Unga vuxna
Jag lärde mig att känna Guds kärlek till mig
Jag visste att Gud älskar alla sina barn, men av någon anledning kände jag mig som ett undantag.
Fotografier från Getty Images; bilderna är arrangerade
Under mitt första år på universitetet satt jag på ett möte i Hjälpföreningen när någon berättade om en upplevelse där hon hade känt sig manad att skriva ner hur hon trodde att Gud kände för henne.
Det gjorde stort intryck på mig.
När jag kom hem kände jag mig manad att göra samma sak. Men när jag hade suttit där i tio minuter utan att ha skrivit ner någonting brast jag i gråt. Jag kände mig som en hycklare. En stor del av mitt vittnesbörd byggde på Gud och hans fullkomliga kärlek till oss. Ändå kunde jag inte skriva ner något.
Jag visste att Gud älskar alla sina barn, men av någon anledning kände jag mig som ett undantag.
Hur var detta möjligt?
Jag tog tag i min osäkerhet
När jag började gå i terapi året därpå kunde jag börja bearbeta mina tankar. Min terapeut påpekade att jag hade en tendens att vara en allt-eller-inget-människa. Jag trodde att antingen måste jag vara perfekt i att hålla buden eller så var jag inte stark nog. Och jag insåg att jag hade bestämt mig för att Gud inte existerade eftersom jag inte kunde känna honom i mitt liv. Men när jag såg tillbaka på mitt liv visste jag att det inte kunde vara sant. Jag insåg att det var jag som var problemet, inte Gud.
Ända sedan jag var liten har jag haft en idé om att om jag inte var perfekt skulle jag aldrig vara tillräckligt bra. Eftersom ingen är perfekt simmade jag naturligtvis i ett hav av osäkerhet. Jag var obekväm med tanken att jag kunde vara värd något. Det var på grund av detta som jag alltid kände att jag inte höll måttet och inte förtjänade någons kärlek – inte ens Guds kärlek.
Ett tag hade jag försökt bekämpa min ensamhet och min känsla av otillräcklighet genom att försöka vara allting. Jag sysselsatte mig med alla möjliga aktiviteter för att hålla tankarna borta från de verkliga problemen i mitt liv. Och jag ägnade överdrivet mycket tid åt att ta hänsyn till andras behov för att slippa fokusera på mina egna. Jag undervisade, spelade tennis, bakade till alla mina vänner och grannar och blev lärarassistent. Jag arbetade också på deltid, läste många kurser och var ordförande för flera klubbar och grupper på campus.
För dem som såg det utifrån var jag tjejen som fixade allt. Vad de inte kunde se var att jag innerst inne desperat sökte efter något som skulle få mig att känna mig tillräckligt bra. Men att ständigt försöka göra mer och mer ledde bara till mer förvirring i mitt liv om vem jag var och vem jag ville vara.
Mot slutet av mitt första år insåg jag hur förlamad jag hade blivit av mina känslor av att vara värdelös. Jag hade tillåtit mig själv att bli så överväldigande osäker att jag förnekade mig alla fantastiska saker som livet erbjöd och blev avtrubbad inför mitt eget liv.
Jag tog ett steg tillbaka och undrade varför jag fortfarande inte kände något trots att jag gjorde så mycket. Detta gjorde att jag hamnade i en mörk depression. Vad gör man när man känner sig helt övergiven av Gud?
Jag var angelägen om att gå vidare men kände mig tom när jag undrade vad Gud egentligen tyckte om mig, och jag insåg att något inom mig måste förändras. Denna insikt fick in mig på vägen till att känna Guds kärlek till mig.
Jag försökte känna Guds kärlek
Först visste jag inte hur jag skulle börja, bara den uppgiften kändes skrämmande. Men under det följande året litade jag på Herren och hans oändliga godhet för att ta mig igenom varje dag. Jag fann så mycket styrka och sinnesfrid när jag läste profeternas budskap, funderade över de tempelförbund som jag hade ingått, avsatte minst 10 minuter varje kväll till att läsa skrifterna, och pratade med min himmelske Fader i bön under dagens gång.
