Väntan vid livets stoppljus
Författaren bor i Texas, USA.
När jag gick igenom det ena missfallet efter det andra kändes det som en rad stoppljus i mitt liv, men när jag vände mig till Herren insåg jag att varje förlust åtföljdes av frid, perspektiv och tillväxt.
Jag höll hårt om ratten medan jag stirrade på rödljuset. När det äntligen slog om till grönt körde jag snabbt vidare, bara för att behöva stanna vid ytterligare ett till synes oändligt stoppljus. Det skulle dröja ytterligare tio minuter innan jag kom fram till lektionen med systermissionärerna som skulle ha börjat för fem minuter sedan. Om jag hade varit en klokare mamma skulle jag ha förutsett det femton minuter långa utbrottet som min snart treåriga dotter fick när vi skulle gå ut genom dörren, men det gjorde jag inte. Nej, världen skulle inte sluta snurra om jag blev sen, men eftersom jag försökte göra något bra, förtjänade jag då inte att åtminstone några trafikljus fungerade till min fördel? Medan jag otåligt väntade vid ytterligare ett stoppljus kände jag hur frustrationen övergick i ilska. ”Jag försöker göra något bra. Jag gör mitt bästa! Var är hjälpen jag behöver?”
Tjugo månader tidigare hade jag ställt liknande frågor i en liknande situation, men då på en plats med all den frid och det lugn som saknades i det här stoppljus-ögonblicket.
I den heliga lunden i Palmyra, New York, hade bladen knappt börjat slå ut på de bruna grenarna som omgav mig. Den späda grönskan var som utströdd över marken och verkade andas nytt liv åt luften. Endast ljudet av den milda brisen, sittvagnen och mina fotsteg nådde öronen – inga bilar, inga vägar, inga högljudda samtal. Trots lugnet surrade huvudet av frågor och osäkerhet. Min man Lance och jag hade väntat i 72 långa timmar på min läkares samtal med resultaten av ett ultraljud och ett blodprov som gjorts i sista minuten. Jag var i desperat behov av svar och tröst.
Jag blev tröstad
”Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er. … Låt inte era hjärtan oroas och tappa inte modet” (Joh. 14:27).
Jag stirrade på de frostskadade blomsterrabatterna utanför Palmyra tempel. Mitt sinne formulerade frågorna som jag tyngdes av: ”Om jag förlorar det här barnet, varför? Vad gör jag då?” Lika milt som vårvindens sus runtomkring mig, gav Herren mig den tröst jag hade längtat efter. Läkaren behövde inte längre tala om det för mig. Jag skulle förlora barnet, men jag förstod samtidigt att den här lilla själen var i min himmelske Faders kärleksfulla händer. På en gång ersattes den förtvivlan som hade överväldigat mig av en lugnande frid som stöttade mig under de veckor och månader som följde.
I väntan på grönt ljus
”Jag [har] varit tacksam för de många sätt som Herren har besökt mig med Hjälparen när jag har behövt frid. Men vår himmelske Fader vill göra mer än att bara hjälpa oss känna frid, han bryr sig om vår utveckling.”1 – President Henry B. Eyring
Flera dagar efter mitt besök i Palmyra genomled jag ett traumatisk missfall. Fastän känslan av frid fortsatte att trösta mig var jag fysiskt och känslomässigt svag efter förlusten, och oförberedd på den väntan som följde. Först väntade jag på laboratorieresultat som tydde på partiell druvbörd. Sedan väntade jag på blodprov varje vecka, varannan vecka och slutligen varje månad, för att det skulle säkerställas att det inte fanns några tecken på cancer, som kunde vara en följd. Också under de långa månaderna av väntan kunde Lance och jag tydligt se Herrens hand trösta och försäkra oss. Den partiella druvbörden gav inte några bestående följder, och efter bara sex månader sa min läkare att vi kunde försöka få ett barn till. Jag var tillbaka på vägen mot utveckling. Ljuset hade äntligen gått från rött till grönt.
Men efter bara knappt tre månader och ett flertal blodprov senare fick jag missfall igen – den här gången bara en vecka före jul. Ytterligare tre månader gick och jag hade stora förhoppningar efter ännu ett positivt graviditetstest, bara för att få ett missfall en vecka senare – ett stoppljus till.
