”Se vad lite tro kan göra!”
Godfrey J. Ellis
Washington, USA
Illustration © Gary Alphonso, i2iart.com
För en tid sedan tog min fru och jag med oss våra två yngsta söner till Frankrike för att besöka de områden jag hade tjänat i som heltidsmissionär. Vi besökte grenar i kyrkan där jag hade tjänat och gladdes med medlemmarna jag hade undervisat. Vi besökte också historiska platser.
En av dem var ruinerna av Château de Châlucet. Det här enorma medeltida slottet blev angripet och i stort sett förstört för århundraden sedan. Vegetationen hade vuxit upp runt ruinerna och stigen som ledde till dem var smal och brant. Det var en tuff vandring uppför, men det var värt besväret när vi väl var framme.
Pojkarna klättrade förtjust ner i det som en gång var en fängelsehåla och högt upp på det lilla som var kvar av slottsmuren. Slottet eggade deras fantasi precis som det hade eggat min fantasi för 24 år sedan.
Medan vi var där såg vi på avstånd ett åskoväder närma sig. Det kom snabbt över oss. Himlen fylldes av svarta moln som åtföljdes av höga åskknallar.
Vi skyndade nerför stigen mot bilen medan stormen kom allt närmare. Snart dränktes vi av det häftiga, piskande regnet och jordstigen förvandlades till gyttja. Vi var rädda att vi skulle tappa fotfästet och ramla ner för den branta, steniga stigen.
Vi fick syn på ett skydd bland träden i kanten av stigen. Vi satt tätt ihopkrupna under skyddet och undrade hur länge vi behövde vänta innan vi kunde komma ner.
”Vi ber en bön”, sa vår yngste son.
Han ville uppsända bönen och bad om att regnet skulle sluta så att vi kunde ta oss ner för sluttningen i säkerhet. Han tittade på oss och sa: ”Allt vi behöver nu är tillräckligt med tro.”
Jag förklarade att böner inte alltid fungerar på det sättet.
”Jo”, sa han”, det slutar om 10 minuter!”
Efter omkring 10 minuter slutade det regna.
”Okej, nu går vi!” sa han.
”Om vi går nu så börjar det regna igen och vi blir fast här”, sa vår äldre son.
”Det gör det inte!” svarade vår yngste son. ”Nu går vi!”
Vi tog oss ner på de torrare delarna av stigen och höll undan buskar och grenar längs vägen. När vi var tillbaka vid bilen bad vi en bön av tacksamhet. Det började snart regna igen.
”Se vad lite tro kan göra!” sa vår son ödmjukt.
Han lärde oss alla något viktigt den dagen.