”Min frid ger jag er”, Liahona, mars 2023.
”Min frid ger jag er”
Precis som Jesus stillade stormen på Galileiska sjön den där natten, försöker han också stilla stormarna i våra liv.
Foto från Getty Images
För min familj och mig var den kalla vintern 1944 en tid av rädsla och ovisshet. Pappa befann sig långt borta på västfronten, så det var svårt för mamma att hålla sina fyra barn mätta och varma medan kriget utgjorde ett hot mot vårt hem i Tjeckoslovakien.
Varje dag växte faran. Till slut bestämde mamma sig för att fly hem till sina föräldrar i östra Tyskland. På något sätt lyckades hon få oss alla ombord på ett av de sista tågen med flyktingar västerut. Explosioner i närheten, oroliga ansikten och tomma magar påminde alla på tåget om att vi färdades genom en krigszon.
En kväll efter att vårt tåg stannat för påfyllning av förnödenheter skyndade mamma i väg för att få tag på mat. När hon kom tillbaka såg hon till sin fasa att tåget som vi barn satt i var borta!
Uppfylld av oro vände hon sig till Gud i desperat bön och började sedan frenetiskt genomsöka den mörka tågstationen. Hon sprang från spår till spår och från tåg till tåg. Hon visste att om tåget avgick innan hon hittade det så skulle hon kanske aldrig få se oss igen.
Stormar i våra liv
Under Frälsarens jordiska verksamhet erfor hans lärjungar att han kunde stilla stormarna i våra liv. En kväll, efter en hel dag av undervisning vid sjön, sa Herren: ”Vi far över till andra sidan” av Galileiska sjön (Markus 4:35).
När de hade gett sig av hittade Jesus en plats att vila på båten och somnade. Strax mörknade himlen, och ”då kom en stark stormvind, och vågorna slog in i båten så att den höll på att fyllas” (Markus 4:37–38).
Vi vet inte hur länge lärjungarna kämpade med att hålla båten flytande, men till slut kunde de inte vänta längre. Panikslagna ropade de: ”Mästare! Bryr du dig inte om att vi går under?” (Markus 4:38).
Vi drabbas alla av plötsliga stormar. Under vårt jordeliv med svårigheter och prövningar kan vi känna oss bedrövade, missmodiga och besvikna. Vi känner oss förkrossade för egen del och för dem vi älskar. Vi oroar oss och blir rädda och tappar ibland hoppet. I sådana stunder ropar kanske också vi: ”Mästare! Bryr du dig inte om att jag går under?”
I min ungdom var en av mina favoritpsalmer ”Mästare, hör hur det stormar”.1 Jag kunde föreställa mig själv i båten när ”vågorna höga [gick]”. Den viktiga och vackraste delen av psalmen lyder: ”Ditt ord kan betvinga den vreda våg: Frid, var lugn.” Sedan kommer det viktiga budskapet: ”Ett skepp går ej under med dig ombord, du jordens och himmelens Konung smord!”
Om vi välkomnar Jesus Kristus, Fridsfursten, ombord på vår båt behöver vi inte vara rädda. Vi får veta att vi kan finna frid mitt i de stormar som viner inom och omkring oss. När hans lärjungar hade ropat på hjälp ”vaknade [Jesus] och talade strängt till vinden och sade till sjön: ’Tig! Var tyst!’ Då lade sig vinden och det blev alldeles stilla” (Markus 4:39).
Precis som Jesus stillade stormen på Galileiska sjön den där natten, försöker han också stilla stormarna i våra liv.
”Inte det som världen ger”
Tillsammans med lärjungarna frågar vi kanske: ”Vem är han? Till och med vinden och sjön lyder ju honom!” (Markus 4:41).
Jesus är inte som någon annan människa. Som Guds Son kallades han att utföra en mission som ingen annan kunde utföra.
Genom sin försoning, och på ett sätt som vi inte helt kan förstå, tog Frälsaren på sig ”smärta och bedrövelser och frestelser av alla slag” (Alma 7:11) och ”den oerhörda bördan som utgjordes av alla jordiska synder”2.
Även om han inte var skyldig rättvisan någon skuld, led han ”rättvisans krav som hela lagen ställer” (Alma 34:16). President Boyd K. Packer (1924–2015), president för de tolv apostlarnas kvorum, sa: ”Han hade inte gjort något fel. Ändå utstod han all den samlade skuld, sorg, smärta och förödmjukelse, alla de mentala, känslomässiga och fysiska plågor människor känt – han utstod dem alla.”3 Och han övervann dem alla.
