Bibliotek
Kapitel 15: Koloniseringen av Västern

Kapitel 15

Koloniseringen av Västern

President Young förkunnade: ”Gud har visat mig att det här är platsen där detta folk ska bosätta sig, och det är här som de kommer att få framgång … Då de heliga samlas hit och blir starka nog att besitta landet, ska Gud mildra klimatet och vi ska bygga en stad och ett tempel åt Gud den Högste på denna plats. Vi ska utvidga våra bosättningar åt öster och väster, åt norr och åt söder, och vi ska bygga samhällen och städer i hundratal, och tusentals heliga ska samlas hit från jordens nationer. Detta ska bli den stora samlingsplatsen för folken ” (JSB.)

Brigham Youngs lärdomar

Konflikt i Illinois och de heligas flykt västerut.

Jag vill inte att människor ska tro att jag haft någonting att göra med vår förflyttning hit till Saltsjödalen. Det var den Allsmäktiges försyn. Det var Guds makt som utarbetade frälsning för detta folk. Jag hade aldrig kunnat tänka ut en sådan plan (DBY, 480).

Jag har inte tänkt ut den fantastiska planen enligt vilken Herren gjorde det möjligt att sända detta folk till dessa berg. Joseph funderade över förflyttningen många år innan den ägde rum, men han fick inte komma hit (DBY, 480).

På Josephs tid satt vi många timmar och samtalade om detta område. Joseph sade ofta: ”Om jag bara vore i Klippiga bergen tillsammans med hundra trofasta män, skulle jag vara glad, och inte be några pöbelhopar om nåd” (DBY, 480).

Vi bodde i Illinois från 1839 till 1844. Under denna tid lyckades kyrkans fiender på nytt att upptända förföljelsens anda mot Joseph och de sista dagars heliga. Förräderi! Förräderi! Förräderi! ropade de, och kallade oss mördare, tjuvar, lögnare, äktenskapsbrytare och det värsta folket på jorden … De grep Joseph och Hyrum och som garanti för deras säkerhet utlovade guvernör Thomas Ford beskydd från staten Illinois. Man fängslade dem i Carthage i Illinois under förevändningen att ge dem skydd, eftersom pöbeln var så uppretad och våldsam. Guvernören lämnade dem i pöbelns händer, vilken trängde in i fängelset och sköt dem så att de dog. John Taylor, som är med oss här i dag, var också i fängelset. Han blev också skjuten och fick ligga till sängs i flera månader efteråt. Sedan pöbeln begått dessa mord kom de över oss och brände våra hus och vår säd. När medlemmarna gick ut för att släcka elden låg pöbeln gömd under inhägnader och i skydd av mörkret sköt de dem (DBY, 473).

År 1845 skickade jag brev till alla guvernörer i stater och territorier i unionen och begärde att de skulle ge alla sista dagars heliga inom deras gränser en fristad. Vi förvägrades denna förmån, antingen genom tyst förakt eller blankt avslag i varje enskilt fall. De var alla överens om att vi inte fick komma innanför deras territorie- eller statsgränser (DBY, 474).

Tre kongressmän kom till Nauvoo på hösten 1845 och hade ett möte med de tolv och några andra. De ville att vi skulle lämna Förenta staterna. Vi sade att vi skulle göra det. Vi hade varit tillräckligt länge bland dem. Vi samtyckte till att lämna staten Illinois på grund av de religiösa fördomarna mot oss vilket gjorde att vi inte längre kunde leva i fred. Dessa män sade att människorna var fientligt inställda till oss. Stephen A Douglas, en av de tre, hade lärt känna oss. Han sade: ”Jag känner er, jag känner Joseph Smith. Han var en bra människa, och detta folk är bra människor, men, mina herrar”, sade han, ”de ogudaktigas … inställning är sådan att ni inte kan stanna här och leva i fred.” Vi samtyckte till att ge oss av. Vi lämnade Nauvoo i februari 1846 (DBY, 473).

Jag och mina bröder tog oss över Mississippifloden för att ta oss till denna plats, utan att då veta vart vi var på väg, men med en fast tro på att Herren reserverat en bra plats för oss bland bergen och att han skulle leda oss direkt dit (DBY, 482).

Från alla håll hotades vi av våra oförsonliga fiender som förföljde oss. Hundratals familjer, som hade tvingats lämna sina hem och lämna kvar alla sina tillhörigheter, vandrade som landsflyktiga i största armod (DBY, 482).

