thomas S. Monson finns kvar. Hans ande har gått hem till Gud, vår himmelske Fader, som gav honom liv. Vart jag än beger mig i den här vackra världen, kommer en del av denne högt värderade vän alltid att följa med mig.
Jag tar ett kärleksfullt farväl av vår älskade profet: Tack, president Thomas S. Monson. Må Gud vara med dig tills vi möts igen. I Jesu Kristi, vår Frälsares och Återlösares heliga namn, amen.