Sista dagars heliga berättar
Snälla, sluta inte sjunga
I en buss full av människor och oljud hittade vi ett sätt att vittna om Frälsaren.
Foto: Rob Crandall/Alamy Stock Photo
Vi fyra missionärer hade just lämnat ett äldre missionärspars hem när vi vinkade till oss en buss som skulle ta oss tillbaka till våra områden.
Vi trängde oss fram genom en stående folkmassa och tog tag i metallstången ovanför våra huvuden. Eftersom vi stod upp var vi snart tvungna att luta våra kroppar över de sittande passagerarna för att ge plats åt andra passagerare som trängde sig in.
En medelålders kvinna satt nedanför mig med famnen full av shoppingkassar och lådor. Hennes mörka ögon skvallrade om att hon var trött, och hennes dystra ansikte vittnade om att hon hade det obekvämt där hon satt i en fullsatt buss som tog sig fram genom den klibbiga, heta luften i Panama.
Jag blundade och föreställde mig att jag kunde känna doften av den kinesiska maten som min mamma och mina systrar lagade till julaftonsmiddagen. Jag föreställde mig också att jag kunde höra den julmusik som mamma alltid spelade. De lugnande tankarna sköljde snart bort värmen och fuktigheten, och jag började nynna på en julsång. Blicken hos kvinnan nedanför mig ljusnade en nyans. Jag fick mod och började sjunga en julsång för mig själv på spanska. Äldste Glazier började sjunga med, och sedan tystnade vi.
”Snälla, sluta inte”, sa kvinnan med tårar i ögonen.
Jag tittade på mina kamrater och drog upp min psalmbok.
”Bröder och systrar”, ropade jag över bussens oväsen. När mina vänner också tog fram sina psalmböcker tillade jag: ”Vi skulle vilja sjunga några julsånger för att dela julens anda med er – ett litet budskap från missionärerna i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.”
Vi sjöng alla julsånger i den spanska psalmboken. Vi var ingen himmelsk kör, men musikens kraft och orden om Frälsarens födelse berörde hjärtan. Vår upprymdhet över att få tjäna på missionsfältet under julen fyllde oss fyra äldster med frid, glädje och ljus.
Vi sjöng tills vi kom fram till vår hållplats. Kvinnan nedanför mig jublade och sa: ”Tack, julsångare!”
Efter att ha stigit av bussen vinkade vi hejdå till det överfulla fordonet. Passagerarna applåderade när bussen körde iväg och vi gick uppför en kulle in i den tropiska kvällen. Jag ser alltid tillbaka på den kvällen med tacksamhet för den kvinna som gav oss en möjlighet att vittna om Frälsaren genom sång.