Min tro sattes på prov
”Det [är] många berg som inte förflyttas, trots en stark tro. … Om allt motstånd försvann, om alla sjukdomar togs bort, så skulle huvudsyftet med Faderns plan gå om intet.”2 – Äldste David A. Bednar
Jag blev gravid igen, och den gången skulle barnet komma runt följande jul. Den här graviditeten kändes bra. Vi hade sett hjärtslagen på ett tidigt ultraljud och visste att våra släktingar bad för oss. När vi satt på en begåvningssession i templet en dag fick jag några distinkta tankar: ”Om jag skulle förlora det här barnet, skulle jag då kunna behålla min tro? Naturligtvis skulle jag det. Men jag får förstås inte missfall igen eftersom jag är redo att acceptera Herrens vilja den här gången, oavsett vad som händer.”
Trots min positiva inställning såg jag tecknen efter ett antal veckor, fick ultraljud gjorda och påbörjade den smärtsamma process som jag var alltför bekant med. Min tro var inte så orubblig som jag hade väntat mig. Svaren som hade stöttat mig under mina tidigare missfall tycktes inte räcka längre. En våg av missmod sköljde över mig. Jag kände mig nedbruten, tom och även lite sviken. Min man och jag var inte de enda som väntade på Herren. Vår dotter sa ofta att hon gärna ville ha en lillebror eller lillasyster. Våra hjärtan värkte också för henne. När jag vände mina sårbara känslor till Herren i innerlig bön, fick jag återigen en tydlig försäkran om att min himmelske Fader var fullkomligt medveten om min smärta och mina omständigheter och att han älskade mig. Fastän mina omständigheter förblev desamma, lättade den här ljuva och enkla upplevelsen mirakulöst på bördan jag kände och gav mig förmågan att klara av situationen och till och med vara glad när jag fortsatte med det dagliga livet. Vad som än hände i framtiden så skulle jag klara det.
När genetiska testsvar kom tillbaka flera månader senare utan någon förklaring kände vi oss återigen förvirrade över syftet med de här motgångarna. Jag gjorde mitt bästa för att lägga mina egna önskningar åt sidan och anpassa min vilja till Herrens, men under svåra stunder utbrast mitt hjärta: ”Vad är det meningen att jag ska lära mig av det här? Jag försöker ju göra något som är bra! Var är hjälpen jag behöver?”
Jag ändrade på min reaktion
”Svårigheter är konstanten! Alla möter vi svårigheter. Variabeln är vår reaktion på det svåra.”3 – Äldste Stanley G. Ellis
Åtta månader efter mitt fjärde missfall och bara några veckor efter min stressfyllda biltur för att träffa systermissionärerna, väntade jag lugnt på grönt ljus på vägen hem när svaren kom. När jag tittade på bilarna som stannade bredvid mig och bilarna som körde nerför gatan framför mig, fick jag en glimt av ett evigt perspektiv på mitt liv. Jag insåg plötsligt att det enda som hade någon betydelse på min resa var att jag höll mig kvar på stigen som skulle ta mig tillbaka till mitt himmelska hem. Antalet ”stoppljus” som jag väntade vid skulle inte ha någon inverkan på min destination. Men det skulle min reaktion på dem.
Jag började värdesätta varje stoppljus i mitt liv, både metaforiskt och bokstavligt talat. I stället för slöseri med tid blev varje stoppljus en möjlighet att tillägna mig tålamod och få ett perspektiv som bara kommer genom att man väntar. Precis som varje rött ljus motsvaras av grönt ljus i en annan riktning, upptäckte jag att varje stoppljus i mitt liv öppnade en väg mot tillväxt, bara inte på just det sätt som jag hade planerat att växa just då. I stället för att älta besvikelser började jag glädjas åt möjligheten att växa som varje oväntad förändring gav.
Fokusering på Frälsaren
”En avgörande fråga att begrunda är: ’Var förankrar vi vår tro?’ Går vår tro ut på att vi bara vill befrias från smärta och lidande, eller är den stadigt centrerad kring Gud Fadern och hans heliga plan och Jesus Kristus och hans försoning?”4 – Äldste Donald L. Hallstrom
Två långa år efter mitt första missfall födde jag en underbar, frisk liten pojke. Under tiden som ledde fram till den glädjefyllda dagen för vår familj insåg jag att Jesus Kristus inte led för mig för att ta bort allt lidande från mitt liv. I stället led han för att jag ska kunna stärkas genom och växa av utmaningarna jag ställs inför. Trots att de hjärtskärande förlusterna och de långa månaderna av väntan fortfarande är svåra att tänka på, har de blivit till en skatt i mitt liv. I de där högtidliga stunderna insåg jag hur personligt Frälsaren känner mitt lidande. Han tröstade mig på ett sätt som bara någon som känner till mina personliga sorger kan göra. Motgångarna i våra liv kan ofta tyckas omintetgöra våra planer för utveckling, men Herren använder motgångarna till att driva oss framåt mot ett högre mål – alltmedan vi är medvetna om och vilar i hans kärlek.