Johannes, lärjungen som Jesus älskade

Eric D. Huntsman

Lektor i forntida skrifter vid Brigham Young University

De böcker i Nya testamentet som tillskrivs Johannes den älskade beskriver honom både som lärare och som förebild för vårt eget lärjungeskap.

Efter Petrus är Johannes kanske den mest kände av Jesu ursprungliga tolv apostlar. Han och hans bror Jakob var där tillsammans med Petrus under några av de viktigaste stunderna i Frälsarens jordiska verksamhet, och traditionen tillskriver honom fem böcker i Nya testamentet.¹ Att han själv stod nära Herren antyds i Joh. 13:23: ”En av hans lärjungar, den som Jesus älskade, låg till bords vid Jesu sida.” I alla tider har kristen konst återspeglat bilden av Johannes som ung man, ofta vilande i Frälsarens armar. Det är ursprunget till hans unika titel, Johannes den älskade, men hans vittnesbörd och uppgift visar sidor av lärjungeskapet som vi alla kan dela.

Johannes, Sebedeus son

Johannes hebreiska namn, Yohanan, betyder ”Gud har förbarmat sig”. Det mesta vi vet om honom kommer från de första tre evangelierna, som berättar om Frälsarens jordiska verksamhet ur i stort sett samma perspektiv. De är alla överens om att Johannes var son till Sebedeus, en framgångsrik galileisk fiskare, som ägde en båt och kunde anställa dagarbetare för att hjälpa honom och hans söner i deras arbete. Johannes och hans bror Jakob var också affärskompanjoner med Petrus och Andreas, och alla fyra lämnade fisket när Jesus kallade dem att följa honom som lärjungar på heltid.²

Evangelierna nämner inte Sebedeus igen, men Jakobs och Johannes mor blev en av Jesu efterföljare, hon förde sina söners talan inför Jesus och var där vid korsfästelsen.³ Salome, vilket Jakobs och Johannes mor vanligtvis kallas, kan ha varit Maria, Jesu mors, syster, vilket betyder att Jakob och Johannes är kusiner till Jesus och släktingar till Johannes Döparen.⁴

Kort efter sin kallelse bevittnade Johannes många av Frälsarens tidiga underverk och undervisning.⁵ Att se dessa underverk och lyssna till tal som bergspredikan förberedde utan tvekan Johannes för ögonblicket då Jesus kallade honom som en av hans tolv apostlar.⁶ Av dessa särskilda vittnen bildade Petrus, Jakob och Johannes en inre cirkel av närstående lärjungar som närvarade vid viktiga tillfällen under Jesu jordiska verksamhet:

När Jairus dotter uppväcktes, då de personligen såg Herrens makt över döden.⁷
På förklaringsberget, där de såg Jesus uppenbarad i sin härlighet och hörde Faderns röst vittna om att Jesus var hans älskade Son.⁸
På Oljeberget under hans sista profetia om de sista dagarna.⁹
I Getsemane trädgård, där de väntade i närheten medan Frälsaren påbörjade sitt stora försoningsverk.¹⁰

Precis som Jesus Kristus gav Simon namnet Kefas eller Petrus, vilket betyder ”klippa”, gav han också Jakob och Johannes titeln Boanerges, eller ”Åskans söner”.¹¹ Eftersom de frågade Jesus om de skulle kalla ner eld från himlen över en by med samariter som inte tog emot honom (se Luk. 9:51–56), kan det tilltalsnamnet antyda att de var hetlevrade eller åtminstone mycket viljestarka. Men det är lika troligt att namnet gavs för att anspela på de mäktiga vittnen de kunde bli, kanske på samma sätt som Petrus namn mer reflekterade hans trofasthet och styrka efter Jesu uppståndelse än hans tidigare hängivna men impulsiva karaktär.¹²

När Johannes nämns i Apostlagärningarna framställs han som en stark, pålitlig följeslagare till Petrus. Johannes var med Petrus när han botade den förlamade mannen i templet, och tillsammans predikade de frimodigt inför Jerusalems judiska ledare. Tillsammans reste de två apostlarna till Samarien för att förläna den Helige Andens gåva till samariterna som Filippus hade undervisat och döpt.¹³

Men det är i skrifterna som tillskrivs Johannes som han på bästa sätt framstår som ett mäktigt vittne om sin Mästare och vän Jesu Kristi gudomlighet. Dessa böcker i Nya testamentet beskriver honom både som lärare och förebild för vårt eget lärjungeskap.

