Vi är bättre människor tack vare honom
President Russell M. Nelson
President för de tolv apostlarnas kvorum
Kära familj, bröder, systrar och vänner, jag känner mig hedrad att få tala på min ledare, mentor och käre vän, president Thomas S. Monsons, begravning.
Jag hyser ömma känslor för denne man, som jag har känt och älskat i över femtio år. På alla generalauktoriteters och generalämbetsmäns vägnar uttrycker vi vår kärlek till och tacksamhet för president Monson. Till hans familj – Thomas, Ann och Clark med äkta hälfter, barn och barnbarn – vill vi också uttrycka vår djupaste kärlek och medkänsla. Vi uppskattar verkligen de innerliga ord som talats av Ann M. Dibb, president Dieter F. Uchtdorf och president Henry B. Eyring, och Tabernakelkörens vackra sång.
President Monson levde ett anmärkningsvärt liv. Det kommer aldrig att finnas någon som han! Vi har var och en gjutit och kommer alla att gjuta många tårar över denna separation. Vi kommer verkligen att sakna honom! Men vår sorg lindras av Herrens Jesu Kristi försoning. Hans bittra kalk gör det möjligt för oss att uthärda vår förlust. Hans försoning gör uppståndelsen verklig. Hans försoning gör det möjligt för familjer att vara tillsammans för evigt enligt vår himmelske Faders plan. Vi gläds åt att veta att president Monson har återförenats med sin kära Frances och att vi en dag också kan återuppta vår samvaro med dem.
Sedan president Monson gick bort har minnen av hans liv förberetts och presenterats så väl av massmedia. Dessa artiklar har varit hänförande för mig. Dessutom har dignitärer och vänner över hela världen sänt sina kondoleanser och uttryckt sin djupa beundran.
Detta är vad man kan vänta sig när det gäller en man som har påverkat livet och format framtiden för miljontals människor runtom i världen. Vi är alla bättre människor tack vare honom. Och kyrkan är bättre tack vare honom. Han efterlämnar ett arv av tillväxt. Sedan han ordinerades till apostel 1963 har kyrkans medlemsantal ökat från 2,1 miljoner till nästan 16 miljoner. Antalet verksamma missionärer har ökat från 5 700 till över 70 000. Och antalet tempel – som då bara var 12 – är nu uppe i 159, och vi kommer att få flera.
Trots allt detta fokuserade president Monson hela tiden på den enskilde. Han påminde oss med uttryck som ”skriv till vännen som du försummat”, ”krama om ditt barn”, ”säg ’jag älskar dig’ oftare”, ”uttryck alltid din tacksamhet” och ”låt aldrig en problemlösning bli viktigare än att uttrycka kärlek till en person”.
President Monson försökte aldrig framhäva sig själv. I en värld genomsyrad av selfies utgjorde han en förebild av osjälviskhet. Han personifierade det som Herren talade om när han sa: ”Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare.”1 Han gav av sin egen tid för att besöka, välsigna och älska andra. Ännu på ålderns höst fortsatte han att tjäna andra och besökte ofta sjukhus och ålderdomshem.
Under årens lopp har jag delat många högt värderade upplevelser med president Monson. Jag vill berätta om en sådan upplevelse som visar hur han använde överbevisning, långmodighet, mildhet och ödmjukhet och uppriktig kärlek för att uppnå fantastiska mål.2
1985 fick jag ansvaret för kyrkan i Europa, någon som varit president Monsons ansvar under många år. Jag var hans juniorkamrat i mycket av detta utmanande arbete. Bakom järnridån hade president Monson arbetat i nästan två decennier för att etablera tillitsfulla relationer med regeringen i Tyska demokratiska republiken.
1988 reste han och jag med en liten grupp lokala ledare i kyrkan till landets huvudstad, Östberlin. I detta land som hade varit stängt för missionärsarbete under mer än femtio år kände vi oss inspirerade att be om tillstånd för missionärerna att verka där. Vi bad också att värdiga äldster från detta land skulle få möjlighet att tjäna Herren som missionärer på andra platser.
Det här viktiga mötet hölls en grå och mulen dag, den 28 oktober 1988. Vi träffade Erich Honecker, ordförande i statsrådet i Tyska demokratiska republiken, och hans stab. Han började med att göra en lång utläggning om kommunismens fördelar. (Allt vi kunde göra var att höra på.)
Sedan, medan otaliga kameror blixtrade, ombads president Monson att tala. Han lade modigt men vänligt fram sitt budskap om hur och varför våra missionärer skulle vara bra för landet.
Efter president Monsons vädjan väntade alla oroligt och andlöst på ordförande Honeckers respons. Jag kommer aldrig att glömma hans svar: ”President Monson, vi känner dig! Vi har iakttagit dig under många år! Vi litar på dig! Din begäran angående missionärer godkänns!”
När vi lämnade mötet delade sig molnen en stund och solen sken klart över oss. Det tycktes som om himlen visade sitt godkännande av det som just hade skett.
När president Monsons liv i dödligheten nu har avslutats, känner vi att Herrens välsignelse till sin profet Nephi också gäller vår älskade, bortgångne ledare:
”Välsignad är du, [President Thomas S. Monson], för det du har gjort. Ty jag har sett hur du outtröttligt har förkunnat för detta folk det ord som jag har givit dig. Och du har inte fruktat dem och har inte sökt rädda ditt eget liv, utan har sökt göra min vilja och hålla mina bud.
Och eftersom du nu har gjort detta så outtröttligt skall jag välsigna dig [och din familj] för evigt.”3
Jag förkunnar högtidligt att President Thomas S. Monson var en Guds profet. Han undervisade som en profet och vittnade som en profet. Han besatt en profets mod och en profets vänlighet. Han tog emot uppenbarelse som en profet och svarade på den som en profet. Han levde som en profet och dog som en profet, och beseglade sitt vittnesbörd om att Gud lever, att Jesus är Kristus, att hans kyrka har återställts till jorden och att detta heliga verk är sant med sitt liv. Till det vittnesbörd han bar så många gånger från den här talarstolen lägger jag mitt eget, i Jesu Kristi heliga namn, amen.