Vi utvandrade utan att veta vart, bara med det målet för ögonen att komma utom räckhåll för våra fiender. Vi hade inget hem, förutom våra vagnar och tält, och inga förråd av förnödenheter och kläder. Vi var tvungna att förtjäna vårt dagliga bröd genom att lämna våra familjer på någon avskild plats där de kunde vara säkra och bege oss bland våra fiender för att arbeta (DBY, 478).

Vi färdades västerut, stannade till på olika platser och uppförde bosättningar där vi tillfälligt lämnade de fattiga som inte kunde följa med gruppen längre (DBY, 474).

Rekryteringen av mormonbataljonen och dess marsch.

När vi var mitt bland indianer, som påstods vara fientliga, kallades fem hundra män att bege sig till Mexico för att strida [i kriget mot Mexico, 1846–1848] (DBY, 476).

Själv gick jag, i sällskap med några av mina bröder, mellan tjugo och trettio mil längs de olika färdvägarna och stannade i varje litet läger. Vi använde vårt inflytande för att skaffa frivilliga och på den bestämda dagen för sammanträffandet [16 juli 1846 i Council Bluffs i Iowa] hade vi fått ihop det antal som den federala regeringen begärt.

Bataljonen marscherade iväg från Fort Leavenworth via Santa Fe och vidare utmed den svårframkomliga ökenleden och intog sina ställningar i nedre delen av Kalifornien, vilket gladde alla officerare och allt manskap som var lojala. Då de anlände befann sig general Stephen W Kearny i ett svårt läge och överste P S:t George Cooke bataljonens nye ledare förde omgående bataljonen till hans undsättning, och sade till honom: ”Här kommer gossarna som kan ställa allt till rätta.” Mannarna i den bataljonen utförde troget sin plikt. Jag kan aldrig tänka på denna lilla grupp män utan att denna tanke också kommer: ”Gud välsigne dem evinnerligen. Vi gjorde allt detta för att visa de styrande att vi var lojala” (DBY, 477).

Vår bataljon gav sig iväg till skådeplatsen, inte i bekväma hyttplatser på ångfartyg, inte heller med några månaders permission, utan till fots över 320 mil genom obanade ökenområden och över ofruktbara slätter, och de utstod alla slags umbäranden, vedermödor och kval under två års bortovaro innan de kunde återförenas med sina familjer. Följaktligen räddades vi återigen genom ingripande från den allvisa varelse som kan se änden från begynnelsen (DBY, 479).

Under … prövande omständigheter ålades vi att från våra resande grupper ta ut fem hundra av våra dugligaste män, och låta gamla, barn och kvinnor ta hand om och försörja dem som var kvar (DBY, 478).

Vi som var kvar arbetade och producerade allt vi behövde för att klara oss i ödemarken. Vi måste betala våra egna skollärare, producera vårt eget bröd och förvärva våra egna kläder, eller gå utan. Vi hade inget annat val (DBY, 476).

”Fattiglägret” bevarades genom Herrens välsignelser.

Några av de mycket fattiga, sjuka och gamla blev kvar. De utsattes återigen för pöbelns våld. De blev piskade och slagna och fick sina hus nerbrända (DBY, 473–474).

Dessa medlemmar som dröjde kvar längs vägen utefter flodbanken ovanför Montrose i Iowa arbetade under fattigdom och nöd. Man berättade för mig att de vid ett tillfälle skulle ha svultit ihjäl om inte Herren hade sänt vaktlar till dem. Dessa fåglar flög emot deras vagnar så att de antingen dog eller blev bedövade. Bröderna och systrarna samlade ihop fåglarna, vilket gav dem mat i många dagar, tills de tagit sig fram genom ödemarken. Brigham Young sände räddningsstyrkor som hämtade dessa heliga så att de kunde förenas med släktingar och vänner i läger längre fram utefter leden. (DBY, 474.)

Brigham Youngs pionjärkompani år 1847 visade vägen till Saltsjödalen.

Ibland följde vi indianernas leder, ibland gick vi efter kompass. När vi lämnade Missourifloden följde vi Plattefloden. Och vi dödade många skallerormar på vissa platser, och röjde väg och byggde broar tills ryggarna värkte. Där vi inte kunde bygga broar över floderna, färjade vi våra medlemmar över (DBY, 480).

