Kapitel 21

Att hedra sabbaten och sakramentet

Dagen efter ankomsten till Saltsjödalen talade president Brigham Young helt kort till pionjärlägret om helgandet av sabbaten. Med en vildmark att tämja, gröda att plantera och annat arbete som dä brådskade, ”sade han till bröderna … att de inte fick arbeta på söndagen, att om de gjorde det skulle de förlora fem gånger så mycket som de skulle vinna pä det, och de fick heller inte jaga eller fiska på den dagen. ” Han sade att ”det skulle hållas ett möte varje sabbat på den plats vi är eller var vi än stannar till” (WWJ, 25 juli 1847). President Young fortsatte att uppmana de heliga att hålla sabbaten ”till åminnelse av vår Gud och vår heliga religion” (DBY, 165).

Brigham Youngs lärdomar

Att helga sabbatsdagen ger timliga och andliga välsignelser.

Ta denna bok (boken Läran och förbunden). Det står här att de heliga ska samlas på sabbatsdagen [se L&F 59:9–16] … Detta folk som kallas sista dagars heliga ska enligt uppenbarelserna som Herren har gett samlas på denna dag. I denna befallning krävs det av oss att vi samlas och omvänder oss från våra synder och bekänner våra synder och tar sakramentet till åminnelse av vår Herre och Frälsares död och lidande (DBY, 164).

Då människor samlas för att dyrka Gud ska de lämna sina världsliga omsorger där de hör hemma. Då är de rätt inställda för att dyrka Herren, åkalla honom i Jesu namn och ta emot hans Helige Ande, så att de kan höra och förstå tingen som de är i evigheten och veta hur de ska förstå vår Guds försyn. Detta är tiden då deras sinnen ska vara öppna, då de ska skåda de osynliga ting som hör Gud till, vilka han uppenbarar genom sin Ande (DBY, 167).

Var och en ska vara tyst och stilla då vi samlas här för att dyrka Gud. Försök komma ihåg att vara alldeles tysta, och inte viska, prata eller skrapa med fotterna (DBY, 167–168).

Jag kan försäkra er att vår gröda kommer att växa bättre om vi lämnar våra åkrar ett tag och samlas för att dyrka vår Gud än den skulle om vi tillbringade all vår tid på åkrarna. Vi kan vattna och plantera och arbeta, men vi får aldrig glömma att det är Gud som ger växten. Och genom att vi samlas ofta kommer vår hälsa och kraft att bli bättre, vi kommer att se bättre ut och denna världens ting kommer att tillta här, och vi kommer att veta ännu bättre hur vi ska njuta av dem (DBY, 167).

Vi bör iaktta sabbaten för vårt eget timliga bästa och för vår andliga välfärd. Då vi ser en bonde ha så bråttom att han måste ta hand om sin skörd, bärga höet, bygga staket eller samla in sin boskap på sabbatsdagen, då är han i mina ögon svag i tron. Han har mer eller mindre förlorat andan i sin religion. Vi behöver bara sex dagar för att arbeta [se 2 Moseboken 20:9–11]. Och om vi vill leka, så lek under dessa sex dagar. Om vi vill åka på utflykt, ta då en av dessa sex dagar. Men kom till kyrkan på den sjunde dagen (DBY, 165).

I stället för att arbeta på sabbaten … bör vi göra så litet som möjligt. Om det är nödvändigt att laga mat, gör det. Men det skulle vara bättre om vi kunde undvara det också. Vad beträffar iakttagandet av sabbaten enligt den mosaiska lagen, så gör jag inte det, för jag skulle nästan inte klara av det. Dock ska vi under det nya förbundet tänka på att helga en dag i veckan som en vilodag – till minne av Herrens vila och de heligas vila; också för vår timliga nytta, för den har instiftats enbart för att vara till nytta för människan. Det står skrivet i denna bok (Bibeln) att sabbaten blev till för människan. Den är en välsignelse för henne. Så lite arbete som möjligt ska utföras på den dagen. Den ska avskiljas som en dag för vila, för att samlas på den plats som bestämts enligt uppenbarelsen, [se L&F 59:10–12], bekänna våra synder, ge våra tionden och offergåvor och komma fram inför Herren (DBY, 164).

