Endast digitalt
Buden – en vacker källa till uppmaningar och välsignelser
Jag ville göra allt som Herren bad mig om, men jag undrade hur jag skulle hinna med allt.
Under hela sin jordiska verksamhet uppmanade Herren enskilda individer att ge upp allt de hade för att följa honom (se t. ex. Matteus 8:18–22; Markus 3:31–35; Markus 10:17–22).
Vi blir kanske inte ombedda att lämna fiskebåtar eller alla våra rikedomar, men två sätt varpå vi kan bli ombedda att ge honom allt är genom vår tid och lydnad.1
Med alla de aktiviteter som finns på våra dagliga att-göra-listor kan det kännas överväldigande att göra allt som Herren och hans profeter uppmanar oss att göra. Här är några exempel:
-
hålla meningsfulla, lugna böner
-
studera Mormons bok dagligen
-
studera Kom och följ mig varje vecka
-
besöka templet regelbundet (där sådant rimligen finns tillgängligt)
-
forska efter och bygga upp våra släktträd och utföra ställföreträdande förrättningsarbete
-
dela med oss av evangeliet
-
tjäna
-
delta i hemafton
-
föra dagbok
-
tjäna i ämbeten, i våra hem och i samhället
-
följa uppmaningar till ämnesstudier från kyrkans ledare (t. ex. president Nelsons uppmaning att studera alla skriftställen om Frälsaren2 eller att studera Guds prästadömskraft3)
-
och många fler.
I vår strävan efter balans mellan familj, vänskap, ansvar i hemmet, arbete, barnens scheman och andra intressen, kan det kännas överväldigande eller omöjligt att göra allt ovanstående. Jag har upplevt det tidigare, och ibland känner jag fortfarande den oron. Men jag ser annorlunda på det nu tack vare maningar jag fick för många år sedan.
En gång när jag bad om hur jag kunde bli bättre på att följa Frälsaren, påmindes jag om att jag kunde utföra de ovanstående handlingarna mer trofast. Även om jag utförde några av dem mycket konsekvent, verkade det som att andra roterade inom luckor i mitt schema.
Med inspirationen att sträva efter att utföra dem alla konsekvent, påmindes jag också om två budskap från profeter:
-
1 Nephi 3:7: ”Jag ska gå och göra det som Herren har befallt, för jag vet att Herren inte ger människobarnen några befallningar utan att bereda en utväg för dem att utföra det som han befaller dem.”
-
När president Henry B. Eyring, andre rådgivare i första presidentskapet på generalkonferensen berättade hur han skrev ner tecken på Herrens hand i sin familjs liv varje dag, sa han: ”Jag skrev några rader varje dag under flera år. Jag hoppade aldrig över en dag hur trött jag än var eller hur tidigt jag än skulle stiga upp nästa dag.”4
Jag bestämde mig för att lita på Nephis ord och komma ihåg att Herren inte skulle ge mig någon befallning (eller samling av dem) som han inte skulle hjälpa mig att hålla. Och jag inspirerades också av president Eyrings beslutsamhet att trofast lyda uppmaningen att skriva dagbok dagligen även när han kände sig för trött för att göra det. Om han med sitt upptagna schema kunde vara lydig när han var trött så visste jag att jag också kunde det.
Så jag bestämde mig för att lita mer på Herrens förmåga att hjälpa mig åstadkomma allt som han uppmanar mig att göra. Jag bad till min himmelske Fader och jag försökte också ”rådgöra med Herren” (Alma 37:37) för att få veta hur länge eller hur ofta jag skulle ägna mig åt varje uppmaning och bud. Jag visste att en del av det skulle vara lätt att åstadkomma eftersom det redan var en del av mitt dagliga lärjungeskap. Och jag insåg också att jag kanske inte kan utföra några aktiviteter, som släktforskning, lika länge som andra kanske kan. Men jag visste att jag kunde göra något regelbundet. Jag litade också på att ”Herren älskar ansträngning” i de här situationerna, som president Russell M. Nelson har lovat.5 Jag visste att han också värdesätter änkans kopparmynt (se Lukas 21:1–4) och vad jag än förmådde ge. Vi kan när allt kommer omkring ge olika offergåvor vid olika tidpunkter i våra liv eller till och med under samma dag eller vecka.
Efter att under bön ha gjort upp en plan för hur jag skulle åstadkomma det jag inte gjorde så regelbundet som jag kunde, bad jag om gudomlig hjälp och styrka att följa den planen. Jag förlitade mig också på löftet från president Ezra Taft Benson (1899–1994) som lyder:
”När vi sätter Gud främst kommer allt annat att falla på plats eller också försvinna från våra liv. Vår kärlek till Herren styr vad vi tycker om att ägna vår tid åt, vilka intressen vi har och hur vi prioriterar.
Vi borde sätta Gud före alla andra i våra liv.”6
Jag bestämde mig för att prioritera Herren i mitt schema, i mina handlingar och i mitt hjärta och lämna mina bildliga ”fiskenät” och helga mitt liv åt honom på ett bättre sätt.