Älskad lärjunge

Intressant nog namnges Johannes aldrig i det evangelium som traditionellt har tillskrivits honom. Johannesevangeliet nämner endast Sebedeus två söner en gång, i sista kapitlet, där de är två av de sju lärjungarna som träffar den uppståndne Herren vid Tiberiassjön. Men inte ens där nämns de vid namn. I stället har traditionen, med stöd av återställelsens skrifter¹⁴, identifierat Johannes som den anonyme ”lärjungen som Jesus älskade” som närvarade vid den sista måltiden, korsfästelsen, den tomma graven och när Jesus visade sig för sista gången vid Tiberiassjön.¹⁵

Han kan också ha varit den ”andre lärjungen” som tillsammans med Andreas hade varit Johannes Döparens efterföljare och hört honom vittna om att Jesus var Guds Lamm (se Joh. 1:35–40), och det är troligt att han var den lärjunge som följde med Petrus efter efter att Jesus fängslats, och som hjälpte Petrus komma in på översteprästens gård (se Joh. 18:15–16).

I Johannesevangeliet framträder den älskade lärjungen som en nära, personlig vän till Herren. Tillsammans med Marta, Lasarus och Maria beskrivs Johannes i det här evangeliet som en som Jesus älskade (se Joh. 11:3, 5). Hans plats vid bordet under den sista måltiden återspeglar inte bara heder utan också närhet.

Utöver hans vänskap med Frälsaren visar andra skriftställen på att han är ett mäktigt vittne om de allra viktigaste händelserna i Jesu mission: Han stod vid korsets fot för att bevittna att Herren dog för att sona våra synder, han sprang till graven efter uppståndelsen för att se efter att den var tom och såg den uppståndne Frälsaren.

Två gånger nämner Johannesevangeliet att det grundar sig på den älskade lärjungens ögonvittne och det betonar att hans vittnesbörd är sant,¹⁶ något som genljuder i det faktum att Joseph Smith döpte om hans evangelium till ”Johannes vittnesbörd”.¹⁷

Forskare debatterar fortfarande om vem som är den älskade lärjungen, men om det är aposteln Johannes så var han källan till materialet i evangeliet, även om han inte är dess författare.¹⁸ Så varför namnges han inte, varför kallar de honom inte för aposteln Johannes? Svaret kan delvis ligga i att han avsåg att hans upplevelser skulle vara ett mönster för troende och lärjungar i varje tidsålder. Genom att vara anonym kunde han låta oss sätta oss i hans ställe, lära oss att älska och bli älskad av Herren och sedan få vårt eget vittnesbörd, som vi sedan kallas att bära för andra.

De tre Johannesbreven

Liksom i Johannesevangeliet står det inte i något av de tre breven att det är Johannes som har skrivit dem. Men 1 Johannesbrevet, som är mer en doktrinär avhandling än ett faktiskt brev, liknar i mycket evangeliet i stil och ämnen, som inbegriper vikten av kärlek och lydnad – teman som Frälsaren undervisade om i Johannes redogörelse för den sista måltiden.

1 Johannesbrevet skrevs efter evangelierna och börjar med författarens vittnesbörd om Herren Jesus Kristus, ”som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta vittnar vi: Livets Ord” (1 Joh. 1:1; kursivering tillagd). Förutom att upprepa Johannesevangeliets inledande ord betonar författaren sitt mäktiga, personliga, fysiska vittnesbörd om Jesus Kristus, som bokstavligen var Guds ord i köttet.

De första kristna, som var bokens ursprungliga läsare, hade till synes uthärdat en intern delning när en grupp som anammade felaktiga trosuppfattningar om Jesus Kristus hade lämnat kyrkan.¹⁹ I Johannes första brev är författaren inte bara ett vittne, han är en myndighetsperson som kallats att rätta till falsk lära och bemöta hot mot tron som kom från antikrister och falska andar (se 1 Joh. 2:18–27; 4:1–6). Hans uppgift var också att uppmuntra dem som förblev trofasta genom att delge betydelsefulla sanningar om Gud och Kristus och vikten av att fortsätta i tro och rättfärdighet.

