Äntligen kom jag till templet
När man bor på en liten ö i Karibien verkar ett besök till templet omöjligt.
Författaren bor i Barbados.
För några år sedan hade jag hade aldrig hört talas om tempel. Efter att jag hade upptäckt kyrkan för nästan tre år sedan, verkade tempel fortfarande vara något som missionärerna hade hittat på. På min lilla karibiska ö Barbados verkade tanken på att det fanns tempel på jorden vara en magisk saga som var för bra för att vara sann. Om de var så underbara, varför hade Barbados inget?
Ett år efter att ha blivit medlem i kyrkan fick jag till sist en bättre insikt i den roll templen spelar i våra liv som medlemmar i vår himmelske Faders sanna kyrka. Jag hade en oerhört stark önskan att besöka det som låg närmast min lilla ö: Santo Domingo tempel i Dominikanska republiken.
Bakslag och förberedelser
Priset för en flygbiljett till Dominikanska Republiken var mycket mer än de få dollar jag hade på mitt bankkonto. Bakslag efter bakslag verkade föra mig längre och längre bort från det som kändes som ett omöjligt mål: att besöka ett tempel. Men jag tog för vana att aldrig glömma det här citatet från president Thomas S. Monson (1927–2018): ”Ha alltid templet i sikte. Gör inget som kan hindra er från att träda in genom dess dörrar och ta del av de heliga och eviga välsignelserna där” (se ”Det heliga templet – en ledstjärna för världen”, Liahona, maj 2011, s. 93).
Ett av de största glädjeämnena i världen är den glädje templet skänker. Att höra missionärerna tala om den glädje och överväldigande känsla av frid som alltid fyllde dem när de besökte templet gjorde mig alltid lite avundsjuk, för trots att jag höll fast vid mina förbund hade jag inte samma tur som de – jag kunde ju inte gå eller köra till närmaste tempel. Eftersom templet i Dominikanska republiken var långt borta började det verka som om jag aldrig skulle kunna ta emot de välsignelser som väntade mig där.
Just när jag gett upp allt hopp om att någonsin kunna besöka templet, blev mina tempeldrömmar till verklighet genom Barbadosmissionen Bridgetowns Unga vuxna-resa till Dominikanska republiken. Förberedelse var nyckeln. Att inträda i templet är på intet sätt en liten eller obetydlig sak, så i början av året la jag in en högre växel i mina ansträngningar för att öka min andlighet. Jag tog sakramentet med större allvar, jag började vara mer uppmärksam under sakramentsmötet, jag bar mitt vittnesbörd när jag fick möjlighet, jag slutade låta tekniken distrahera mig och bestämde mig för att ägna mina timmar i kyrkan åt att finna ännu fler sätt att rikligare känna Anden.
Äntligen …
När vi är andligt förberedda och värdiga innan vi kommer in i templet kan vi ta emot de välsignelser vår himmelske Fader har i beredskap åt oss. Efter månader av svårigheter, prövningar och till och med min älskade mormors död, kan inga ord rätt beskriva vad jag kände när jag tog de första stegen in på tempelplatsen för Dominikanska republikens tempel. När jag stod där med tårar i ögonen kände jag Anden som aldrig förr.
Under mina många besök i templet under den resan öppnade jag alltid Mormons bok vid ett särskilt skriftställe. Det var ett ställe jag ofta läst för min mormor, fastän hon inte blev medlem i kyrkan innan hon dog. Det var ur 1 Nephi 3:7, där det står: ”Och det hände sig att jag, Nephi, sade till min far: Jag skall gå och göra det som Herren har befallt, ty jag vet att Herren inte ger människobarnen några befallningar utan att bereda en utväg för dem att utföra det som han befaller dem.”
Jag vet med all säkerhet att min himmelske Fader beredde vägen för mig att komma fram till templet och att det var genom hans gudomliga ingripande som jag till slut kunde komma dit. Där det finns motstånd eller stötestenar i vår väg gör vår himmelske Fader så att vi kan gå framåt, även om stigen verkar mörk. Templet är sannerligen en helig plats där vi kan känna vår himmelske Faders kärlek till oss på jorden.