Då vi träffade Mr Bridger innehavare av Fort Bridger i Wyoming vid Big Sandy River 28 juni 1847, sade han: ”Mr Young! Jag skulle ge tusen dollar om jag visste att ett majsax kunde mogna bland dessa berg.” Jag sade: ”Vänta arton månader så ska jag visa dig många ax.” Sade jag det utifrån egen kunskap? Nej, det var av tro. Men vi fick inte den minsta uppmuntran av förnuftsmässiga tankegångar och av det vi kunde lära oss om området – om dess ofruktbarhet, dess kyla och frost, till att tro att vi överhuvudtaget skulle kunna odla någonting … Vi trodde att vi kunde odla säd. Var det något fel med det? Inte alls. Hur skulle det ha gått för oss om vi inte hade haft tro? Vi skulle ha nedsjunkit i otro, stängt varje möjlighet till hjälp och skulle aldrig ha odlat någonting (DBY, 481).

Den 30 juni 1847, då pionjärkompaniet nådde Green River cirka 13 mil öster om den stora Saltsjödalen, träffade vi Samuel Brannan och några andra från San Francisco i Kalifornien. De ville att vi skulle komma dit. Jag sade: ”Om vi ger oss av till Kalifornien kan vi inte stanna där längre än fem år. Men om vi stannar bland bergen kan vi odla vår egen potatis och äta den, så jag tänker stanna här.” Det är fortfarande här vi har vår styrka, så här tänker vi stanna. Det kan de onda makterna inte göra någonting åt (DBY, 475).

Jag och ett antal andra kom ut ur det vi kallade Emigration Canyon. Vi tog oss över Big Mountains och Little Mountains och kom genom dalen drygt en kilometer söder om denna plats. Orson Pratt och Erastus Snow kom in i Saltsjödalen den 21 juli 1847. Förtrupperna och huvudstyrkan anlände den 22 juli. Eftertruppen med president Brigham Young, som led av sviterna efter bergsfeber, kom in i dalen den 24 juli. Vi utforskade området och till slut kom vi och slog läger mellan de två förgreningarna av City Creek – den ena flöt åt sydväst och den andra västerut. Här i detta tempelkvarter och i området ovanför satte vi vårt standar. Här slog vi läger och beslutade att här skulle vi bosätta oss (DBY, 474).

Genom tro på Gud övervann de heliga sina svårigheter i Västern.

Vi kom hit, och fann här några … indianer, några vargar och harar och ett oräkneligt antal syrsor. Men vi såg inte ett grönt träd, inte ett fruktträd, inte ett grönt fält, ingenting sådant, med undantag av några popplar och pilar utefter City Creek. Cirka 200 mil hade vi fraktat varje uns av den proviant vi hade då vi kom fram hit. Då vi lämnade våra hem tog vi med oss de hästar, oxar och kalvar som pöbeln inte stulit från oss. En del kvinnor körde egen häst och vagn hit. När vi började färden från Missourifloden var det mindre än hälften av medlemmarna som hade mindre än hälften av de 165 kg brödsäd man skulle ha med sig. Vi måste föra med oss våra frön, våra jordbruksredskap, byråar, sekretärer, sideboard, soffor, pianon, stora speglar, finstolar, mattor, finhattar och långbyxor, salongsmöbler och andra finmöbler, spisar etc. och vi måste ha dessa saker staplade på varandra huller om buller bland kvinnor och barn, slitna hästar … oxar och kor på vingliga ben. Det var vårt enda transportmedel, så om vi inte hade fraktat våra tillhörigheter på det sättet skulle vi inte ha några nu, för det fanns ingenting här (DBY, 480).

De heliga var fattiga när de kom till den här dalen (DBY, 475).

De skaffade sig hjortskinn, antilopskinn, fårskinn, buffelhudar och gjorde damasker och mockasiner av dem och svepte buffelrockarna om sig. Några hade filtar och andra inte. En del hade skjortor, och andra var utan, förmodar jag. En man berättade för mig att han inte hade en enda skjorta till sig själv eller familjen (DBY, 475–476).

Jag vågar påstå att inte en av fyra i min familj hade skor på fotterna när vi kom hit till dalen (DBY, 476).

Vi har tro, vi lever av tro. Vi kom till dessa berg genom tro. Jag säger ofta, även om det för vissa kan låta okultiverat, att vi kom hit nakna och barfota, och det är förhållandevis sant (DBY, 481).