När jag gjorde dessa saker började jag se hans hand i mitt liv. Jag visste inte vem jag var eller vilken väg jag skulle välja i livet. Jag visste inte vilken väg som någonsin skulle få mig att känna mig tillräckligt bra. Men jag insåg snart att det jag verkligen behövde var att veta vem jag var för Gud.
Jag går nu min sista termin på universitetet. I all den stress som det innebär att vara student, anställd, dotter, syster och vän har jag insett att det är viktigt att jag känner mitt värde och förstår vad Gud känner för mig för att jag ska lyckas i allt jag gör.
Det finns fortfarande många oklarheter om min framtid, och det är okej.
Vetskapen om att jag inte behöver vara perfekt just nu hjälper mig att ta mig igenom varje dag. Jag vet att Gud är medveten om mig. Jag vet också att även när jag inte kan känna hans kärlek så arbetar han tålmodigt med mig.
Under de senaste årens kamp har Gud hjälpt mig att upptäcka egenskaper och talanger hos mig själv som jag aldrig skulle ha märkt tidigare. Viktigast av allt är att jag med tiden, genom personlig uppenbarelse och dagliga ansträngningar att förstå Guds vilja för mig, har fått veta hur han känner för mig. Jag har kunnat utnyttja Frälsarens kraft och välsignelserna av hans försoning i mitt liv. Detta har hjälpt mig att känna Guds kärlek och veta att jag är hans älskade dotter.
Jag läste budskap från profeterna och blev rörd när jag läste dessa ord från president Russell M. Nelson: ”En kvinna känner att hon betyder något när hon följer Mästarens exempel. Den känsla hon har av obegränsat värde kommer av hennes egen kristuslika längtan att i kärlek få nå ut till andra, som han gör.”
Han skrev också: ”Sin självkänsla kan [en kvinna] förvärva genom personlig rättfärdighet och ett nära förhållande till Gud.”1 På grund av detta har jag förstått att den jag är, är mer än summan av de saker jag gör eller säger. Jag är en evig varelse med en extraordinär kallelse att leda med kärlek och medkänsla, precis som Frälsaren gjorde. Och den insikten går bortom allt som min depression kan försöka säga mig.
Det går framåt
Än i dag kan jag ibland glömma hur Guds kärlek känns och vilken varaktig glädje som finns i livets minsta och vanligaste ögonblick. Men det förunderliga med Kristi försoning är att den inte bara är till för omvändelse, utan att hans nåd också gör det möjligt för oss att ta oss igenom varje dag och att älska oss själva. Jag glömmer det ofta, men det är ändå sant.
Det går inte att undvika att vi dras mot den mänskliga naturen och att dessa stunder av gudomlig klarhet och inspiration kanske inte alltid känns så sanna. Så för att hjälpa oss kan vi skriva ner och se tillbaka på de tillfällen då vi har känt Guds kärlek. Vi kan fortsätta att försöka hitta sätt att känna den kärleken. Vår dagliga tillbedjan och våra fortsatta ansträngningar att fördjupa vår personliga helighet stärker inte bara vår relation med vår himmelske Fader utan ger oss också större personlig lycka och självkänsla. Kristus kan förstärka dessa ansträngningar för att hjälpa oss att bli den vår Fader i himlen vill att vi ska vara.
Jag är fast besluten att fortsätta försöka eftersom jag har hopp i Kristus. Jag vet att livet kommer att fortsätta att bli bättre och att jag kommer att växa när jag förlitar mig på honom. När jag väl upptäckte hur oändlig Guds kärlek till mig var, kunde jag hitta större styrka varje dag för att ta mig förbi tidigare sorger och övervinna mina känslor av otillräcklighet och mitt behov av perfektion.
När jag upptäcker att jag faller tillbaka i min osäkerhet påminner jag mig om att Gud tycker att jag är rolig, snäll, givmild och vacker. Mest av allt kommer jag ihåg att han ser att jag försöker.
President Thomas S. Monson (1927–2018) sa: ”Guds kärlek finns där för er vare sig ni tror att ni förtjänar den eller inte. Den är helt enkelt alltid där.”2 Jag är så tacksam för den här sanningen. I våra svåraste stunder kan vi se Guds härlighet i det att han hjälper oss att gå vidare. Han hejar alltid på oss.