Alma profeterade att Frälsaren skulle ”ta på sig döden så att han kan lossa de dödens band som binder hans folk. Och han ska ta på sig deras skröpligheter så att hans inre kan fyllas av barmhärtighet i köttet, så att han i köttet kan veta hur han ska bistå sitt folk i enlighet med deras skröpligheter” (Alma 7:12).
Med gudomlig förmåga, sprungen ur brännande kval och ur kärlek till oss, betalade Jesus Kristus priset för att återlösa oss, för att stärka oss och för att frälsa oss. Det är bara genom försoningen som vi kan finna den frid vi så förtvivlat gärna vill ha och behöver i det här livet. Som Frälsaren lovade: ”Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och tappa inte modet” (Johannes 14:27).
Jesu Kristi liv och lärdomar ger oss sätt att känna hans frid om vi vänder oss till honom.
Kristus, av Heinrich Hofmann
Vägar till frid
Jesus Kristus, som råder över naturens element, kan också lätta våra bördor. Han har makt att hela individer och nationer. Han har visat oss vägen till sann frid, för han är ”Fridsfursten” (se Jesaja 9:6). Friden som Frälsaren erbjuder kan förändra människans hela tillvaro om Guds barn tillåter det. Hans liv och lärdomar ger oss sätt att känna hans frid om vi vänder oss till honom.
”Lär av mig”, sa han, ”och lyssna till mina ord. Vandra i min Andes ödmjukhet, och du ska ha frid i mig” (Läran och förbunden 19:23).
Vi lär av honom genom att lyfta själen i bön, studera hans liv och lärdomar och ”stå … på heliga platser”, såsom templet (Läran och förbunden 87:8, se även 45:32). Besök Herrens hus så ofta du kan. Templet är en fridfull tillflykt undan vår tids växande stormar.
Min käre vän president Thomas S. Monson (1927–2018) sa: ”När vi går till det heliga [templet], när vi minns förbunden vi ingår där, kan vi bära varje motgång och övervinna varje frestelse. Templet ger mening till vårt liv. Det ger frid till vår själ – inte sådan frid som människan ger utan den frid som Guds Son lovade.”4
Vi lyssnar på hans ord när vi hörsammar hans lärdomar i de heliga skrifterna och från hans levande profeter, efterliknar hans exempel och kommer till hans kyrka, där vi får gemenskap, undervisning och näring genom Guds goda ord.
Vi vandrar i hans Andes ödmjukhet när vi visar kärlek så som han gjorde, förlåter som han förlät, omvänder oss och gör hemmet till en plats där vi kan känna hans Ande. Vi vandrar också i hans Andes ödmjukhet när vi hjälper andra, glatt tjänar Gud och strävar efter att bli ”Kristi fridsamma efterföljare” (Moroni 7:3).
Dessa steg i tro och gärningar leder till rättfärdighet, välsignar oss på lärjungeskapets resa och ger oss varaktig frid och mening.
”Ni ska ha frid i mig”
En mörk natt på en dyster järnvägsstation för många år sedan stod min mor inför ett val. Hon kunde sätta sig och beklaga tragedin att ha förlorat sina barn, eller så kunde hon omsätta sin tro och sitt hopp i handling. Jag är tacksam för att hennes tro övervann hennes rädsla och att hennes hopp övervann hennes förtvivlan.
Till slut, i en avlägsen del av stationsområdet, hittade hon vårt tåg. Där återförenades vi till slut. Den natten, och under många stormiga dagar och nätter därefter, var min mors exempel på att omsätta tro i handling en styrka för oss i vårt hopp om och vår strävan efter en ljusare framtid.
I dag upptäcker många av Guds barn att även deras tåg har flyttats. Deras hopp och drömmar om framtiden har blåst bort av krig, pandemi och förlust av hälsa, anställning, utbildningsmöjligheter och nära och kära. De är missmodiga, ensamma, förtvivlade.
Bröder och systrar, kära vänner, vi lever i svåra tider. Nationer är förvirrade, straffdomarna är över landet och friden har tagits bort från jorden (se Läran och förbunden 1:35; 88:79). Men friden behöver inte lämna våra hjärtan, inte ens om vi måste lida, sörja och vänta på Herren.
Tack vare Jesus Kristus och hans uppståndelse kommer våra böner att besvaras. Tidsplanen tillhör Gud, men jag vittnar om att våra rättfärdiga önskningar en dag kommer att infrias och vi får kompensation för alla våra förluster, förutsatt att vi använder omvändelsens gudomliga gåva och förblir trofasta.5
Vi blir då läkta – fysiskt och andligt.
Rena och heliga ska vi stå inför domarskranket.
Vi kommer att återförenas med nära och kära i en härlig uppståndelse.
Må vi under tiden finna tröst och uppmuntran genom att förlita oss på Frälsarens löfte: ”Ni ska ha frid i mig” (Johannes 16:33).