Tänk på, mina bröder, att de som åker skridskor, rider eller åker på utflykt på sabbatsdagen, och det är många som gör det, är svaga i tron. Gradvis, lite, lite i taget, förlorar de andan i sin religion och börjar så småningom hitta fel hos sina bröder, fel på kyrkans lärdomar, fel på organisationen, och till slut lämnar de Guds rike och går mot undergång. Jag önskar innerligt att ni tänker på detta och berättar det för era medmänniskor (DBY, 165).

Oavsett om vi är fattiga eller rika åsidosätter vi Herrens ande om vi struntar i våra böner och våra sakramentsmöten. En mörkrets anda kommer då över oss (DBY, 170).

Det är nödvändigt att vi samlas här varje sabbat och till församlingsmötena, … för att undervisa, tala, be, sjunga och ge uppfordringar. Varför? För att vi ska komma ihåg vår Gud och vår heliga religion. Är detta bruk nödvändigt? Ja, därför att vi har så lätt för att glömma, så lätt för att gå vilse, att vi behöver höra evangeliet ljuda i våra öron så mycket som en, två eller tre gånger i veckan. Annars kommer vi återigen att dyrka de falska ting som hör världen till (DBY, 165).

Herren har sått ett gudomligt frö i oss, och denna gudomliga, odödliga ande behöver näring. Kan jordisk föda åstadkomma detta? Nej. Den håller bara kroppen vid liv så länge som anden förblir hos den, vilket ger oss möjlighet att göra gott. Denna gudomlighet som finns inom oss behöver näring från den källa som den kommer från. Den är inte av jorden, utan kommer från himlen. Enbart principerna om evigt liv, om Gud och gudaktighet, ger näring åt det odödliga hos människan och ger verklig tillfredsställelse (DBY, 165).

Att komma till detta tabernakel och dyrka Gud och göra hans vilja en dag i veckan och göra som vi själva vill och har lust alla andra dagar, är dårskap. Det är meningslöst och ett direkt hån mot tjänandet av Gud. Vi ska göra Guds vilja och ägna all vår tid åt att utföra hans avsikter, vare sig vi är i detta tabernakel eller någon annanstans (DBY, 166).

Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag och lördag måste lika mycket som söndag användas till Guds ära. Annars kommer vi inte att uppnå ändamålet med vår strävan [se L&F 59:11] (DBY, 166).

Vi samlas för att ge och få styrka.

I dag på sabbaten kan vi samlas för att tala till varandra, stärka varandra och göra gott mot varandra (DBY, 167).

Då vi har förmånen att tala till varandra, ska vi tala ord som ger tröst. Då ni påverkas av helighetens och renhetens Ande, ska ni låta ert ljus lysa. Men om ni prövas och frestas och misshandlas av Satan, behåll då era tankar för er själva – håll munnen stängd, för vårt tal frambringar en frukt, antingen god eller ond (DBY, 166).

Då någon inleder eller avslutar ett möte med bön, ska varje man, kvinna och barn i församlingen som utger sig för att vara en helig inte ha någon önskan eller några ord i sina hjärtan och sina munnar utom dem som uppsänds av den som är språkrör för hela församlingen (DBY, 170).

Om någon av er tycker att det inte är något liv i era möten, vilket jag ibland hör några av bröderna säga, då är det er skyldighet att ingjuta liv i dem, att göra vad ni kan för att få mer av Guds Ande och kraft på mötena där ni bor (DBY, 170).

Jag ska ta mig friheten att föreslå för mina bröder som talar till församlingen att våra predikningar ska vara korta. Och om de inte är fyllda av liv och ande ska de vara kortare, för vi har inte tid denna konferens att låta alla äldster som talar hålla ett långt tal. Vi har dock tid att säga några ord i form av vittnesbörd, några ord i form av råd och uppmuntran till de heliga, för att stärka de svaga, för att försöka stärka dem som sviktar och på så sätt föra Guds rike framåt (DBY, 167).

