Templets historia
Herrens förbundsfolk både i forntid och i nutid har betraktat tempelbyggandet som ett arbete som speciellt krävts av dem.
En avskild plats
Den huvudsakliga tanken med ett tempel är och har alltid varit att det är en plats speciellt avskild för sådant tjänande som anses heligt. I en mera begränsad mening är ett tempel en byggnad uppförd och uteslutande helgad för heliga riter och ceremonier.
Det latinska templum var motsvarigheten till det hebreiska bet Elohim och betecknade gudomens boning. Eftersom det rörde gudsdyrkan innebar det bokstavligen Herrens hus.
Sådana byggnader har uppförts i många olika tidsåldrar, både av avgudadyrkare och av den sanne och levande Gudens efterföljare. Även om de yttre delarna av sådana tempel användes som platser för allmänna samlingar och offentliga ceremonier fanns det alltid inre omgärdade delar till vilka endast de utvalda prästerna ägde tillträde och där det sades att gudomen uppenbarade sig. Templen har aldrig betraktats som platser för vanliga offentliga sammankomster utan som heliga inhägnader invigda för de högtidligaste ceremonierna tillhörande respektive gudsdyrkan.
Det forntida Israels tabernakel
I forna tider utmärkte sig Israels folk bland andra nationer som ett folk som byggde helgedomar i den levande Gudens namn. Denna tjänst hade uttryckligen krävts av dem av Jehova som de påstod sig tjäna. Israels historia som nation daterar sig från uttåget ur Egypten. De hade just undsluppit de egyptiska avgudadyrkarnas händer när de uppmanades bereda en helgedom i vilken Jehova kunde uppenbara sig och tillkännage sin vilja som deras valde Herre och Konung.
Tabernaklet var heligt för Israel och betraktades som Jehovas helgedom. Det hade byggts enligt uppenbarade planer och mönster (se 2 Mos 26–27). Det var en solid och flyttbar konstruktion och fastän det bara var ett tält var det gjort av det bästa och dyrbaraste material som folket ägde. Det utsökta materialet var en nations offer till Herren. Det var i alla avseenden det bästa folket kunde ge, och Jehova helgade den erbjudna gåvan med sitt gudomliga gillande.
Sedan Israel hade bosatt sig i löftets land efter att ha vandrat i öknen under fyra decennier och förbundsfolket äntligen ägde ett eget Kanaan fick tabernaklet med dess heliga innehåll en viloplats i Silo, och dit kom stammarna för att lära känna Guds vilja och ord (se Jos 18:1; 19:51; 21:2; Dom 18:31; 1 Sam 1:3, 24; 4:3–4). Senare flyttades det till Gibeon (se 1 Krön 21:29; 2 Krön 1:3) och ännu senare till Davids stad eller Sion (se 2 Sam 6:12; 2 Krön 5:2).
Salomos tempel
David, Israels andre kung, önskade och planerade att bygga ett hus åt Herren eftersom han ansåg det opassande att han, kungen, bodde i ett palats av cederträ medan Guds helgedom endast var ett tält (se 2 Sam 7:2). Men Herren talade genom profeten Natans mun och avböjde det föreslagna offret eftersom David, Israels kung, fastän han i många avseenden var en man enligt Guds eget sinne, hade syndat, och han hade ännu inte blivit förlåten (se 2 Sam 7:1–13; 1 Krön 28:2–3). David fick emellertid tillåtelse att samla material till det Herrens hus som hans son Salomo skulle bygga.
Strax efter det att Salomo tillträtt tronen påbörjade han arbetet. Han lade grunden i sitt fjärde regeringsår, och byggnaden fullbordades inom sju och ett halvt år. Uppförandet av Salomos tempel var en epokgörande händelse, inte bara i Israels utan i hela världens historia.
Enligt allmänt accepterad kronologi fullbordades templet omkring 1005 f. Kr. I arkitektur och konstruktion, i formgivning och kostbarhet är det känt som en av historiens mest anmärkningsvärda byggnader. Invigningen pågick i sju dagar — en vecka av helig glädje i Israel. Herrens nåderika godtagande manifesterades i molnskyn som fyllde de heliga kamrarna då prästen drog sig tillbaka, ”ty Herrens härlighet uppfyllde Guds hus” (2 Krön 5:14; se också 2 Mos 40:35; 2 Krön 7:1–2).
Salomos tempel vanhelgas
Denna magnifika byggnads överlägsna prakt blev kortvarig. Trettiofyra år efter invigningen och bara fem år efter Salomos död började dess förfall, och detta förfall utvecklades snart till allmän plundring för att sluta med total vanhelgelse. Salomo hade letts på avvägar av avgudadyrkande kvinnor och hans dåliga exempel hade främjat orättfärdigheten i Israel. Templet förlorade snart sin helgade ställning och Jehova undandrog sin skyddande närvaro från platsen som inte längre var helig.
