Hur min tro stärktes ett steg i taget
Det tar tid att få ett vittnesbörd. Ofta krävs den gemensamma kraften i många små upplevelser.
Ett av de avgörande ögonblicken i mitt liv inträffade när jag som 10-åring fick lära mig om den katolska läran under två veckor vid Loreto Roman Catholic Mission, drygt tre mil från mitt hem i Silobela på landsbygden i Zimbabwe. Jag har lärt känna och lärt mig älska Frälsaren Jesus Kristus och att se upp till Herren genom de här tidiga lektionerna och intrycken.
När jag var i den katolska kyrkan såg jag målningar med scener från Frälsarens liv på väggen: scener från Jesu Kristi födelse, när han undervisar i templet, ber i Getsemane trädgård, bär korset till Golgata, blir korsfäst på Golgata och när han har uppstått. Det gjorde mig verkligen ledsen att se spikarna och törnekransen. När jag kom till målningen av korsfästelsen var mina ögon fyllda av tårar. Och varje gång grät jag och sa: ”Han gick verkligen igenom mycket, bara för mig.”
Under konfirmationsceremonin tittade en av prästerna mig i ögonen och sa: ”Du är världens ljus” (se Matt. 5:14). Sedan pekande han på ett brinnande stearinljus och citerade Frälsarens ord: ”[Låt] ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Far i himlen” (Matt. 5:16).
När jag lärde mig mer om Jesus började jag få en önskan att tjäna andra. Vi var till exempel tvungna att hämta vårt vatten åtta kilometer från vår by. Ofta bar kvinnorna i byn, däribland min mor, 20-litersbehållare fyllda med vatten på huvudet. Efter min vistelse vid det katolska seminariet drog jag ofta 200-litersbehållare med vatten för att hjälpa mor, och jag hjälpte även två andra änkor som var grannar till oss. Jag minns hur bra det kändes varje gång jag hjälpte andra.
De här upplevelserna stärkte min tro på min himmelske Fader och på Jesus Kristus och förberedde mig indirekt för att ta emot Jesu Kristi evangelium när jag var 22.
Jag fick Mormons bok
Jag växte upp under en tid av förändring i mitt land. Den vita minoriteten som leddes av Ian Smith förklarade landet självständigt från Storbritannien 1965. Det manade till sanktioner från FN och inledde ett mångårigt inbördeskrig som varade till 1980, då Zimbabwe blev självständigt. När jag var klar med mina studier flyttade jag till en stad för att arbeta och gick inte i någon kyrka på flera år.
En dag lekte jag med sönerna till min chef. De var nio och sju år gamla. De sa: ”Du vet att pappa är grenspresident i vår kyrka.” De förklarade vad en grenspresident är, och utan att tänka sa jag: ”Er pappa kommer inte till himlen.” Jag insåg att jag hade gjort ett stort misstag, och försökte förtvivlat komma på något att säga till dem så att de skulle glömma min kommentar. I slutet av dagen när jag såg deras pappa sprang de fram till honom och upprepade vad jag hade sagt. Jag trodde att jag skulle bli av med mitt jobb.
Min chef hade tidigare visat mig en jacka från när han var militär som visade att han hade dödat någon. Det var därför jag sa det jag sa. Han frågade mycket lugnt varför jag hade sagt så. Jag sa: ”Kom ihåg, du sa att du hade dödat andra i kriget. I Bibeln står det: ’Du ska inte mörda.’”
Han frågade mig vilken kyrka jag gick till. Jag sa att jag brukade gå i katolska kyrkan men att jag inte hade varit där på sju år. Han berättade om krig och fientligheter i Gamla testamentet och gav mig sedan ett exemplar av Mormons bok. Jag var så glad att jag inte hade förlorat mitt jobb.
