”Mitt budskap från Herren”, Liahona, jan. 2024.
Porträtt av tro
Mitt budskap från Herren
Jag lärde mig att ett bra sätt att få ett vittnesbörd om Mormons bok var att undervisa om den.
Foto: Leslie Nilsson
1993, tre dagar efter att jag hade flyttat till Polokwane i norra Sydafrika, knackade det på min dörr. När jag öppnade den stod där två missionärer från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.
Jag växte upp djupt religiös, och min familj hade alltid varnat mig för missionärerna och bett mig att hålla mig borta från dem. Men de verkade snälla och jag tycker om att prata religion, så jag bjöd in dem.
Efter ett härligt besök sa de: ”Får vi ge dig en Mormons bok?”
”Ett ögonblick”, svarade jag. ”Jag tror att jag har en.”
När jag visade mitt exemplar för dem blev de förbluffade. Jag förklarade att missionärer hade gett mig en Mormons bok på en utställning för flera år sedan i min hemstad Kapstaden. Jag behöll den, och då och då bläddrade jag igenom den.
Efter besöket bjöd jag tillbaka missionärerna. Men jag hade vuxit upp i en annan kyrka där min styvfar var präst. Tanken på att behöva döpas igen blev en av stötestenarna för min omvändelse. Jag började ändå gå i kyrkans lilla gren. Efter omkring ett och ett halvt år kallade grenspresidenten in mig på sitt kontor.
”Vi vill att du ska få ett vittnesbörd”
”David, jag vill ge dig en utmaning”, sa grenspresidenten. ”Vi vill verkligen att du ska få ett vittnesbörd om Mormons bok. Jag känner att du kan få det om jag kallar dig att undervisa om evangeliets lära. Du undervisar redan på ett universitet, och du är inte rädd för att stå framför andra.”
I dag måste lärare vara medlemmar i kyrkan.1 Men på den tiden kände grenspresidenten sig inspirerad att be mig undervisa. Jag är tacksam för det.
”Okej,” sa jag.
Varje lördagskväll studerade jag lektionen ingående så att jag kunde förstå den, vara insatt i den och relatera till Mormons boks berättelser och personer. För mig var att undervisa om boken verkligen ett bra sätt att få ett vittnesbörd om den.
En söndag, efter att jag hade undervisat i omkring ett år, kom missionspresidenten från Pretoria dit i samband med en konferens och närvarande på min söndagsskolelektion.
”Tack, broder Baxter”, sa han efteråt. ”Det var en bra lektion. Var kommer du ifrån?”
När jag sa Kapstaden frågade han vilken församling jag hade gått i.
”Jag gick inte i någon församling.”
”Vad menar du?” frågade han.
”Jag är nog vad man skulle kalla en icke-jude?” sa jag. ”Jag är inte medlem i kyrkan.”
Han blev vit i ansiktet och skyndade iväg till grenspresidenten.
”Har du någon som inte är medlem som undervisar om skrifterna?” frågade missionspresidenten honom.
”Gjorde han ett dåligt jobb?”
”Nej.”
”Var han inspirerande?”
”Ja.”
”Undervisade han om den sanna läran?”
”Ja.”
De lät mig fortsätta undervisa. Några månader senare besökte jag min familj i Kapstaden under julhelgen. Medan jag var där berättade mamma att hon tänkte lämna sin kyrka efter att min styvfar hade gått bort. I det ögonblicket hjälpte Herren mig att känna mig fri från de skuldkänslor jag hade på grund av lojalitet mot min mor och kyrkan jag växte upp i.
När jag kom hem ringde jag grenspresidenten.
”Jag vill döpa mig i morgon”, sa jag till honom.
”Är du säker, David?”
”Absolut”, svarade jag. ”Jag fick ett budskap från Herren.”
”Jag vill ge dig något”
När jag berättade för min biologiska far att jag hade blivit medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga kunde jag inte förstå varför han var så lugn.
”Låt mig berätta lite om min historia”, sa han.
Min far, som aldrig hade pratat religion med mig, berättade att han som ung man hade gått i kyrkans församling Cumorah i Kapstaden. Han hade varit med i församlingens basketlag. Han hade fått flera nära vänner som var sista dagars heliga. En av hans bästa vänner var en missionär som efter sin mission stupade i Vietnam.
Om pappa inte hade förlorat den vännen tror jag att han skulle ha blivit medlem i kyrkan. Hans liv skulle ha varit en helt annan berättelse. Åratal senare hade han fortfarande stor respekt för sista dagars heliga. Han utövade ingen religion själv, men han stöttade helt och hållet mitt beslut att bli medlem i kyrkan.
Några månader efter att min styvfar hade gått bort berättade jag för mamma om mitt dop. Det gick inte lika bra. Men när jag åkte till Nederländerna för att besöka nederländska släktingar på min mors sida berättade jag om min omvändelse för dem. Då fick jag höra om en annan familjekoppling till kyrkan.
Under mitt besök kom min morbror fram till mig. ”Jag vill ge dig något”, sa han. Sedan gav han mig en första utgåva av Mormons bok på nederländska, utgiven 1890.
”Den tillhörde vår familj för länge sedan”, sa han. ”Jag vill att du ska ha den.”
De här två familjekopplingarna till kyrkan var till stor tröst för mig. I dag värdesätter jag högt den nederländska Mormons boken. Den påminner mig om de första missionärerna som besökte mig. Den påminner mig om hur viktigt det var för min omvändelse att få undervisa om Mormons bok. Den påminner mig om min avlidne fars respekt för kyrkan och att några av mina förfäder hade tagit emot det återställda evangeliet.
Den påminner mig också om att Mormons bok verkligen har förmågan att övertyga både ”jude och icke-jude om att Jesus är Kristus, den evige Guden, som uppenbarar sig för alla nationer”.2