Egyptierna, från vilkas fångenskap folket hade befriats, tilläts än en gång förtrycka Israel. Den egyptiske kungen Sisak intog Jerusalem och ”tog skatterna i Herrens hus och skatterna i kungshuset” (1 Kung 14:25–26). Förstörelseverket fortsatte under århundraden. Tvåhundrasexton år efter den egyptiska plundringen förde Ahas, kung i Juda, bort altaret och ämbaret och lämnade endast kvar ett hus där ett tempel en gång funnits (se 2 Kung 16:7–9, 17–18; se också 2 Krön 28:24–25). Senare fullbordade Nebukadnessar, den babyloniske kungen, templets tillintetgörelse och brände ner det (se 2 Krön 36:18–19; se också 2 Kung 24:13; 25:9).
Serubbabels tempel
Således stod Israel utan tempel omkring sexhundra år före vår Herres jordiska tillkommelse. Folket hade blivit avgudadyrkare och levde i orättfärdighet. Herren hade förkastat dem och deras helgedom. Israels rike, som omfattade ungefär tio av de tolv stammarna, hade kuvats av assyrierna omkring 721 f. Kr., och ett århundrade senare föll Juda rike för babylonierna. I sjuttio år förblev Juda folk — senare kända som judar — i fångenskapen så som hade förutsagts (se Jer 25:11–12; 29:10).
Sedan tilläts de under Koresh (se Esra 1, 2) och Darejaves (se Esra 6) milda regering att återvända till Jerusalem och än en gång uppföra ett tempel i enlighet med sin tro. Till minne av den som ledde arbetet är det återuppförda templet känt i historien som Serubbabels tempel. Detta tempel var vida underlägset Salomos ståtliga tempel i utsmyckning och utrustning men det var inte desto mindre det bästa folket kunde åstadkomma, och Herren godtog det som ett offer och tecken på sina förbundsbarns kärlek och hängivenhet.
Herodes tempel
Omkring sexton år före Kristi födelse påbörjade Herodes I, Juda konung, återuppbyggandet av Serubbabels då förfallna tempel. Byggnaden hade med all sannolikhet härjats av tidens tand under de fem århundraden som förflutit sedan dess invigning.
Många händelser i Frälsarens jordiska liv är förknippade med Herodes tempel. Det framgår tydligt av skrifterna att även om Kristus var emot det förnedrande och kommersiella bruk som templet utsattes för, så erkände han tempelområdets helighet. Vad byggnaden kallades var ovidkommande, för honom var det Herrens hus.
Templets fullständiga tillintetgörelse förutsades av Herren medan han ännu levde i köttet (se Matt 24:1–2; Mark 13:1–2; Luk 21:6). När romarna under Titus intog Jerusalem år 70 e. Kr. sattes templet i brand och förstördes fullständigt.
Tempel i det forntida Amerika
Herodes tempel var det sista tempel som uppfördes på det östra halvklotet i forna tider. Från den storslagna byggnadens undergång till tiden för Jesu Kristi kyrkas återställelse på artonhundratalet har Mormons bok de enda uppteckningarna om tempelbyggande vilket bekräftar att tempel uppfördes på den kontinent som i dag kallas den amerikanska kontinenten, men vi har få detaljer om byggnadssättet, och ännu mindre sägs om de förrättningar som utfördes i dessa västra världens tempel. Folket uppförde ett tempel omkring 570 f. Kr. och vi finner att det byggdes med Salomos tempel som förebild även om det var detta underlägset i storhet och kostbarhet (se 2 Nephi 5:16).
När den uppståndne Herren uppenbarade sig för nephiterna på den västra kontinenten hade de samlats runt templet (se 3 Nephi 11:1–10).
Mormons bok nämner emellertid ingenting om tempel ens vid tiden för templets förstörelse i Jerusalem. Dessutom gick den nephitiska nationen under omkring fyra århundraden efter Kristus. Det står därför klart att det redan under början av avfallet inte fanns några tempel på någon av de båda kontinenterna, och att själva innebörden av tempel i dess otvetydiga mening gick förlorad för människorna.
Avfall och återställelse
Under många århundraden gjordes inga offer i form av en helgedom till Herren. Det tycks till och med som om ingen ens insåg behovet av en sådan. Visserligen uppfördes många byggnader av vilka de flesta var kostsamma och storslagna. En del av dessa tillägnades Petrus och Paulus, Jakob och Johannes. Andra tillägnades Magdalena och Jungfrun, men inte en enda uppfördes med gudomlig sanktion till Jesu Kristi namn och ära. Bland mängden av kapell och domer, kyrkor och katedraler fanns inte en plats som Människosonen kunde kalla sin egen.
Inte förrän evangeliet återställdes på artonhundratalet med dess forna bemyndiganden och rättigheter uppenbarades det heliga prästadömet på nytt bland människorna. Låt oss komma ihåg att myndigheten att tala och handla i Guds namn är nödvändig för att ett tempel ska kunna uppföras, och att ett tempel är meningslöst utan det heliga prästadömets myndighet. Evangeliet återställdes till jorden genom Joseph Smith, och den forna lagen återupprättades. Så småningom organiserades Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga genom profeten, och dess grundläggning åtföljdes av gudomliga manifestationer.
