”Att tänka på: tabernaklet och offer”, Kom och följ mig – för enskilda och familjer: Gamla testamentet 2022 (2021)
”Att tänka på: tabernaklet och offer”, Kom och följ mig – för enskilda och familjer: 2022
Att tänka på
Tabernaklet och offer
När vi läser Gamla testamentet finner vi ibland långa stycken om sådant som tydligen var viktigt för Herren men som kanske inte känns direkt relevant för oss i dag. 2 Moseboken 25–30; 35–40; 3 Moseboken 1–9; 16–17 är sådana exempel. De här kapitlen beskriver i detalj Israels tabernakel i vildmarken och de djuroffer som skulle utföras där.1 Tabernaklet var ett portabelt tempel, Herrens boning bland sitt folk.
Våra nutida tempel har likheter med Israels tabernakel, men de stämmer verkligen inte överens med dess beskrivning i 2 Moseboken. Och vi dödar inte djur i våra tempel – i och med Frälsarens försoning upphörde djuroffer för över 2 000 år sedan. Men trots dessa olikheter är det mycket värdefullt i dag att kunna läsa om det forntida Israels sätt att utöva sin tro, särskilt om vi ser dem så som Guds folk i Mormons bok såg dem – som ett sätt att ”stärka deras tro på Kristus” (Alma 25:16; se även Jakob 4:5; Jarom 1:11). När vi förstår symboliken i tabernaklet och djuroffer kan vi få andliga insikter som också stärker vår tro på Kristus.
Illustration av israeliter som bär fram lamm till tabernaklet, av Robert T Barrett
Tabernaklet stärker tron på Jesus Kristus
När Gud befallde Mose att bygga ett tabernakel i israeliternas läger förklarade han dess syfte: ”så att jag kan bo mitt ibland dem” (2 Mos. 25:8). Inne i tabernaklet representerades Guds närvaro av förbundsarken – en trälåda, täckt med guld, som innehöll den skriftliga uppteckningen av Guds förbund med sitt folk. (Se 2 Mos. 25:10–22.) Arken förvarades i det heligaste, innersta rummet som var åtskilt från resten av tabernaklet av ett förhänge. Det här förhänget symboliserar vår separation från Guds närhet på grund av fallet.
Förutom Mose känner vi bara till en enda person som kunde gå in i ”det allra heligaste” (2 Mos. 26:34) – översteprästen. Liksom de andra prästerna behövde han först tvättas och smörjas (se 2 Mos. 40:12–13) och klä sig i heliga kläder som symboliserade hans ämbete (se 2 Mos. 28). En gång om året, på en dag som kallades försoningsdagen, skulle översteprästen förrätta offer till förmån för folket innan han ensam gick in i tabernaklet. Vid förhänget brände han rökelse (se 3 Mos. 16:12). Den doftande röken som uppstigit till himlen representerade folkets böner som uppsteg till Gud (se Ps. 141:2). Då skulle översteprästen, som bar blod från ett djuroffer, passera genom förhänget och närma sig Guds tron, som symboliserades av förbundsarken (se 3 Mos. 16:14–15).
Med tanke på vad du vet om Jesus Kristus och hans roll i vår himmelske Faders plan, kan du se hur tabernaklet vänder vår blick till Frälsaren? Liksom tabernaklet och arken det innehöll representerade Guds närhet bland sitt folk, var Jesus Kristus Guds närhet bland sitt folk (se Joh. 1:14). Liksom översteprästen är Jesus Kristus medlaren mellan oss och Gud Fadern. Han passerade genom förhänget för att medla för oss i kraft av sitt eget offers blod (se Hebr. 8–10).
Vissa aspekter av Israels tabernakel låter kanske bekanta för dig, särskilt om du har varit i templet för att ta emot dina egna förrättningar. Liksom tabernaklets allra heligaste plats representerar templets celestiala rum Guds närhet. För att komma in måste vi först tvättas och smörjas. Vi bär heliga kläder. Vi ber vid ett altare från vilket böner stiger upp till Gud. Och vi passerar till slut förhänget [förlåten] till Guds närhet.