I Johannes andra och tredje brev identifierar han sig helt enkelt som ”den gamle” och fortsätter att betona vikten av kärlek och lydnad och faran med falska lärare och dem som förkastar kyrkans sanna ämbetsmän.²⁰

Dessa tre böcker undervisar oss alla om vikten av att fortsätta vara hängiven den uppenbarade Jesus Kristus.

Uppenbararen

Av de fem böckerna som tillskrivs honom är det endast Uppenbarelseboken som faktiskt nämner Johannes vid namn. Den nämner tre gånger vem författaren är i dess inledande verser (se Upp. 1:1, 4, 9). Förutom att säga att han är Guds tjänare ger författaren ingen annan antydan om sitt uppdrag eller ämbete, men de flesta experterna på tidig kristendom tror att han var Johannes, Sebedeus son.

Mormons bok och Läran och förbunden bekräftar att aposteln Johannes gavs ett särskilt uppdrag att ta emot och skriva ner synerna som han tog emot.²¹ Uppenbarelseboken är komplex och rik på symboler. Den är avsedd att trösta och uppmuntra kristna i alla tidsåldrar som lider förföljelse eller prövningar, samtidigt som den uppenbarar Jesu Kristi roll genom historien.

Även om två olika datum har lagts fram för när Johannes skrev Uppenbarelseboken – ett tidigare datum på 60-talet e. Kr. under kejsare Neros regering och ett senare datum på 90-talet e. Kr. under kejsare Domitianus regering – ligger båda efter Petrus martyrdöd, vilket gjorde Johannes till seniorapostel bland de apostlar som fortfarande levde.

Men han var inte endast kallad att ta emot och skriva ner synerna som boken innehåller. I en av hans syner bad en ängel Johannes Uppenbararen att ta en liten bokrulle och äta upp den. Den var först söt i hans mun men sved i hans mage, vilket Joseph Smith tolkade som att det representerade hans uppdrag att hjälpa till med Israels insamling under alltings återställelse (se Upp. 10:9–11; L&F 77:14). Det uppdraget var möjligt eftersom Johannes fortsatte att verka efter sin förvandling. Medan kommentatorer, forntida och nutida, har delade åsikter om innebörden i Jesu ord till Petrus om vad som skulle hända med Johannes i slutet av evangeliet (se Joh. 21:20–23), tog Joseph Smith emot en uppenbarelse som bekräftar att Johannes fortsätter verka som en förvandlad varelse tills Frälsaren kommer tillbaka (se L&F 7:1–6). Med andra ord har han inte bara profeterat om den sista tiden, utan hans uppdrag består också av att hjälpa till att uppfylla dessa profetior och att få se hur det som uppenbarades för honom uppfylls.

Våra egna uppdrag kanske inte är lika storslagna, men Johannes exempel lär oss att vår kärlek till Jesus Kristus leder oss till att ta emot våra egna kallelser och utmaningar i livet, oavsett hur bitterljuva de ibland kan tyckas vara.

John and Peter at the tomb — Johannes var ett mäktigt vittne om de allra viktigaste händelserna i Jesu mission: han stod vid korsets fot för att bevittna att Herren dog, han sprang till graven efter uppståndelsen för att se att den var tom och såg den uppståndne Frälsaren.

Hur vi själva blir älskade lärjungar

John var en ledande medlem bland Jesu ursprungliga tolv apostlar, han hade en nära personlig relation till Frälsaren och verkade i viktiga roller som hans vittne, som ledare i kyrkan och som uppenbarare. Men eftersom han valde att beskriva sig själv som den älskade lärjungen i det evangelium som bär hans namn kan han vara ett exempel för oss alla i vårt lärjungeskap. Av honom lär vi oss att vi alla kan vila i Jesus Kristus kärleksfulla famn som hans efterföljare. Och hans kärlek känner vi starkast genom förrättningar, som den han fastställde under den sista måltiden. Vi kan också symboliskt sett stå vid foten av korset och vittna om att Jesus dog för oss, och gå framåt i hoppet om att för egen del få veta att Herren lever. Liksom Johannes har vi uppdraget att som älskade lärjungar bära detta vittnesbörd för andra, att vittna om sanningen och utföra vad vi än kallas att göra tills Herren kommer tillbaka.