Han gav mig boken 1981, men jag läste den inte och öppnade den inte ens förrän efter två år. En söndag när mina vänner var bortresta hade jag tråkigt, så jag tog upp boken och gick till en järnvägsstation i närheten för att läsa. När jag läste den dagen kände jag motivationen att göra gott, men det som verkligen berörde mig senare i min läsning var 3 Nephi 11. Jag läste om de nephiter som hade överlevt krig och tumult och hur Frälsaren Jesus Kristus sedan visade sig för dem.
Mitt land hade varit igenom ett eget krig i 15 år. Några av de människor jag hade växt upp med i min by hade gått ut i krig och kom inte tillbaka. Andra blev invalidiserade för livet.
Så medan jag läste om nephiterna kändes det som om Frälsaren Jesus Kristus vände sig till mig när han sa: ”Stå upp och kom hit till mig så att ni kan sticka era händer i min sida och så att ni även kan känna märkena efter spikarna i mina händer och i mina fötter, så att ni kan veta att jag är Israels Gud och hela jordens Gud, som har blivit dräpt för världens synder” (3 Ne. 11:14).
Det kändes som om han talade till mig personligen och bad mig komma till honom. Det slog mig att jag kunde klara det här. Det förändrade allt.
Hur jag fick mitt vittnesbörd
Det tog mig flera månader att få mod nog att besöka kyrkan. Jag visste var kyrkan var, men det fanns inga missionärer i vår lilla gren. I februari 1984 gick jag in i Kwekwe möteshus. Jag ville gå ut igen. Jag var inte säker på att jag hörde hemma där och satt längst bak, redo att ta till flykten. Efter den inledande delen av mötet bar grenspresidenten Mike Allen sitt vittnesbörd om Frälsaren Jesus Kristus och Mormons bok. Jag kände mig mer hemma. Nästa person bar också sitt vittnesbörd om Frälsaren och Mormons bok, likaså den tredje. Jag var som i ett lyckorus. Jag vågade inte gå fram till talarstolen så jag ställde mig upp där jag var och sa: ”Jag älskar Jesus. Jag läser Mormons bok.” Och så satte jag mig ner. Det var början på mitt vittnesbörd.
De där vittnesbörden var Herrens sätt att nå fram till mig eftersom de fick mig att känna mig hemma. Jag kände att de här människorna var mina bröder och systrar. Under dagarna som följde bad jag för dem och för att jag skulle bli accepterad. Jag träffade medlemmar där som var så vänliga och som hjälpte mig.
Mycket hände den där dagen när jag gick in i kyrkan. Jag undrar vad som hade hänt om de där medlemmarna inte hade burit sina vittnesbörd. Man vet aldrig om det finns någon som har det svårt. När du ställer dig upp och säger vad du känner så kanske det är precis vad någon behöver höra.
Bär ditt vittnesbörd ofta. När du gör det stärker du dig själv och andra omkring dig. Stå för det du vet. När du följer råden i Mormons bok kommer du närmare Frälsaren.
Håll dig nära Frälsaren
Tiden jag tillbringade vid Loreto Roman Catholic Mission förde in mig på vägen mot att bli en lärjunge till Frälsaren Jesus Kristus. Sedan dess har jag lärt mig att det är en process att bli en lärjunge, och vi behöver fortsätta sträva framåt oavsett våra svagheter och begränsningar. När vi tar till oss uppmaningen ”var alltså fullkomliga, så som er himmelske Far är fullkomlig” (Matt. 5:48) så framåtskrider vi mot evigt liv ”rad på rad, bud på bud” (se L&F 98:12).
Vi vet att vägen inte är lätt, och vi får uppleva en del svårigheter och sorger under tiden, men det enda sättet för oss att kunna känna frid är genom att se till Herren.
Jesu Kristi försoning betyder allt för mig. Jag vet att Frälsaren vill nå oss. Vi behöver titta upp, följa honom och vända oss utåt och lyfta andra, så som han vänder sig till oss och upplyfter oss.
Jag har lärt mig att det är en process att bli en lärjunge, och vi behöver fortsätta sträva framåt.
Illustrationer Greg Newbold