Bröder och systrar! Jag vill be er om en sak. När ni talar, tala så att vi kan höra och förstå er … Om ni inte har något att säga, följ mitt råd och sitt kvar på er plats. Om ni har något att säga, säg det. Och när ni har sagt det, sluta. Låt era känslor styras och behärskas av det eviga livets principer, som Guds barn borde göra, och gläd er i sanning och rättfärdighet (DBY, 167).

Min största önskan till min Fader och Gud är att jag ska säga det som är antagligt inför honom och till nytta för dem som hör mig (DBY, 168).

Då jag försöker tala till en församling … ber jag Gud, min himmelske Fader, i Jesu Kristi namn, att ge mig sin Ande och i mitt hjärta lägga det som han vill att jag ska säga (DBY, 168).

Jag behöver de församlades uppmärksamhet och tron hos dem som har tro. Jag behöver ha Guds visdom och hans Ande i mitt hjärta så att jag kan tala uppbyggande ord till medlemmarna. Fast jag har talat offentligt i trettiosju år är det sällan jag ställer mig inför en församling utan att känna en blyghet som liknar barnets blyghet. Jag vet inte om jag växer ifrån det ens om jag blir lika gammal som Metusela. Det finns orsaker till detta som jag förstår. När jag ser in i intelligenta varelsers ansikten ser jag avbilder av den Gud jag tjänar. Det finns ingen som inte har ett visst mått av gudomlighet inom sig. Och fastän vi är iklädda kroppar som är i vår Guds avbild kryper den dödliga delen av människan ihop inför denna gudomliga del som vi ärver från vår Fader. Det är orsaken till min blyghet (DBY, 168).

Om en talare, då han talar till en församling, inte kan yttra mer än ett halvdussin klumpigt formulerade meningar, är dessa få brutna meningar av större värde, om hans hjärta är rent inför Gud, än den största vältalighet utan Herrens ande och av större verkligt värde i Guds, änglars och alla goda människors ögon. Om en persons ord, då han ber, är få och klumpigt uttryckta, är den bönen till större nytta, om hans hjärta är rent inför Gud, än vältaligheten från en Cicero [romersk talare under första århundradet e Kr]. Vad bryr sig väl Herren, allas vår Fader, om vårt sätt att uttrycka oss? Ett okonstlat, uppriktigt hjärta har större kraft inför Herren än all pompa, högmod, prakt och vältalighet som människor uppvisar. Då han ser på ett hjärta fyllt av uppriktighet, redbarhet och barnets oförställdhet, ser han något som består för evigt – ”Det är mitt rikes anda, den anda som jag har gett till mina barn” (DBY, 169).

Jag anser att det är vår skyldighet att ta efter allt som är gott, älskligt, värdigt och prisvärt. Vi borde ta efter de bästa talarna och lära oss förmedla våra tankar till varandra på det bästa och vackraste sättet, särskilt då vi förmedlar de underbara sanningarna i fridens evangelium till människorna. Jag använder vanligtvis det bästa språk jag kan få fram (DBY, 169).

Jag tror dock … att om jag behärskade språket lika fullständigt som de lärde, skulle min ande glädja sig mer åt att samtala såsom ett barn samtalar, ja, på ett enkelt sätt, än att använda den mest lärda, litterära stil som finns. Ett enkelt och tydligt uttryckssätt är det som behagar mig mest (DBY, 169).

Fastedagen har vi fått för att hjälpa de behövande och stärka våra vittnesbörd.

Som ni vet har vi fastedag första torsdagen i varje månad [nu första söndagen]. Hur många av er känner till historien bakom denna dag? Innan man betalade tionde understödde man de fattiga genom donationer. Man kom till Joseph och ville ha hjälp, i Kirtland, och han sade att man borde ha en fastedag, vilket beslutades. Man skulle ha det en gång i månaden, som nu. Och allt som man skulle ha ätit den dagen av mjöl, kött, smör, frukt och annat, skulle man ta med sig till fastemötet och ge till den som utvalts till att ta hand om det och dela ut det till de fattiga (DBY, 169).

