Kapitel 37

Att förstå döden och uppståndelsen

Vid jordfästningen av äldste Thomas Williams den 13 juli 1874 talade president Brigham Young över ämnet döden: ”Hur mörk är inte den dödsskuggans dal som vi kallar döden! Att gå från detta kroppens tillstånd till ett tillstånd av tomhet, hur egendomligt är inte detta! Så mörk denna dal är! Så mystisk denna väg är och vi måste gå den ensamma. Jag skulle vilja säga till er, mina vänner och bröder, att om vi kunde se verkligheten som den är och som vi ska se och förstå den, skulle vi se att denna mörka dödsskuggans dal är så ringa att vi ska vända oss om och se på den och tänka, när vi har gått igenom den: detta är sannerligen den största välsignelsen i hela mitt liv, för jag har gått från ett tillstånd av sorg, bedrövelse, lidande, elände, smärta, kval och besvikelse till ett tillstånd där jag kan njuta av livet så mycket som det överhuvudtaget är möjligt utan kroppen. Min ande är fri, jag törstar inte längre, jag har inte längre någon önskan att sova, jag hungrar inte längre, jag blir inte längre trött, jag springer, jag går, jag arbetar, jag kommer och går, jag gör allt möjligt som krävs av mig, jag känner ingen smärta eller trötthet. Jag är full av liv, full av livskraft och jag åtnjuter min himmelske Faders närhet, genom hans Andes kraft. Jag vill säga till mina vänner att om ni ämnar leva efter er religion ska ni leva så att ni är fulla av tro på Gud, så att evighetens ljus lyser över er och ni själva kan se och förstå detta” (DNSW, 28 juli 1874, 1).

Brigham Youngs lärdomar

Jordisk lycka kan inte jämföras med ”den härlighet, glädje, frid och lycka den känner” som lämnar jordelivet i rättfärdig frid.

Det är en källa till stor glädje och fröjd och tröst för vännerna till den som lämnat detta jordeliv i frid och försäkrat sig om en härlig uppståndelse. Jorden och allt vad den rymmer och allt som har anknytning till jorden i dess timliga tillstånd betyder föga i jämförelse med den härlighet, glädje, frid och lycka den känner som lämnar jordelivet i frid (DBY, 370).

Att sörja rättfärdiga människor som har dött kommer av den okunskap och svaghet som nedlagts i denna jordiska kroppshydda där anden bor. Oavsett vilken smärta vi utstår, oavsett vad vi går igenom, klamrar vi oss fast vid livet och vill inte att någon ska lämna oss. Vi älskar att bevara de släktrelationer vi har till varandra och vill inte skiljas från varandra (DBY, 370).

Visst är det svårt att skiljas från sina vänner. Vi människor känner tillgivenhet, kärlek och samhörighet, och det är smärtsamt för oss att skiljas från våra vänner. Vi vill hålla kvar dem i kroppen, fast de får utstå smärta. Är vi inte själviska i detta? Borde vi inte i stället glädjas när dessa går bort, de vars liv ägnats åt att göra gott och som har uppnått en aktningsvärd ålder? (DBY, 371).

Men om vi kunde få kunskap och se in i evigheten och om vi var fullkomligt fria från den svaghet, blindhet och dvala vi har i köttet, skulle vi inte ha någon benägenhet att gråta eller sörja (DBY, 370).

Lev så att ni, när ni vaknar upp i andevärlden, sanningsenligt kan säga: ”Om jag hade fått leva om mitt jordeliv hade jag inte kunnat leva det bättre.” Jag uppmanar er, för Israels hus skull, för Sions skull som vi ska bygga upp, att leva så, från nu och till evig tid, att heliga varelser blir glada över vad de ser då de granskar er karaktär. Lev rättfärdiga liv, vilket ni inte kan göra utan att leva goda liv (DBY, 370).

Vid döden skiljs anden från kroppen, kroppen återvänder till jorden och anden går till andevärlden.

Varje människa som förstår principen om evigt liv bör se det som att hennes kropp kommer från jorden och är jord. Vår kropp måste återvända till moder jord. Visst är det för de flesta en hemsk tanke att våra andar, under längre eller kortare tid, måste skiljas från våra kroppar, och tusentals och miljontals har plågats av denna tanke under sitt liv. Om de förstod ändamålet med denna prövotid och det eviga livets sanna principer, är det bara en obetydlig sak att kroppen lider och dör (DBY, 368).

