”Kommer jag att träffa min mamma igen?” Liahona, dec. 2022.
Endast digitalt: Porträtt av tro
Kommer jag att träffa min mamma igen?
Min upplevelse i templet renade mitt hjärta. I det ögonblicket försvann all min smärta och ilska.
Foto: Christina Smith
Efter mina föräldrars separation flyttade mamma och min storebror hem till mormor. Strax därpå föddes jag i Matagalpa i Nicaragua. Två år efter min födelse, när mamma var döende i cancer, bad hon min pappa ta hand om oss. Han vägrade.
Det sårade mig djupt. När mamma hade dött började dock pappa förändras och besöka oss. Men jag kände ingen kärlek till honom. Jag kände bara vrede mot honom. Sex år efter mammas bortgång dog han i en bilolycka.
Eftersom pappa hade varit elak mot mamma hade jag inga höga tankar om äktenskap. När jag var 15 år övervägde jag på allvar att bli nunna så att jag inte skulle behöva gifta mig. Men en medarbetare sa till mig: ”Det finns många andra sätt att tjäna Gud. Du kan gifta dig med en god make, och ni kan båda tjäna Gud tillsammans. Be Gud tala om för dig vilken väg du ska ta.”
Jag tänkte på hennes ord den kvällen under mitt sena skift på sjukhuset. Närhelst jag fick problem eller utmaningar saknade jag min mamma. Medan jag gick igenom sjukhusdokument somnade jag och drömde om henne.
I drömmen gick jag in i en gammal kyrka och satte mig på första raden. När jag vände mig om såg jag mamma. Hon sa ingenting, men hon såg sorgsen ut och signalerade åt mig att gå ut. Jag förstod att hon inte ville att jag skulle bli nunna.
Efter min dröm började min moster och jag leta efter en ny kyrka att gå i. Vi besökte flera. Jag tyckte om dem alla, men jag kände inte att de hade rätt. Vi ville ha en kyrka där vi kunde känna Guds närvaro.
När vi besökte de olika kyrkorna ställde jag ”själens stora frågor” till deras ledare.1 Jag frågade: ”Kommer jag att träffa min mamma igen? Kommer jag att vara hennes dotter för henne? Kommer hon att vara min mamma för mig?” De flesta av dem svarade att hon bara skulle kännas som en syster för mig, inte som min mor. Det kändes inte riktigt.
Du måste göra din del
När jag träffade missionärer från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga fann jag till slut svaren jag sökte.
”Kommer mamma att känna igen mig som den två-åriga lilla flicka hon förlorade när hon dog?” frågade jag dem.
”Ja”, svarade de, ”och du kommer att känna igen henne som din mor.”
”Kommer jag någonsin att kunna krama henne igen?”
”Ja”, svarade de, ”men om det ska kunna ske måste du göra din del.”
”Vad behöver jag göra?”
”Låt oss undervisa dig”, sa de. ”Sedan behöver du be om det du får veta. Och om du känner att det vi lär dig är sant, behöver du döpas.”
Samma dag undervisade de mig också om templet. Vi hade ett mycket speciellt samtal. Jag visste att det de lärde mig var sant. Min moster, två av hennes barn och jag döptes och konfirmerades två månader senare.
Efter att vi döpts var jag ivrig att se till att tempeltjänst utfördes för mamma, men inte för pappa. Men missionärerna uppmuntrade mig.
”Det är en del av att göra din del”, sa de. ”Din far väntar också på att du ska se till att tempeltjänst utförs för honom.”
Jag sa till dem att jag inte brydde mig. Jag var fortfarande arg på honom.
”Vi har hittat evangeliet”, sa min moster till mig. ”Du behöver förlåta honom och se till att förrättningar utförs för honom.”
Motvilligt tog jag emot deras råd. Ett år efter att jag hade döpts tog jag mina föräldrars namn till Guatemala City tempel. Det var en mäktig, känslosam upplevelse. Jag döptes för min mamma och för flera andra personer. Sedan gjorde vår grenspresident sig redo att döpas för min pappa. Jag ville inte se på, så jag började gå därifrån.
När grenspresidenten hade gått ner i dopbassängen hörde jag pappas namn under förrättningen. Jag kände omedelbart min pappas närvaro. Den upplevelsen fick mig att skämmas över att jag inte hade velat att förrättningar utfördes för honom.
”Förlåt mig, himmelske Fader”, bad jag när tårarna kom. ”Jag har varit självisk.”
När jag kom tillbaka till Nicaragua besökte jag kyrkogården där min pappa låg begravd. För första gången besökte jag hans grav och lade blommor på den. Jag bad honom förlåta mig, och sa till honom att jag älskade honom. Sedan grät jag igen.
Min pappa hade precis som min mamma väntat på att jag skulle ta hans namn till templet, där min himmelske Fader lät mig få en underbar upplevelse. Den upplevelsen renade mitt hjärta. I det ögonblicket försvann all smärta och vrede som jag hade känt mot honom.
Det är jag evigt tacksam för.
Magdalena viker tvätt med sina barn
Magdalena och hennes man står på knä tillsammans i bön