Templets välsignelser
Templet ger mening till vårt liv. Det ger frid till vår själ — inte sådan frid som människan ger utan den frid som Guds Son utlovade när han sade: ”Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er.”
I templet kan vi känna oss nära Herren
Jag tror inte det finns någon plats i världen där jag känner mig närmare Herren än i ett av hans heliga tempel. För att göra en omskrivning av en dikt:
Hur långt bort är himlen?
Den är nästan här.
I Guds helga tempel
finns den just där vi är.
Herren sade:
”Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl.
Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl.
Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.”1
För medlemmarna i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är templet den heligaste platsen på jorden. Det är Herrens hus, och som inskriptionen på tempelväggen säger är templet ”helgat åt Herren”.
Templet lyfter och upphöjer oss
I templet får man undervisning om Guds dyrbara plan. Det är i templet som eviga förbund ingås. Templet lyfter oss, upphöjer oss, står som en fyr som alla kan se, och leder oss mot celestial härlighet. Det är Guds hus. Allt som händer inom templets väggar är upplyftande och förädlande.
Templet är till för familjen, en av de största skatterna vi har under jordelivet. Herren har varit mycket tydlig när han har talat till oss fäder och sagt att vi har ett ansvar att älska vår hustru av hela vårt hjärta och ta hand om henne och våra barn. Han har sagt att det största arbete vi kan göra som föräldrar är i vårt hem, och vårt hem kan vara som himlen, särskilt om vårt äktenskap är beseglat i Guds hus.
Framlidne äldste Matthew Cowley, som var medlem i de tolv apostlarnas kvorum, berättade en gång om en morfar som en lördagseftermiddag tog sin dotterdotter vid handen och gick på en födelsedagstur — inte till djurparken eller på bio utan till tempelområdet. Med trädgårdsmästarens tillåtelse gick de fram till templets stora dörrar. Han föreslog att hon skulle lägga handen på den tjocka väggen och sedan på den bastanta dörren. Sedan sade han milt till henne: ”Kom ihåg att du rörde vid templet i dag. En dag kommer du att gå in.” Hans present till den lilla var inte godis eller glass utan en upplevelse som var mycket mer betydelsefull och evig — uppskattning för Herrens hus. Hon hade rört vid templet och templet hade berört henne.
Templet ger frid till vår själ
När vi rör vid templet och älskar templet så speglar vårt liv vår tro. När vi går till det heliga huset, när vi minns förbunden vi ingår där, kan vi bära varje motgång och övervinna varje frestelse. Templet ger mening till vårt liv. Det ger frid till vår själ — inte sådan frid som människan ger utan den frid som Guds Son lovade när han sade: ”Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa.”2
Det finns stor tro hos sista dagars heliga. Herren ger oss möjlighet att se om vi vill följa hans bud, om vi vill gå vägen som Jesus från Nasaret gick, om vi vill älska Herren av hela vårt hjärta, själ, sinne och styrka, och älska vår nästa som oss själva.3
Jag tror på ordspråket ”Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd. Räkna med honom på alla dina vägar, så skall han göra dina stigar jämna.”4
Så har det alltid varit. Så kommer det alltid att vara. Om vi gör vår plikt och litar fullständigt på Herren så fyller vi hans tempel. Och vi utför inte bara vårt eget förrättningsarbete utan har också förmånen att utföra arbete för andra. Vi knäböjer vid heliga altare som ställföreträdare i beseglingar som förenar män och hustrur och barn för all evighet. Värdiga unga män och unga kvinnor som är minst 12 år kan vara ställföreträdare för dem som har dött utan att uppleva dopets välsignelser. Det här är vår himmelske Faders önskan också för dig och för mig.
Ett underverk inträffade
För många år sedan kallades broder Percy K. Fetzer, en ödmjuk och trofast patriark, att ge patriarkaliska välsignelser till kyrkans medlemmar som bodde bakom järnridån.
Broder Fetzer åkte till Polen under den där dystra tiden. Gränserna var stängda och inga invånare tilläts lämna landet. Broder Fetzer träffade tyska medlemmar som blev fast där när gränserna ändrades efter andra världskriget och området de bodde i blev en del av Polen.
Vår ledare bland dessa tyska medlemmar var broder Eric P. Konietz som bodde där med sin hustru och sina barn. Broder Fetzer gav broder och syster Konietz och de äldre barnen en patriarkalisk välsignelse.