Innebar det att göra andliga saker 24 timmar om dygnet? Inte i bemärkelsen att jag ägnade varje minut åt att läsa skrifterna eller släktforska. Men vad det innebar var att avsiktligt bjuda in min himmelske Fader och Jesus Kristus i varje del av min dag. När jag vände mitt hjärta till dem på det sättet påmindes jag om att allt timligt också är andligt (se Läran och förbunden 29:34–35) och att Herren kan vara mitt fokus i allt mitt arbete (se Alma 34:17–27). Och det innebar att jag fokuserade på det som betyder mest i min strävan att bli en mer hängiven lärjunge.
Små förändringar började göra skillnad och bana väg för förbättrad lydnad. Om jag höll på med mobilen några minuter på morgonen kunde jag använda den tiden på FamilySearch mobilapp Släktträdet i stället för att planlöst skrolla på sociala medier. Medan jag väntade i kö kunde jag ringa ett snabbt samtal, skicka ett sms för att hjälpa en vän eller prata med någon i närheten.7 Jag avslutade dagen med att skriva dagbok i stället för med underhållning. Jag vaknade med ett bättre fokus och ett dagligt schema för att prioritera andliga studier innan dagens övriga distraktioner uppstod. Jag följde president Nelsons råd att ”regelbundet boka tid med Herren – att vara i hans heliga hus – och sedan hålla den tiden med noggrannhet och glädje”.8 Jag blev medveten om tillfällen när jag vanligtvis distraherades av bra saker och försökte i stället använda den tiden till de bästa sakerna.9
Och vet du vad? Jag fick plats med allt i mitt schema och har fortfarande tid att njuta av annat. Det verkade trotsa all logik hur jag kunde använda min tid, men jag visste att det var ännu ett sätt för Herren att utföra underverk i våra liv som vi inte kan förklara.
Som syster Michelle D. Craig, andra rådgivare i Unga kvinnors generalpresidentskap, har sagt: ”Du och jag kan ge det vi har till Kristus och han kan föröka våra ansträngningar. Vad du har att erbjuda är mer än tillräckligt – även med dina mänskliga svagheter och brister – om du litar på Guds nåd.”10 Jag kände (och fortsätter att känna) att det löftet uppfylls i mitt liv, och jag har upptäckt att mitt schema faktiskt är mindre stressande, inte mer, när jag försöker göra allt som Herren ber mig om. Jag har märkt att Herrens bud och uppmaningar berikar mitt liv långt mycket mer än något annat kan göra.
Jag borde inte ha förvånats över vad som började hända när jag handlade med förnyad tro och upplevde underverken som gjorde det möjligt att göra allt som Herren ber mig om, men jag förundras fortfarande över hur min himmelske Fader och Jesus Kristus har hjälpt mig att utföra det som tidigare hade verkat omöjligt i mitt schema (se Lukas 1:37). Herren ”bereder [inte bara] en utväg för [mig] att utföra det som han befaller” mig, utan den ökade glädjen och tillfredsställelsen som kom in i mitt liv var mer än jag kunde ha förväntat mig. Och jag började inse att de här ansträngningarna egentligen handlar mer om vem jag håller på att bli än om bara det jag gör.11 En stor del av processen att bli någon fick mig att inse att mitt hjärta närmade sig min himmelske Fader och Jesus Kristus och hjälpte mig att bli mer som de är.
Äldste D. Todd Christofferson i de tolv apostlarnas kvorum sa en gång: ”Ibland blir en del människor förvirrade och tror att buden är restriktioner eller begränsningar som komplicerar livet, som tar bort möjligheter eller glädje eller nöjen i livet. Faktum är att buden skyddar oss och leder oss till lyckan. De är inte till för att begränsa utan för att göra det möjligt, för att låta oss uppnå – i det här livet och i nästa – vad vi verkligen eftersträvar och vad vår himmelske Fader, som älskar oss, vill att vi ska ha …
Så … klaga inte på buden. Säg inte: ’Jag vill inte ha fler’ utan i stället ’Ja, mer, mer. Jag vill utvecklas. Jag vill vara lycklig. Jag vill vara som min himmelske Fader. Och buden visar mig hur jag gör det. De öppnar vägen för mig.’”12
När jag trofast gör mitt allra bästa för att lyda varje uppmaning från profeter så hjälper det mig att bli bättre på att leva på förbundsstigen och bli mer som min Frälsare, som är vårt fullkomliga exempel på att lyda allt som Fadern ber honom om. Längs vägen har jag insett att min prioritering av de här buden och profeternas uppmaningar handlar inte om att bocka av saker på en att-göra-lista utan snarare om ett sätt att leva för att hjälpa mig växa. Jag ser dem som tillfällen att hedra mina tempelförbund i det att jag helgar mitt hjärta och mitt schema åt Herren som ett tecken på min kärlek till honom och en önskan att bli som han. I min strävan att hedra dessa förbund har jag känt att jag verkligen har fått ”kraft att göra allt som Gud vill att jag ska göra”.13
Jag tycker nu om att föreställa mig varje uppmaning från Gud som en källa till glädje och välsignelser som väntar på oss om vi helt enkelt väljer att gå ner i vattnet. Vår himmelske Fader vill välsigna oss bortom vår fattningsförmåga, och han ger oss bud som gör att de välsignelserna kan komma genom vår lydnad (se Läran och förbunden 130:20–21). Vi behöver bara välja att lita på honom och hans förmåga att hjälpa oss hålla alla hans bud. När vi ger våra hjärtan, händer och vår tid till honom kommer vi att få se honom utföra underverk i våra liv.