Joseph Smith undervisade först om läran om dop för de döda i augusti 1840. Kyrkans medlemmar gladdes åt möjligheten att få ge frälsande förrättningar åt sina avlidna släktingar. Joseph Smith skrev brev till de heliga för att undervisa dem om förrättningen dop för de döda. Den här lektionen kan hjälpa eleverna känna vår himmelske Faders kärlek till dem, som manifesteras genom templets förrättningar.
Möjliga lärandeaktiviteter
Ett scenario
Under ett samtal med missionärerna fick Anna veta att man måste följa Frälsarens exempel och bli döpt (se Matteus 3:13–17; Johannes 3:5; 2 Nephi 31:4–11). Hon ville uppriktigt ta emot dopet, men hon blev också orolig för sin avlidna syster. Anna frågade missionärerna: ”Hur är det med min syster som dog innan hon kunde döpas?”
När ni begrundar delar av Frälsarens lära, vilka känslor får ni då som ni skulle vilja dela med er av?
Vår himmelske Faders plan
Herren uppenbarade gradvis för Joseph Smith läran om dop för de döda. I augusti 1840 predikade Joseph Smith vid Seymour Brunsons begravning. Under predikan tittade han på Jane Neyman, en änka vars son hade dött innan han blivit döpt. Joseph hänvisade till 1 Korintierbrevet 15:29 och lärde att Guds plan tillät att en levande person döptes ställföreträdande för någon som hade dött. Senare döptes Jane för sin son Cyrus. Detta var det första dopet för de döda som utfördes i den här tidsutdelningen (se Saints: The Story of the Church of Jesus Christ in the Latter Days, vol. 1, The Standard of Truth, 1815–1846 [2018], s. 421–422).
Herren uppenbarade senare att dop för de döda skulle utföras i templet (se Läran och förbunden 124:29–32). I november 1841 började de heliga döpas för sina förfäder i det ofullbordade templet i Nauvoo. I september 1842 instruerade Joseph Smith de heliga att föra en uppteckning över dessa förrättningar och andra viktiga detaljer. Dessa instruktioner är nu Läran och förbunden 127 och 128 (se Saints, 1:476–477). Joseph Smith förklarade att en skrivare måste vara vittne till förrättningen och föra korrekta uppteckningar som skulle upptecknas i kyrkans huvudbok. Han lärde också att andra skulle vara vittnen till förrättningen (se Läran och förbunden 128:2–4). Sedan förklarade han varför denna ordning behövde vara så omständlig.
Läs Läran och förbunden 128:5 och se efter vad ni lär er om dop för de döda i vår himmelske Faders plan.
Vad lär den här versen oss om vår himmelske Fader och hans plan?
Vad lär den här sanningen er om vår himmelske Faders egenskaper, karaktär eller syfte?
Hur kan den här sanningen påverka er och era familjer?
Äldste D. Todd Christofferson i de tolv apostlarnas kvorum har vittnat om Jesus Kristus och de dödas återlösning.
Vårt åläggande sträcker sig lika långt och lika djupt som Guds kärlek för att omfatta hans barn i varje tidsålder och på varje plats. Vårt arbete till förmån för de döda är ett vältaligt vittne för att Jesus Kristus är hela mänsklighetens gudomliga Återlösare. Hans nåd och löften når också dem som under sitt liv inte fann honom. Tack vare honom kommer de fängslade verkligen att bli fria. (Se D. Todd Christofferson, ”De dödas återlösning och vittnesbördet om Jesus”, Liahona, jan. 2001, s. 13.)
Upptecknat på jorden och i himlen
Efter att ha blivit döpt besökte Anna templet och döptes för sin syster som hade dött. Hon undrar hur hon kan veta att förrättningen är giltig i himlen.
Vilka ord eller uttryck skulle ni återge för Anna?
Varför tror ni att det är viktigt i vår himmelske Faders plan att föra en uppteckning över förrättningar?
Hur kan er upplevelse i templet påverkas av att ni förstår de här verserna?
”Låt era hjärtan glädjas och vara mycket glada”
I sitt brev uttryckte Joseph Smith poetiskt sin syn på den underbara läran om återlösning för de döda. Läs Läran och förbunden 128:22–23 och håll utkik efter de känslor som uttrycktes om vår himmelske Faders plan.
Vilka ord eller uttryck i de här verserna återspeglar hur ni känner för vår himmelske Faders plan för sina barns frälsning?
När har ni upplevt någon av de här känslorna när ni har deltagit i tempeltjänst och släktforskning?
Vad tror ni menas med att ”fångarna ska släppas fria” (v. 22)? Varför kan detta vara en anledning till stor glädje?