En tyngdlyftares guide till att stå stark
Författaren bor i Kalifornien, USA
Ett skriftställe kan göra stor skillnad – till och med under tyngdlyftningstävlingar.
När jag gick första året på high school frågade tyngdlyftningscoachen mig om jag ville börja med tyngdlyftning.
”Eh … nej tack”, sa jag. ”Det är inte min grej.”
Men han fortsatte fråga. I flera veckor.
Så till slut provade jag på det. Han hade rätt. Jag gillade verkligen tyngdlyftning. Det var definitivt konstigt i början. Min kropp hade aldrig gjort något sådant förut. Men jag lärde mig att gilla hur det kändes att träna. Jag gillade också mina lagkamrater och tävlingarna. Och det började gå riktigt bra för mig!
I dag är tyngdlyftning en stor del av mitt liv. Jag övar varje dag i minst två eller tre timmar och gör knäböj, stötar och ryck. (Och oroa dig inte om du inte vet vad de innebär, för det visste inte jag heller!)
Som mycket annat tar tyngdlyftning tid och tålamod, och ibland kan det vara svårt. Som tur är får jag alltid stöd från min familj, även när jag klagar över min träningsvärk (vilket sker ofta). Pappa är alltid redo med kylpack och peptalks när jag kommer hem från träningen. Och mamma gör alltid uppoffringar för att jag ska kunna tävla.
För några år sedan åkte jag för att delta i en tävling i Philadelphia, Pennsylvania. Jag såg fram emot att tävla mot tyngdlyftare från hela landet, men jag oroade mig lite över att vara så långt borta från min familj. För att göra det lättare för mig lovade mamma att hon skulle sms:a skriftställen och tankekorn varje dag.
Kvällen innan tävlingen hade några ungdomar en fest. Jag trodde det skulle vara coolt att gå, så min rumskamrat och jag gick dit för att kolla in läget. Men jag märkte direkt att festen inte var något för mig. Det fanns tonåringar som drack alkohol, rökte, svor och dansade på ett olämpligt sätt. Jag visste att jag inte borde vara där, men jag oroade mig för vad min rumskamrat skulle tänka. Eller vad de andra tävlingsdeltagarna skulle tänka.
Men då kom jag att tänka på något:
”Stå på heliga platser.”
Det var från ett av mina favoritskriftställen, och ett av dem som mamma sms:at mig den morgonen: Läran och förbunden 87:8: ”Stå därför på heliga platser och låt er inte rubbas förrän Herrens dag kommer, ty se, den kommer snart, säger Herren. Amen.”
Jag vet inte varför mamma sms:ade det skriftstället den dagen, men det är ett jag har gillat i hela mitt liv. Jag lärde mig det utantill när jag var åtta, och om och om igen har det påmint mig om att fatta mod, vara lydig och stå för det jag tror på.
”Stå på heliga platser.”
”Jag går”, sa jag till min rumskamrat. Jag berättade om skriftstället som mamma hade skickat samma morgon. ”Det här är inte en plats jag borde stå på.”
Min rumskamrat sa att hon inte heller ville vara där. Hon tyckte också att det var obehagligt, men hon hade inte velat gå därifrån helt själv och se ut som en nolla. Hon tackade mig för att jag sagt något och vi gick därifrån.
Nästa morgon fick vi höra att strax efter att vi hade gått därifrån så hade ungdomarna som varit på festen ertappats och blivit eliminerade från tävlingen på grund av att de druckit alkohol och tagit droger.
Om jag inte hade fått maningen att komma ihåg mammas vers, kanske jag också hade diskvalificerats från tävlingen. Det slutade med att jag tog första plats, så jag är verkligen tacksam för att jag fick tävla. (Jag tror jag tackar mamma varje dag för att hon sms:ade mig.)
Min första plats i tyngdlyftningstävlingen var en uppenbar och omedelbar välsignelse för att jag höll buden. Men det står inte i Läran och förbunden 87:8 att man ska ”stå på heliga platser så att man kan vinna tyngdlyftningstävlingar”. Och det står inte i Johannes 14:15 att ”om ni vill få omedelbara välsignelser håller ni fast vid mina bud”. Herren välsignar oss därför att han älskar oss. Och vi försöker vara heliga och lydiga därför att vi litar på och älskar Herren.