Till våra fastemöten samlas de heliga för att uttrycka sina känslor och för att stärka varandra i tron på det heliga evangeliet (DBY, 169).

Går det inte att få så mycket av intelligensens anda, av kunskapens anda och den Helige Andens hugsvalande inverkan att man låter människor ställa sig upp och vittna om de gudomliga ting som de känner till, om de ting som de själva har upplevt? Påminner inte detta starkt om Herrens godhet i att uppenbara evangeliets sanningar för oss? Stärker det inte tron, stärker det inte tilliten och vittnar det inte om att vi alla är ett Guds barn? Visst gör det det. Följaktligen är det så att då någon vittnar om det som hör Gud till, styrker han sina bröder, precis som i forna dagar då man följde uppmaningen: ”Talen ofta till varandra”, ”styrk bröderna” och så vidare (DBY, 170).

Genom att ta sakramentet minns vi Frälsaren och förnyar våra förbund med vår himmelske Fader.

Jag säger till bröderna och systrarna i Herrens namn att det är vår plikt och att det krävs av oss, av vår Fader i himlen, av andan i vår religion, av våra förbund med Gud och varandra, att vi iakttar förordningarna i Guds hus, särskilt på sabbatsdagen, och deltar i Herrens nattvards sakrament. Var sedan närvarande vid församlingsmötena och kvorummötena (DBY, 171).

Genom förordningen sakramentet som vi här deltar i … visar vi Fadern att vi kommer ihåg Jesus Kristus, vår äldre broder. Vi vittnar för honom att vi är villiga att ta på oss hans namn. När vi gör det vill jag att både kropp och sinne ska vara med. Jag vill att hela människan ska vara med då ni kommer till mötet (DBY, 171).

Jag vill uppmana mina bröder och systrar att ta emot denna förordning varje sabbat, då ni samlas … Jag vädjar verkligen till er, mina bröder och systrar, att noga begrunda denna förordning och söka Herren av hela ert hjärta så att ni genom att lyda den får de utlovade välsignelserna. Lär era barn att ta sakramentet. Inpränta hos dem hur nödvändigt det är. Att ta sakramentet är lika nödvändigt för vår frälsning som alla andra förordningar och bud som införts så att medlemmarna kan helgas, att Jesus må välsigna dem och ge dem sin ande och vägleda och leda dem så att de kan vinna evigt liv. Inpränta hos era barn heligheten i denna viktiga förordning (DBY, 171–172).

Vi tar sakramentet till åminnelse av vår Frälsares död. Det fordras av hans lärjungar, tills han kommer tillbaka, oavsett hur länge det dröjer. Det spelar ingen roll hur många generationer som kommer och går – det fordras av dem som tror på honom att äta brödet och dricka vinet [eller vattnet i dag] till åminnelse av hans död och lidande tills han kommer tillbaka. Varför ska de göra det? För att betyga för Fadern, för Jesus och för änglarna att de tror på honom och vill följa honom i den andliga pånyttfödelsen, hålla hans bud, bygga upp hans rike, vörda hans namn och tjäna honom av hela sitt hjärta, så att de må vara värdiga att äta och dricka tillsammans med honom i hans Faders rike. Därför tar de sista dagars heliga del av förordningen Herrens nattvard (DBY, 172).

Vari består välsignelsen med att iaktta denna förordning? I att lyda Herrens befallning. Då vi lyder vår himmelske Faders befallningar och rätt förstår förordningarna i Guds hus, får vi alla de löften som åtföljer lydnad mot hans bud (DBY, 172).