När broder Fetzer återvände till Förenta staterna ringde han och frågade om han fick komma och besöka mig. När han satt på mitt kontor började han gråta. Han sade: ”Broder Monson, när jag lade händerna på medlemmarna i familjen Konietz lovade jag dem sådant som inte kan gå i uppfyllelse. Jag lovade broder och syster Konietz att de skulle få återvända till hemlandet Tyskland, att de inte skulle hållas fångna av motståndarländernas egenmäktiga beslut och att de skulle beseglas som familj i Herrens hus. Jag lovade deras son att han skulle verka som missionär, och jag lovade deras dotter att hon skulle gifta sig i Guds heliga tempel. Du och jag vet att de inte kommer att kunna ta emot dessa välsignelser på grund av de stängda gränserna. Vad har jag gjort?”
Jag sade: ”Broder Fetzer, jag känner dig så väl att jag vet att du har gjort precis det som vår himmelske Fader ville att du skulle göra.” Vi knäböjde bredvid skrivbordet och utgöt vårt hjärta till vår himmelske Fader. Vi nämnde att löftena som hade givits en hängiven familj rörande Guds tempel och andra välsignelser i dagsläget förnekades dem. Endast han kunde frambringa det underverk vi behövde.
Underverket inträffade. En pakt undertecknades mellan ledarna i den polska regeringen och ledarna i Tyska förbundsrepubliken som lät tyska medborgare som suttit fast i det området flytta till Västtyskland. Broder och syster Konietz och deras barn flyttade till Västtyskland och broder Konietz blev biskop i församlingen som de kom att tillhöra.
Hela familjen åkte till det heliga templet i Schweiz. Och vem var tempelpresidenten som hälsade dem välkomna i vit kostym och med öppna armar? Ingen annan än Percy Fetzer — patriarken som hade gett dem löftet. I sin egenskap av president för templet i Bern kunde han nu hälsa dem välkomna till Herrens hus, till uppfyllelsen av löftet, och besegla mannen och hustrun och sedan barnen till deras föräldrar.
Den unga dottern gifte sig så småningom i Herrens hus. Den unge sonen fick sin kallelse och fullföljde en heltidsmission.
”Vi ses i templet!”
För några av oss är resan till templet inte längre än några kvarter. Andra måste färdas över oceaner och många mil innan de kommer fram till Guds heliga tempel.
För några år sedan, innan templet i Sydafrika var uppfört, deltog jag i en distriktskonferens i dåvarande Salisbury i Rhodesia. Jag träffade distriktspresidenten Reginald J. Nield. Han och hans hustru och deras förtjusande döttrar kom emot mig när jag gick in i kapellet. De berättade att de hade sparat och förberett sig för dagen då de kunde resa till Herrens tempel. Men templet låg så långt borta.
Efter mötet ställde de fyra förtjusande döttrarna frågor till mig om templet: ”Hur är det i templet? Allt vi har sett är en bild.” ”Hur kommer det att kännas när vi kommer in i templet?” ”Vad kommer vi att komma ihåg mest?” I ungefär en timme hade jag möjlighet att berätta för fyra flickor om Herrens hus. När jag åkte iväg till flygplatsen vinkade de till mig och den yngsta flickan sade: ”Vi ses i templet!”
Ett år senare hade jag möjlighet att hälsa på familjen Nield i Salt Lake-templet. Jag fick förmånen att i ett fridfullt beseglingsrum förena broder och syster Nield både för tiden och evigheten. Sedan öppnades dörrarna och de vackra döttrarna, var och en klädd i skinande vitt, kom in i rummet. De kramade om modern och sedan fadern. De hade tårar i ögonen och tacksamhet i hjärtat. Vi var nära himlen. De kunde nu var och en säga: ”Nu är vi en familj för evigt.”
Det här är den underbara välsignelse som väntar dem som kommer till templet. Må var och en av oss leva värdigt, med rena händer och rent hjärta, så att templet må beröra vårt liv och vår familj.
Hur långt bort är himlen? Jag vittnar om att i de heliga templen är den inte alls så långt borta, för det är i dessa heliga byggnader som himmel och jord möts och vår himmelske Fader ger sina barn sina största välsignelser.
Templet i S:t George, Utah, USA. Invigt den 6 april 1877. Återinvigdes den 11 november 1975.
Templet i Manila, Filippinerna. Invigt den 25 september 1984.
Templet i Bountiful, Utah, USA. Invigt den 8 januari 1995.
Templet i Bern, Schweiz. Invigt den 11 september 1955. Återinvigdes den 23 oktober 1992.
Celestiala rummet i Salt Lake-templet.