Endast digitalt: Unga vuxna
Hur kan jag förlåta när det är så svårt?
Att förlåta någon kan vara svårt ibland. Men Herren gör svåra saker möjliga.
Vi får ofta lära oss i evangeliet att förlåtelse är nödvändigt för frid, glädje, helande och omvändelse. Jag har kommit till insikt om hur sanna de lärdomarna är, men att förlåta har faktiskt varit supersvårt för mig och är något som inte har kommit naturligt.
Under mitt liv, efter att ha blivit sårad eller förnärmad, har jag kommit på mig själv med att tänka ”jo men, självklart har jag förlåtit den personen” bara för att känna hur känslor av ilska, sorg eller smärta kommer tillbaka vid första påminnelse om hur de sårat mig.
Du kanske känner igen dig.
Så hur lär vi oss att ”[förlåta] alla människor”(L&F 64:10), vilket Frälsaren har sagt krävs av oss? Ärligt talat har jag det inte helt klart för mig. Det är något som Herren fortfarande hjälper mig att lista ut, men jag har lärt mig några saker längs vägen.
Kristus led alla sorters smärta
För det första har jag insett att Jesu Kristi kraft och välsignelserna av hans försoning är otroligt viktiga, otroligt mäktiga och otroligt omfattande. Hans makt är verkligen oändlig.
Vi vet att han genom försoningen led för våra synder så att vi kan omvända oss. Vi vet också att han tog på sig våra smärtor och bedrövelser, ”så att hans inre kan fyllas av barmhärtighet i köttet, så att han i köttet kan veta hur han ska bistå sitt folk i enlighet med deras skröpligheter” (se Alma 7:11–14). Det betyder att Kristus kan ha medkänsla med mig och förstå all den smärta jag har upplevt, från en bruten arm till ett brustet hjärta.
Och trots att han känner till mina synder och svagheter är han ändå villig att förlåta mig när jag ställer till det. Han var villig att offra sig själv för min skull.
Det tog lång tid för mig, men jag bestämde mig för att om jag trodde att hans försoning var tillämpbar på mig personligen, så behövde jag även tro att alla människor som har sårat mig och de människor jag älskar också kan bli förlåtna. Eftersom hans offer var för alla.
Att förlåta är en process
Äldste Richard G. Scott (1928–2015) i de tolv apostlarnas kvorum undervisade om helandet som förlåtande för med sig: ”När du kan förlåta [oförrätten] lyfts smärtans och sorgens börda.” Och han försäkrar oss att om vi kan förlåta kan vi ”känna större frid” i våra liv.1
Men att förlåta kan vara svårt. Det har funnits tillfällen i mitt liv då tanken på att förlåta någon har känts omöjlig att ens överväga. Vid dessa tillfällen har jag funnit tröst i äldste Scotts ord: ”Det kanske tycks omöjligt, men med tiden kan den lindring du får av Frälsaren göra det möjligt för dig att verkligen förlåta [den som gjort dig illa]. … Om tanken på att förlåta är för smärtsam, så lägg den åt sidan tills du har större erfarenhet av Frälsarens helande kraft i ditt liv.”2
Jag har gjort det. Jag har behövt tillåta mig själv att ta ett steg tillbaka, fokusera på min relation med Herren, och så småningom förlita mig på den kärlek och det helande jag har fått för att kunna återuppta förlåtandet som jag inte var redo att ta itu med tidigare. Jag vet genom egna erfarenheter att Herren förstår våra hjärtan och sinnen och finns hos oss medan vi tar den tid vi behöver för att läka.
Att förlåta hjälper oss att läka
Mitt vittnesbörd om den helande kraften i att förlåta växer ständigt. Jag har kommit att tro på äldste Scotts försäkran att ”förlåtelsen läker hemska, tragiska sår”3 genom att låta Herren fylla oss med kärlek och hjälpa oss att släppa vårt hat, oavsett vad vi har gjort eller vad som hänt oss.
Jag tror att vår himmelske Fader förstår att det ibland tar tid för oss att bli redo att kunna göra svåra saker. Och jag tror att när vi är redo är han beredd att hjälpa oss göra något så svårt som att förlåta.