Nutida tempel
Redan under kyrkans första dagar började den vidta åtgärder för att uppföra ett tempel (se L&F 36:8; 42:36; 133:2). Den första dagen i juni 1833 befallde Herren i en uppenbarelse till profeten Joseph Smith att ett heligt hus, där han lovade att begåva sina utvalda tjänare med kraft och myndighet, omedelbart skulle byggas (se L&F 95). Folket tog emot kallelsen villigt och hängivet. Trots svår fattigdom och mitt under obeveklig förföljelse slutfördes arbetet, och i mars 1836 kunde det första templet i modern tid invigas i Kirtland i Ohio (se L&F 109). Invigningsceremonierna kännetecknades av gudomliga manifestationer jämförbara med dem som ägde rum då det första templet i gamla tider invigdes som en offergärd åt Herren. Vid senare tillfällen uppenbarade sig himmelska sändebud inom dess heliga murar och tillkännagav den gudomliga viljan för människan. Här uppenbarade sig och hördes än en gång Herren Jesus (se L&F 110:1–10).
Två år efter dess invigning övergavs templet i Kirtland av dem som byggt det. De tvingades fly på grund av förföljelser, och med deras avfärd blev det heliga templet ett vanligt hus.
De sista dagars heliga färdades först till Missouri och senare till Nauvoo i Illinois. De hade inte mer än slagit sig ner på sin nya hemort förrän Herrens röst hördes och han kallade dem att på nytt bygga ett hus helgat åt Guds namn.
Även om det var uppenbart att folket skulle tvingas att fly ännu en gång, och trots att de visste att templet skulle överges inte långt efter dess fullbordan, arbetade de med kraft och flit för att fullborda och vederbörligen inreda byggnaden. Templet invigdes den 30 april 1846, men folkets utvandring hade påbörjats redan innan byggnaden var klar.
Templet övergavs av det folk som uppfört det i fattigdom och med stora uppoffringar. I november 1848 satte uppviglarna byggnaden i brand och i maj 1850 förstörde en tornado det som återstod av de förbrända murarna.
Den 24 juli 1847 bosatte sig mormonpionjärerna på den plats som nu är Salt Lake City. Några dagar senare pekade Brigham Young, profeten och ledaren, ut ett område i ödemarken, stack sin stav i den ofruktbara marken och tillkännagav: ”Här ska vår Guds tempel stå.” Det området utgörs nu av det vackra tempelområdet runt vilket staden har vuxit upp. Det tog fyrtio år att bygga Salt Lake-templet. Den 6 april 1892 lades slutstenen och det fullbordade templet invigdes ett år senare.
Ett gudomligt uppdrag
Både det forntida och det nutida förbundsfolket har betraktat tempelbyggandet som ett arbete som speciellt krävts av dem. Det är tydligt att ett tempel är mer än ett kapell eller en kyrka, mer än en synagoga eller en katedral. Det är en byggnad uppförd som Herrens hus, helgad för nära kommunikation mellan Herren och det heliga prästadömet, och tillägnad de högsta och heligaste förrättningarna. Dessutom måste offergåvan för att verkligen vara ett heligt tempel — godtaget av Gud och av honom erkänt som hans hus — ha byggts på gudomlig befallning, och både gåvan och givaren måste vara värdiga.
Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga gör anspråk på att vara i besittning av det heliga prästadömet som på nytt återställts till jorden och att ha förlänats den gudomliga befogenheten att uppföra och bibehålla tempel tillägnade den sanne och levande Gudens namn och verk samt att inom dess heliga murar utföra prästadömets förrättningar vilka är bindande både på jorden och bortom graven.
Fotografi av interiören i templet i Kirtland från början av 1900-talet.
Mose smorde Aron till att verka som präst i tabernaklet.
Tabernaklet var ett bärbart tempel under Israels vandringar i ödemarken.
Salomos tempel färdigställdes 1005 f. Kr. och är en av historiens mest anmärkningsvärda byggnader.
Invigningen av Salomos tempel pågick i sju dagar — en vecka av helig glädje i Israel.
Under den babyloniska fångenskapen fick judarna återvända till Jerusalem och återuppbygga templet.
Många händelser under Frälsarens jordiska liv visar att han erkände templets helighet.
När den uppståndne Frälsaren visade sig på den amerikanska kontinenten kom han till templet.
Efter åratal av avfall återställdes myndigheten som behövs för tempeltjänst genom Joseph Smith.
Det första nutida templet invigdes i Kirtland i Ohio i mars 1836.
En kort tid efter det att Brigham Young anlände till Saltsjödalen förkunnade han: ”Här ska templet stå.”
Från 1893 till i dag har över 130 tempel byggts och invigts runtom i världen.
Templet i Tampico, Mexiko. Invigt den 20 maj 2000.
Templet i Apia, Samoa. Invigt den 5 augusti 1983. Återinvigdes den 4 september 2005.
Templet i Madrid, Spanien. Invigt den 19 mars 1999.