Vi bad för jorden och invigde den och vattnet, luften och allt omkring åt Herren, och Gud välsignade jorden. Den blev fruktbärande och ger oss i dag den bästa säd, frukt och grönsaker (DBY, 483).

Innan de sista dagars heliga kom hit trodde inte, såvitt vi vet, någon av bergsborna och de som hade färdats hit att ett majsax skulle kunna mogna i dessa dalar. Vi vet att majs och vete i rikt mått växer här, och vi vet att vi har ett ypperligt område för att föda upp boskap, hästar och alla andra slags husdjur som vi behöver (DBY, 485).

Det har sedan Adams dagar aldrig funnits ett landområde som har välsignats mer än detta har välsignats av vår Fader i himlen. Och det kommer att välsignas mer och mer, om vi är trofasta och ödmjuka och tacksamma mot Gud för vetet och majsen, havret, frukten, grönsakerna, boskapen och allt han ger oss, och försöker använda det för att bygga upp hans rike på jorden (DBY, 483).

Vi är pionjärerna i denna del av landet (DBY, 474).

Vi tryckte de första tidningarna, utom ett par, planterade de första fruktträdgårdarna, odlade det första vetet, förestod nästan alla de första skolorna och gjorde i rikt mått de första framstegen i vår pionjärgärning, från Mississippifloden till Stilla havet. Och hit kom vi till slut, så att vi om möjligt kunde få vara i fred för alla människor. Vi tänkte att vi skulle bege oss så långt bort från andra människor som möjligt. Liksom Abraham ville vi komma till ett främmande land, så att vi kunde vara där vi inte ständigt råkar i konflikt med andra (DBY, 476).

Vi vill att utomstående ska förstå att vi inte själva valt att komma hit, utan på grund av att vi blev tvungna att bege oss någonstans, och det här var den bästa plats vi kunde hitta. Det var omöjligt för någon att bo här med mindre han arbetade hårt och kämpade mot elementen. Men det var bästa tänkbara plats för att fostra sista dagars heliga, och vi kommer att bli välsignade genom att bo här och kommer att göra den lik Edens lustgård. Och Herren kommer att skydda sina heliga och försvara och bevara dem om de gör hans vilja. Det enda jag fruktar är att vi inte ska göra rätt. Om vi gör rätt kommer vi att vara som en stad uppe på ett berg – vårt ljus kan inte döljas (DBY, 474).

Det är bara sju år sedan vi lämnade Nauvoo, och nu är vi redo att bygga ännu ett tempel. Jag ser tillbaka på vårt arbete med glädje. Här finns hundratals och tusentals människor som inte har fått de förmåner som en del av oss har fått. Vilka förmåner? frågar ni. Vilken förmån är det att få gå igenom prövningar? De har inte fått förmånen att bli bestulna och plundrade på sina tillhörigheter, att vara mitt bland pöbelhopar och död, som många av oss har (DBY, 482).

Ni frågar om vi ska stanna bland dessa berg. Jag svarar ja, så länge som vi vill göra Guds vilja, han som är vår Fader i himlen. Om vi får en önskan att vända oss bort från Herren Jesu Kristi heliga bud, som det forna Israel gjorde, så att var och en av oss vandrar sin egen väg, ska vi bli skingrade och fördrivna av våra fiender och förföljda, tills vi lär oss att komma ihåg Herren vår Gud och är villiga att vandra på hans vägar (DBY, 483).

Många kanske frågar: ”Hur länge ska vi stanna här?” Vi ska stanna här så länge som vi bör. ”Ska vi bli fördrivna då vi ger oss av?” Om vi lever så att vi är nöjda med oss själva och inte driver bort oss själva från våra hem ska vi aldrig bli fördrivna från dem. Sök efter den bästa visdom ni kan vinna. Lär er sätta in hela er kraft på att göra något, bygga bra hus, skapa fina gårdar, sätta äppel- och päronträd och andra fruktträd så att de blomstrar här, och bergsvinbär och hallonbuskar, plantera jordgubbsland och bygga upp och smycka en vacker stad (DBY, 483–484).

