”Jag känner igen den sången”, Liahona, dec. 2022.
Sista dagars heliga berättar
Jag känner igen den sången
Jag hade glömt broder Tingey, men Gud kom ihåg honom.
Unga kvinnors ledare i församlingen ordnade ett besök på ett lokalt vårdhem som veckoaktivitet. Vi skulle sjunga julsånger, le och sedan återvända till kyrkan för varm choklad och kakor.
Jag ville verkligen inte gå in i dessa obehagliga sjukhusliknande rum med deras antiseptiska lukter, sparsamma dekor och sorgsna känslor. Jag erkänner att jag var mer intresserad av den varma chokladen och kamratskapet än att sjunga för de äldre.
Vi kom dit och passerade en enkel ljusslinga på väg till rummen. När vi sjöng flera älskade julsånger fick några av de boende tårar i ögonen, några försökte sjunga med och några verkade likgiltiga. Alla tackade oss när vi lämnade deras rum, men jag kände inte glädjen som ofta åtföljer tjänande. Jag kände mig ledsen och undrade hur många som bara besökte äldreboendet under julen.
”Vi ska gå till broder Tingeys rum nu”, sa en av våra ledare. ”Han har Alzheimers, så han minns inte så mycket. Ni vet att syster Tingey gick bort för ett tag sedan.”
En plötslig sorg sköljde över mig. Jag hade helt glömt paret Tingey. Broder Tingey och hans fina hustru hade varit vår församlings vithåriga änglar. Jag kom ihåg deras leende ansikten, syster Tingeys milda beröring och broder Tingeys vänliga hälsningar. Jag hade inte lagt märke till när de slutade komma till kyrkan. Jag hade inte ens kommit ihåg att syster Tingey hade gått bort.
Vi gick in i broder Tingeys rum och samlades i en halvcirkel runt hans rullstol. Vår sång fyllde rummet, men han satt stilla och hängde med huvudet. Efter två sånger föreslog en av våra ledare att vi skulle sjunga ”Jag är Guds lilla barn”1.
När vi började lyfte broder Tingey plötsligt på huvudet, öppnade ögonen och tittade på oss. Han log och sa med svag röst: ”Jag känner igen den sången.”
Tårar började rinna från hans ögon ner på kinderna. När vi hade sjungit färdigt grät vi alla. Sedan kramade vi broder Tingey och sa hej då.
Genom enkelheten i en sång och en grupp tonårsflickors ofullkomliga röster påmindes broder Tingey om att han fortfarande var ett Guds barn och att Gud inte hade glömt honom. Sedan det besöket har inte heller jag gjort det.