Den kanske viktigaste likheten mellan nutida tempel och det forntida tabernaklet är att båda, om vi förstår det rätt, stärker vår tro på Jesus Kristus och fyller oss med tacksamhet för hans försoningsoffer. Gud vill att alla hans barn ska inträda i hans närhet. Han vill ha ”ett rike av präster” och prästinnor (2 Mos. 19:6). Men våra synder hindrar oss från att få den välsignelsen, för ”inget orent kan vistas hos Gud” (1 Ne. 10:21). Så Gud Fadern sände Jesus Kristus, vår ”överstepräst för det goda som skulle komma” (Hebr. 9:11). Han gläntar på förhänget för oss och bemyndigar alla i Guds folk att ”frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet” (Hebr. 4:16).
I dag är syftet med templet mer än att uppnå upphöjelse för egen del. När vi har tagit emot våra egna förrättningar kan vi ta emot ställföreträdande förrättningar för våra förfäder. I den bemärkelsen kan vi bli något som den forntida högprästen – och den store högprästen – som öppnar vägen till Guds närhet för andra.
Uppoffringar stärker tron på Jesus Kristus
Principerna för försoning och förlikning undervisas på ett mäktigt sätt i det forntida bruket av djuroffer, som fanns långt före Moses lag. Tack vare det återställda evangeliet vet vi att Adam och Eva frambar offer, förstod dess symboliska koppling till Frälsarens offer och undervisade sina barn om detta. (Se Mose 5:4–12; se även 1 Mos. 4:4).
Symboliken i djuroffer kan ha framstått extra tydligt på det forntida Israels försoningsdag (”Jom Kippur” på hebreiska). Behovet av den här årliga ceremonin uttrycks i 3 Moseboken 16:30: ”På den dagen ska försoning bringas för att rena er. Från alla era synder ska ni renas inför Herrens ansikte.” På så sätt kunde Guds närhet vara kvar bland folket. Den här försoningen åstadkoms genom olika ceremonier. I en av dessa dödades en bock som offer för folkets synder, och översteprästen tog in bockens blod till det allra heligaste. Senare lade översteprästen sina händer på en levande bock och bekände Israels barns synder – och överförde därmed symboliskt dessa synder till bocken. Bocken drevs sedan ut ur Israels läger.
I den här ritualen symboliserade bockarna Jesus Kristus som ställföreträdare för det syndfulla folket. Synd får inte tillåtas i Guds närhet. Men i stället för att förgöra eller driva ut syndarna, beredde Gud ett annat sätt – en bock skulle dödas eller drivas ut i stället. ”Bocken ska bära alla deras missgärningar” (3 Mos. 16:22).
Symboliken i de här ritualerna pekade på det sätt som Gud har berett för att återföra oss till hans närhet – Jesus Kristus och hans försoning. ”Det var våra sjukdomar [Frälsaren] bar, våra smärtor tog han på sig”, ja, ”all vår skuld” (Jes. 53:4, 6). I vårt ställe gav han sitt liv för att betala syndens straff och övervann sedan döden genom sin uppståndelse (se Mosiah 15:8–9). Jesu Kristi offer var ett ”sista offer. … Ja, inte ett offer av människor, inte heller av djur” utan snarare ett ”oändligt och evigt offer” (Alma 34:10). Han var uppfyllelsen av allt som de forntida offren pekade mot.
Av den anledningen sa han när hans offer var fullbordat: ”Ni ska inte längre offra till mig genom att utgjuta blod. Ja, era offer … ska upphöra. … Och som offer till mig ska ni frambära ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande” (3 Ne. 9:19–20).
Så när du hittar stycken i Gamla testamentet om offer och tabernaklet (eller senare, templet) – och du kommer att hitta många sådana – kom då ihåg att det främsta syftet med allt detta är att stärka din tro på Messias, Jesus Kristus. Låt ditt hjärta och sinne vändas till honom. Fundera över vad han har gjort för att föra dig tillbaka till Guds närhet – och vad du ska göra för att följa honom.