Endast digitalt: Unga vuxna
Är det för sent för mig att gå på mission?
Vid 25 års ålder var jag säker på att mina chanser att gå på mission var förverkade.
Efter min examen från high school bestämde jag mig för att flytta till Utah där mina två äldre bröder hade bosatt sig efter att ha återvänt från sina missioner. De hade startat egna byggföretag och gav mig möjligheten att arbeta för dem medan jag försökte komma på vad jag ville göra med mitt liv.
Båda försökte övertala mig att gå på mission. Jag hade alltid känt mig manad att verka som missionär men hade misslyckats med att förbereda mig. I stället för att göra de nödvändiga förberedelserna för att gå på mission valde jag att tjäna på ett annat sätt. När jag var 20 år tog jag värvning som sjukvårdare i USA:s armé.
Trots att jag gick med i armén försvann aldrig intrycket att jag skulle gå på mission. När jag började sista året på arméns utbildning funderade jag över vad jag skulle göra sedan.
Ska jag ta värvning igen? Ska jag slutföra min kandidatexamen? Eller går jag ut och gör de nödvändiga förändringarna i mitt liv, omvänder mig och förbereder mig för att gå på mission? Är jag för gammal även om jag faktiskt vill gå på mission? Det här var några av de frågor som dök upp i tankarna.
När jag funderade över om jag skulle gå på mission kände jag starkt att det fanns människor som väntade på att jag skulle inbjuda dem att komma till Kristus. Det här intrycket blev en katalysator i mitt beslut att förbereda mig för en mission. Jag kom fram till att även om jag bara hade en liten chans att få gå på mission i min ålder så måste jag göra ett försök.
Jag tror att en störtflod av känslor och den Helige Andens kraft sköljer över de flesta blivande missionärer när de öppnar och läser sin missionskallelse. Men för mig hände det den dagen när jag fick veta att jag fortfarande kunde ansöka om att verka som missionär.
När jag hade omvänt mig och förberett mig för mission kände jag en enorm tacksamhet mot min Frälsare Jesus Kristus och min himmelske Fader. Det kändes som om de lade armarna om mig och sa: ”Vi förlåter dig. Vi tar emot din omvändelse och de förändringar du har gjort och den du har blivit. Du är värdig att gå på mission.” Jag kände mig som en vinnare.
Så småningom fick jag min kallelse att verka i Filippinernamissionen Quezon City.
Att komma till missionärsskolan som 25-åring var en unik upplevelse. De flesta andra missionärer var mycket yngre. Många hade nyligen tagit examen från high school eller hade avslutat sitt första år på college. För många av dem var det första gången som de hade rest ifrån hem och familj. Vad mig beträffar hade jag precis tillbringat fyra år i USA:s armé och hade redan vant mig vid många av de uppoffringar och anpassningar som de andra missionärerna just skulle få börja göra. Min upplevelse gav mig möjlighet att fokusera mindre på mig själv och mer på att visa empati och uppmuntran för andra. Min ålder och erfarenhet gav mig också insikter i värdet av tid och motiverade mig att tjäna med fokus, syfte och flit.
Min mission kommer alltid att vara en av de viktigaste upplevelserna i – och för – mitt liv. Den befäste och beseglade min grundval som byggts på min Återlösares klippa (se Helaman 5:12). Jag är oerhört tacksam för att jag fick möjlighet att gå på mission.
Jag vittnar om att man aldrig är för gammal för att föra själar till Kristus – vare sig det är som heltidsmissionär, som vän eller som granne. Herren tar emot alla våra ansträngningar att tjäna honom – i alla åldrar.