Se våra bosättningar som sträcker sig hundra mil bort bland dessa berg och se sedan den väg vi banade då vi kom hit, de broar vi byggde och de vägar vi röjde över slätterna, bergen och de djupa floddalarna! Vi kom utfattiga hit i våra vagnar. Våra vänner … uppmanade oss att ”ta med alla förnödenheter ni kan, för det är det enda ni kommer att ha! Ta med er alla frön ni kan, för där kan ni inte få tag i några!” Vi gjorde det, och dessutom har vi samlat alla fattiga vi kunnat, och Herren har placerat oss i dessa dalar med löfte om att han ska gömma oss en liten tid tills hans vrede och hemsökelse kommit över nationerna. Ska vi förtrösta på Herren? Ja (DBY, 475).

Genom Guds välsignelse har vi lyckats övervinna alla dessa svårigheter och kan samlas här i dag bland dessa berg, där ingen kan skrämma oss, långt borta från våra förföljare, långt borta från oron och förvirringen i den tidens värld (DBY, 482).

Studieförslag

Konflikt i Illinois och de heligas flykt västerut.

  • Vem gav president Young äran för planen att flytta de heliga till Klippiga bergen och Saltsjödalen?

  • Vilka omständigheter tvingade de heliga att dra sig bort från Illinois? Hur visste president Young vart han skulle föra de heliga?

Rekryteringen av mormonbataljonen och dess marsch.

  • Varför uppmuntrade kyrkans ledare 500 frivilliga att ansluta sig till mormonbataljonen och lämna sina familjer vid en sådan kritisk tidpunkt under deras vandring västerut?

  • Mormonbataljonen behövde aldrig delta i kriget eftersom striden var över då de kom fram. Vad fick de heliga genomgå till följd av den federala regeringens begäran om en bataljon? Varför tror du att det var viktigt att de gjorde detta offer? Vilka förmåner resulterade denna erfarenhet i?

”Fattiglägret” bevarades genom Herrens välsignelser.

  • Hur avhjälpte Herren de heligas hunger för en tid? Hur har Herren hjälpt dig då du behövt det?

Brigham Youngs pionjärkompani år 1847 visade vägen till Saltsjödalen.

  • Läran och förbunden 136 innehåller ”Herrens ord och vilja beträffande Israels läger på resan västerut” (vers 1). Denna uppenbarelse gavs till president Young i Winter Quarters den 14 januari 1847. Förutom den organisation som beskrivs i detta kapitel gavs en del råd till de heliga som skulle färdas västerut. Vilka?

  • Jim Bridger sade till president Young att det var något som oroade honom. Vad? Vad var grunden till president Youngs bestämda svar till Mr Bridger? Hur har du fått framgång som huvudsakligen kommit till följd av att du utövat tro?

  • Varför valde president Young att stanna bland Klippiga bergen i stället för att fortsätta till Kalifornien?

Genom tro på Gud övervann de heliga sina svårigheter i Västern.

  • På vilka sätt försökte de heliga finna lösningar på sin fattigdom?

  • President Young sade: ”Det har sedan Adams dagar aldrig funnits ett landområde som har välsignats mer än detta har välsignats av vår Fader i himlen.” Vad krävs av de heliga var än de bor för att de ska tillförsäkras en fortsättning på dessa välsignelser? Vad betyder det att leva genom tron? Vad kan vi göra för att mer fullständigt leva genom tron på Jesus Kristus?

  • Vad åstadkom de heliga som pionjärer bland Klippiga bergen? Vad kan du göra för att bygga upp kyrkan där du bor?

  • President Young gjorde följande ovanliga uttalande: ”Här finns hundratals och tusentals människor som inte har fått de förmåner som en del av oss har fått … De har inte fått förmånen att bli bestulna och plundrade på sina tillhörigheter, att vara mitt bland pöbelhopar och död, som många av oss har.” Vad tror du att han menade? Varför var Saltsjödalen ”bästa tänkbara plats för att fostra sista dagars heliga”? Hur har svårigheter varit till välsignelse för dig? Vad kan vi göra för att vända den svåraste prövning till en möjlighet att växa?

pioneers and seagulls

År 1848 hotade gräshoppor att förstöra de heligas gröda. Som svar på innerlig bön sände Herren fiskmåsar som stoppade gräshopporna, vilket denna målning skildrar.

pioneers entering Salt Lake Valley

Som denne konstnär skildrar, ledde president Young år 1847 de heliga västerut till ”den bästa plats vi kunde hitta. Det var omöjligt för någon att bo här med mindre han arbetade hårt … men det var bästa tänkbara plats för att fostra sista dagars heliga” (DBY, 474).