Det är en av de största välsignelser vi kan få, att komma inför Herren, och inför änglarna och inför varandra, och betyga att vi kommer ihåg att Herren Jesus Kristus har dött för oss. Det bevisar för Fadern att vi minns våra förbund, att vi älskar hans evangelium, att vi älskar att hålla hans bud och att hedra Herren Jesu namn på jorden (DBY, 172).

Studieförslag

Att helga sabbatsdagen ger timliga och andliga välsignelser.

Vad fordrar Herren att vi ska göra för att helga sabbatsdagen? Vilka är välsignelserna med att helga sabbatsdagen? (Se också L&F 59:9–16.)
President Young sade: ”Det är nödvändigt att vi samlas … till möten.” Vad sade han att vi ska göra då vi ”samlas för att dyrka Gud”? Vad kan hindra oss att samlas för att dyrka Gud på sabbaten?
Vad är det enligt president Young som händer ”lite i taget” då vi inte lyder budet att helga sabbatsdagen? Vilka frågor kan vi utifrån president Youngs yttranden ställa oss själva för att avgöra om vissa aktiviteter är lämpliga på sabbaten? (Till exempel: Är aktiviteten för min andliga välfärd? Stärker den min tro? Hjälper den mig att välsigna andra?)
Varför ska vi dyrka Herren varje dag och inte bara på sabbaten? (Se också L&F 59:11.) Hur kan gudsdyrkan på vardagarna likna eller skilja sig från gudsdyrkan på sabbaten? Hur kan vi använda varje dag ”till Guds ära”?

Vi samlas för att ge och få styrka.

Varför är det viktigt att vi samlas för att dyrka Gud på sabbaten? Vad bör vår avsikt vara då vi hälsar på varandra, talar eller undervisar på våra sabbatsmöten? (Se också L&F 43:8–9.) På vilket sätt är samvaron med andra sista dagars heliga till hjälp för dig?
Vilka råd gav president Young dem som inbjudits att tala vid kyrkans möten? Varför är den Helige Andens påverkan viktigare än vältalighet? Vad förväntade han av åhörarna i församlingen? Hur kan vi på lämpligt sätt ”ingjuta liv” i våra möten? (Se också L&F 50:21–24.)

Fastedagen har vi fått för att hjälpa de behövande och stärka våra vittnesbörd.

Varför infördes fastedagen, enligt president Young?
Hur påverkas den som ger ett generöst fasteoffer?
På fastesöndagarna har vi möjlighet att bära vittnesbörd för varandra. Vad innebär det att bära vittnesbörd? Varför är det viktigt att vi bär vårt vittnesbörd och hör andra göra detsamma? Hur påverkar vi andra då vi vittnar om det som hör Gud till? Hur påverkas vi själva då vi gör det? Hur har andras vittnesbörd stärkt din tro?

Genom att ta sakramentet minns vi Frälsaren och förnyar våra förbund med vår himmelske Fader.

Det allra viktigaste vi gör under våra söndagsmöten är att vi tar sakramentet. Varför fordrar Herren att vi eftertänksamt tar del av sakramentet? (Se också L&F 27:2.)
Vad sluter vi förbund att göra då vi tar sakramentet? (Se sakramentsbönerna i L&F 20:75–79 eller Moroni 4 och 5.) Vad innebär det att ta på sig Kristi namn? Vad lovar Herren dem som uppriktigt tar sakramentet? Hur kan vi få dessa utlovade välsignelser?
Hur kan vår hängivenhet för Frälsaren under veckans alla dagar stärkas genom att vi tar sakramentet? (Se också L&F 59:9–12.)

Jesus instituting sacrament — Sakramentet är en nödvändig förordning ”för att betyga för Fadern … att vi tror på honom och vill följa honom … av hela vårt hjärta” (*DBY*, 171).

13th Ward Relief Society Presidency in 1875 — Rachel Ridgeway Grant (längst fram i mitten), president för Hjälpföreningen, i Salt Lake Citys 13:e församling och hennes rådgivare och sekreterare år 1875. Hjälpföreningen har välsignat systrar över hela världen genom att lära dem hålla alla Guds bud.