Herren har behagat organisera kroppar här och satt andar i dem, och de blir så intelligenta varelser. Så småningom, förr eller senare, återvänder kroppen, detta som är påtagligt för en, som man kan känna, se och ta på, till jordens stoft. Är anden död? Nej … Anden lever vidare när denna kropp har fallit sönder i jorden igen, och anden som Gud sätter i kroppen går till andevärlden (DBY, 368).

Som ni alla förstår består vår kropp av synlig, påtaglig materia. Som ni också vet föds den in i den här världen. Sedan börjar den ta del av elementen som skapats för dess liv och tillväxt, växa upp, bli gammal, försvagas och återvända till jorden. Fast jag har förklarat detta många gånger vill jag säga att det vi kallar döden i själva verket är en livsprocess, vilken finns i den materia som kroppen består av, och vilken orsakar kroppens upplösning sedan anden lämnat den. Om det inte vore så skulle kroppen, från vilken anden har flytt, bli kvar i all evighet, precis som den var då anden lämnade den, och skulle inte upplösas (DBY, 368).

Jesus Kristus var den förste som uppstod från de döda.

Jesus är den förstfödde från de döda, som ni förstår. Varken Enok, Elia, Mose eller någon annan människa som levat på jorden, oavsett hur noga hon levt, uppstod förrän efter det att Jesu Kristi lekamen kallades ut ur graven av ängeln. Han var den förstfödde från de döda. Han är uppståndelsens Herre – det första kött som levat här efter att ha erhållit uppståndelsens härlighet (DBY, 374).

Det var inget underverk för honom. Han hade livet och döden i sin hand. Han hade makt att lägga ner sitt liv och makt att ta upp det igen [se Johannes 10:18]. Det är vad han säger och vi måste tro det om vi tror Frälsarens berättelse och apostlarnas berättelser som står i Nya testamentet. Jesus hade denna makt i och av sig själv. Fadern efterlämnade den till honom. Den var hans arv, och han hade makt att lägga ner sitt liv och ta upp det igen (DBY, 340–341).

Det blod han utgöt på den plats som kallas Skallen fick han inte tillbaka i sina ådror. Det rann ut och då han uppstod tog ett annat ämne dess plats. Så kommer det att bli för varje människa som uppstår. Blodet kommer inte att uppstå tillsammans med kroppen. Det är bara till för att uppehålla den nuvarande organismens liv. När den har upplösts och vi återfår våra kroppar genom uppståndelsens kraft, kommer det som vi nu kallar kroppens liv och som formas av maten vi äter och vattnet vi dricker, att ersättas av ett annat ämne – för kött och blod kan inte ärva Guds rike [se 1 Korinthierbrevet 15:50] (DBY, 374).

Vår trofasthet kan bereda oss för en härlig uppståndelse, återföreningen av kroppen och anden.

Livets och frälsningens evangelium visar var och en som tar emot det att den här världen bara är en plats med tillfällig varaktighet, existens, prövningar etc. Dess nuvarande form och användning är bara för en kort tid, medan vi däremot har skapats för att existera i all evighet. De ogudaktiga kan inte se bortom den här världen. Vi förstår att då vi avkläder oss vårt nuvarande tillstånd förbereds vi för att ikläda oss odödlighet, att då vi lägger av oss denna kropp ikläder vi oss odödlighet [se Alma 11:43–44]. Kroppen ska återvända till jorden, men vårt hopp och vår tro är att vi ska återfå den från elementen – att vi ska få den kropp som vi har här och att vi, om vi är trogna principerna i frihetens evangelium, ska vara beredda att leva evinnerligen (DBY, 372).

