Vad är Jesu Kristi försoning, och hur hjälper den mig?

Varför vi behöver Jesu Kristi försoning

Som Adam och Evas efterkommande ärver alla människor följderna av fallet. I vårt fallna tillstånd är vi underkastade motgångar och frestelser. När vi ger efter för frestelser skapar vi ett avstånd mellan oss och Gud, och om vi fortsätter att synda går vi miste om den Helige Andens sällskap och inflytande i våra liv.

Det enda sättet för oss att bli frälsta är om någon annan räddar oss. Vi behöver någon som kan tillfredsställa rättvisans krav – som i vårt ställe tar på sig fallets börda och betalar priset för våra synder. Jesus Kristus har alltid varit den ende som kunnat göra ett sådant offer.

Alltsedan före jordens skapelse har Frälsaren varit vårt enda hopp om ”frid i den här världen och evigt liv i den kommande världen” (L&F 59:23).

Jesu Kristi helande och stärkande kraft

”Vår Frälsares försoning gör mer än lovar oss odödlighet genom en universell uppståndelse och ger oss möjligheten att bli renade från synd genom omvändelse och dop. Hans försoning ger oss också möjlighet att åkalla honom som har upplevt alla våra jordiska skröpligheter och be honom om styrka att bära jordelivets bördor. Han känner till våra kval, och han finns där för oss. Precis som den barmhärtige samariern: När han finner oss sårade vid vägkanten förbinder han våra sår och sköter om oss (se Luk. 10:34). Den helande och stärkande kraften hos Jesus Kristus och i hans försoning finns för oss alla som ber om den” (Dallin H. Oaks, ”Styrkta genom Jesu Kristi försoning”, Liahona, nov. 2015, s. 64).

Det här livet är en möjlighet att bli mer som vår himmelske Fader. När vi bejakar vår eviga bestämmelse som barn till Gud påbörjar vi en process av ständig utveckling och förbättring. Äldste David A. Bednar har sagt:

”Jordelivets färd innebär att vi går från dåliga till bra till bättre och att vi förändrar vår natur. Mormons bok är full av exempel på lärjungar och profeter som kände till, förstod och förändrades av försoningens möjliggörande kraft under livets färd. När vi lär oss förstå denna heliga kraft bättre, förstoras och berikas vårt evangelieperspektiv. Ett sådant perspektiv förändrar oss på betydelsefulla sätt. …

När du och jag förstår och använder oss av försoningens möjliggörande kraft i vårt liv, ber vi om och eftersträvar styrka till att ändra våra omständigheter i stället för att be om att våra omständigheter ska ändras. Vi blir personer som verkar i stället för objekt som påverkas (se 2 Ne. 2:14)” (”Försoningen och jordelivets resa”, Liahona, april 2012, s. 15, 16).

Förändrade hjärtan

När vi tar del av vår Frälsare Jesu Kristi förmåga att stärka oss och hela oss, kan han förändra våra hjärtan.

Äldste Jeffrey R. Holland återgav följande berättelse:

”Jag [talar] om en ung man som kom ut på missionsfältet värdig, men som av eget val återvände hem i förtid på grund av dragning till det egna könet och traumat han upplevde i det avseendet. Han var fortfarande värdig, men hans tro var på krisnivå, hans känslomässiga börda blev allt tyngre och hans andliga smärta blev allt djupare. Han växlade mellan att vara sårad, förvirrad, arg och tröstlös.

Hans missionspresident, hans stavspresident och hans biskop tillbringade oräkneliga timmar med att söka, gråta och välsigna honom för att hålla honom kvar, men många av hans sår var så personliga att han undanhöll åtminstone en del av dem. Den älskade fadern i den här berättelsen utgöt hela sin själ för att hjälpa sitt barn, men hans mycket krävande arbete gjorde att den här pojken och hans mor ofta fick möta själens långa, mörka nätter själva. Dag och natt i veckor, sedan i månader som blev till år, sökte de helande tillsammans. Genom tider av bitterhet (mest hans, men ibland hennes) och ständig rädsla (mest hennes, men ibland hans) bar hon – där har vi det där vackra, tunga ordet igen – hon bar sitt vittnesbörd för sin son om Guds kraft, hans evangelium, hans kyrka, men särskilt om hans kärlek till det här barnet. I samma andetag vittnade hon också om sin egen kompromisslösa, odödliga kärlek till honom. För att föra samman dessa två absolut avgörande och nödvändiga pelare till hennes själva tillvaro – Jesu Kristi evangelium och hennes familj – utgöt hon oupphörligt sin själ i bön. Hon fastade och grät, hon grät och fastade, och hon lyssnade och lyssnade sedan medan hennes son gång på gång berättade hur hans hjärta var på väg att brista. Så bar hon honom – igen – men den här gången var det inte i nio månader. Den här gången tänkte hon att kampen genom hans förtvivlans landskap skulle ta en evighet.

Men med Guds nåd, sin egen viljestyrka och med hjälp av tjogtals ledare i kyrkan, vänner, släktingar och yrkesmän, har denna bedjande, vädjande mor sett sin son komma hem till det utlovade landet. Sorgligt nog erkänner vi att sådan välsignelse inte, eller åtminstone inte än, kommer till alla föräldrar som ängslas över sina barns olika omständigheter, men här fanns det hopp. Och, låt mig tillägga, den här sonens sexuella läggning förändrades inte genom ett under – ingen trodde heller att den skulle det. Men lite i taget förändrades hans hjärta” (”Se din mor”, Liahona nov. 2015, s. 49).