Sedan anden lämnat kroppen fortsätter den utan kroppen i andevärlden tills Herren, genom sin lag som han har bestämt, åvägabringar de dödas uppståndelse [se L&F 93:33–34]. Då ängeln som har uppståndelsens nycklar stöter i sin basun, kommer de speciella beståndsdelar som format vår kropp här, om vi gör heder åt dem – och om de än läggs i havets djup och en del är i norr, en annan i söder, en annan i öster och en annan i väster – att sammanfogas på ett ögonblick, och vår ande kommer att ta dem i besittning. Vi ska då vara redo att bo hos Fadern och Sonen, och vi kan aldrig bli redo att bo hos dem förrän då. Då anden lämnar kroppen bor den inte hos Fadern och Sonen, utan i andevärlden, där det finns plats beredd för den. De som gör heder åt sin kropp och älskar och tror på Herren Jesus Kristus, måste avkläda sig detta jordiska tillstånd. Annars kan de inte ikläda sig odödlighet. Denna kropp måste förvandlas. Annars kan den inte dväljas i Faderns härlighet (DBY, 372).

Vad är det första vi ska få, sedan kroppen och anden skilts åt genom döden? Kroppen. Det är det första som en rättfärdig ande önskar återförenas med bortom graven. Vi får först komma i åtnjutande av kroppen. Anden hos en rättfärdig man eller kvinna har övervunnit kroppen, och kroppen har i varje avseende underordnats den gudomliga egenskap som Gud har inplantat i den människan. Anden inom oss är ren och helig och återvänder ren och helig till Gud, bor i andevärlden ren och helig och får så småningom förmånen att komma och återuppta kroppen igen. Jesus Kristus som har uppståndelsens nycklar och som tidigare gått igenom detta svåra prov, får uppgiften att återuppväcka vår kropp, och vår ande kommer att vara där redo att inträda i kroppen. Då, när vi är redo att ta emot vår kropp, är den det första jordiska som visar den gudomlighet människan kan uppnå. Det är bara kroppen som dör. Anden är levande och medveten (DBY, 373).

Vi är här för att begrava våra döda enligt prästadömets ordning. Men några av våra syskon i kyrkan dör på havet. De kan inte begravas på en begravningsplats, utan sys in i kanvastyg och kastas i havet och är kanske ett par minuter senare i magen på en haj. Ändå kommer dessa personer att komma fram i uppståndelsen, och motta all den härlighet som de förtjänar, och motta all den skönhet som uppståndna heliga får, i samma grad som om de hade lagts ner i en guldeller silverkista och på en plats som är särskilt avsedd för att begrava de döda (DBY, 373–374).

Ingen kan komma in i det celestiala riket och krönas med celestial härlighet förrän han får sin uppståndna kropp (DBY, 375).

Den enda verkliga rikedomen som finns för dig och mig är att säkerställa en helig uppståndelse (DBY, 372).

Studieförslag

Jordisk lycka kan inte jämföras med ”den härlighet, glädje, frid och lycka den känner” som lämnar jordelivet i rättfärdig frid.

På vilket sätt kan vi känna glädje och tröst när någon närstående dör, trots att det är smärtsamt att skiljas åt?
Vilket råd gav president Young angående vår prövotid här på jorden? Han lärde också att vi bör leva så att ”heliga varelser blir glada över vad de ser då de granskar vår karaktär”. Hur kan vi se till att domens dag blir en lycklig dag för oss?

Vid döden skiljs anden från kroppen, kroppen återvänder till jorden och anden går till andevärlden.

Varför är döden en del av en ”livsprocess”?
Vad lärde president Young om kroppen när anden en gång lämnat den?

Jesus Kristus var den förste som uppstod från de döda.

Vad möjliggjorde Jesu uppståndelse?
Vad lär oss Kristi uppståndelse om uppståndna varelser? Hur kommer vår kropp att förvandlas när vi uppstår?

Vår trofasthet kan bereda oss för en härlig uppståndelse, återföreningen av kropp och ande.

Hur kommer uppståndelsen att äga rum, enligt president Young? (Se också Alma 11:43; Filipperbrevet 3:21.)
Vad betyder det att göra heder åt vår kropp?
Varför är detta att motta ”en helig uppståndelse den enda verkliga rikedomen”? (DBY, 372).

Christ appearing to Mary — Innan den uppståndne Jesus Kristus hade stigit upp till sin Fader, visade han sig för Maria.

pioneers burying dead — Döden var en ständig verklighet för de heliga som tog sig över prärien, vilket denna målning skildrar.