Vi har inte kommit så här långt bara för att stanna här
S&I:s årliga fortbildningsutsändning för 2020
Tisdag 9 juni 2020
Det är underbart att vara tillsammans. Vi hoppas ni och era familjer är i säkerhet och mår bra. Under det här året har vi firat 200-årsminnet av den första synen. Jag är tacksam för Joseph Smith och för hans exempel på tro och önskan att få veta sanningen, och jag är tacksam för att vår himmelske Fader och hans Son Jesus Kristus älskar oss tillräckligt för att besvara Josephs ödmjuka bön. Vi har alla känt kraften i orden när vi sjunger: ”Pris åt den man som av Herren blev utvald”.1 Jag skulle bara vilja tillägga: pris åt Herren som åter talar med människan. Jag är så tacksam för att det Joseph upplevde i den heliga lunden verkligen skedde.
Efter den här synen återvände Joseph hem där han mötte sin mor och berättade: ”Allt är väl. … Jag har för egen del fått veta.”2 Det mönster som Joseph följde i sin strävan efter sanning är samma mönster som våra elever måste följa. Och precis som Josephs upplevelse hjälpte honom att få veta för egen del är vårt hopp att alla våra elever ska lära sig för egen del att vår himmelske Fader känner och älskar dem, att Jesus är Kristus och att han är sin kyrkas överhuvud i dessa sista dagar.
Sedan starten av kyrkans seminarier och institut har mycket sagts om undervisning och att lära. Från ”Den utstakade kursen” till den nuvarande ”Studera och undervisa om evangeliet” har den inspirerade vägledningen vi mottagit hjälpt oss att mer effektivt undervisa om det återställda evangeliet så som det återfinns i skrifterna samt profeternas lärdomar genom den Helige Andens kraft. Vi bör aldrig avvika från dessa grunder. Men vi bör heller inte vara rädda för att lära oss nya saker eller få ytterligare förståelse för hur vi bäst kan hjälpa våra elever att lära för egen del.
Jag är tacksam för de framsteg vi gör. På sätt och vis känns det som att vi har bestigit ett berg tillsammans. Vi kunde inte ha kommit så här långt utan tidigare erfarenhet och uppenbarelse, men vi får aldrig bli liknöjda och sluta sträcka oss uppåt. Det formulering jag kommer att tänka på är det äldste Jeffrey R. Holland sa under den senaste generalkonferensen: “[Vi] har inte kommit så här långt bara för att stanna här” [Judith Mahlangu (flerstavskonferens i närheten av Johannesburg, Sydafrika, 10 nov. 2019), i Sydney Walker, ”Elder Holland Visits Southeast Africa during ‘Remarkable Time of Growth,’” Church News, Nov. 27, 2019, thechurchnews.com].3 Vi är halvvägs uppför berget och Herren är villig att ge oss ännu mer.
Därför uppmanade äldste Kim B. Clark oss att fundera inte bara över vad och hur vi undervisar utan också hur vi kan fokusera mer på eleven samt på processen och undervisningens resultat. Han uppmanade oss att ställa frågan: ”Vilka upplevelser behöver mina elever för att kunna öka sin kraft och förmåga att nå djup insikt?” Kombinationen av vår anmärkningsvärda historia och aktuella anvisningar får oss kanske att ställa frågan: ”Vad kan vi göra för att sätta Kristus och eleven i centrum ännu mer?”
Äldste David A. Bednar gav oss ett enastående exempel på hur det kan se ut att sätta eleven i centrum i vår senaste ”En kväll med en generalauktoritet”. Det var tydligt att hans syfte inte var att berätta något för oss utan att vi skulle lära oss något. Han ställde frågor, iakttog och lyssnade för att försäkra sig om att vi förstod. Han lärde oss också hur han förhåller sig till undervisning när han sa: ”I stället för att tänka ’vad ska jag säga till dem?’, bör fokus ligga på ’vad ska jag fråga dem?’ Och inte bara ’vad ska jag fråga dem?’ utan också ’vad ska jag uppmana dem att göra?’”4
Den berömde professorn och rabbinen Jacob Neusner sa en gång: ”Utmärkta lärare undervisar inte. De hjälper eleverna att lära sig.” Det finns definitivt ett symbiotiskt förhållande mellan effektiv undervisning och lärande. Men jag tror att dr Neusners uttalande syftar på att vi bör utvidga vår uppfattning om effektiv undervisning och fokusera mer, inte på att berätta, utan på att hjälpa våra elever få upplevelser som inbjuder till lärande. För oss innebär det att hjälpa våra elever uppleva att den Helige Anden vittnar om sanning och om Guds kärlek för dem. Det innebär att vi skapar en atmosfär där de känner sig trygga att ställa frågor, upptäcka sanning, se doktrinära samband, höra vittnesbörd från jämnåriga och utvärdera och sätta ord på sina egna tankar, känslor och intryck om de sanningar de lär sig. Det innebär att vi skapar upplevelser som inspirerar dem att efterleva evangeliet och att veta hur man handlar i tro, lär sig av sina misstag och försöker igen med hopp i Kristus. Det är så de lär sig för egen del.
För att mer fullständigt förstå de upplevelser våra elever behöver när de är med oss så beslutade vi oss för att det bästa vi kunde göra var att fråga dem. Ett undersökningsteam pratade med tusentals ungdomar i fyra världsdelar. De träffade både dem som deltog i klasser liksom många som för närvarande inte är inskrivna. När vi arbetade på att summera en otrolig mängd information, delade vi in svaren i tre kategorier.
Den första kategorin kallar vi ”Omvändelse”. Ungdomar och unga vuxna berättade för oss att de vill ha och behöver upplevelser som hjälper dem känna Guds kärlek och stärker deras relation med honom. De vill stärka sin tro på och vittnesbörd om Jesus Kristus och hans återställda evangelium. Det är naturligtvis precis vad vi önskar för dem.
Den goda nyheten är att undersökningen visar att våra lektioner hjälper till med detta. De som regelbundet deltar och engagerar sig i lärandetillfällen stärker sina vittnesbörd och ökar sin tro på Jesus Kristus påtagligt. Det här är ett av många skäl till att vi vill uppmuntra fler ungdomar att delta. När de lär sig tillsammans med er växer deras tro och vittnesbörd.
Tack för allt ni gör för att hjälpa dem fördjupa sin omvändelse. Vi har gjort stora framsteg genom att fördjupa oss i principer för undervisning som hjälper våra elever nå djup insikt. Och jag tror att det finns ännu mer som Herren är villig att lära oss när vi ber om hans vägledning. Medan ni begrundar möjligheterna, vill ni också under bön begrunda de upplevelser som eleverna behöver för att öka sin kraft och förmåga att förstå vår himmelske Faders plan och Jesu Kristi lärdomar och försoning? Fundera över hur ni kan hjälpa dem söka efter, känna igen och handla enligt den Helige Andens inflytande och att därefter agera med tro, omvända sig och ingå och hålla heliga förbund. I grund och botten hoppas vi att de upplevelser de får ska hjälpa dem lära känna och älska Jesus Kristus och sträva efter att bli som han.
Den andra kategorin som kommer av att ha lyssnat på dem som deltog i undersökningen har vi gett namnet ”Relevans för personlig andlig utveckling”. De som deltog i undersökningen sa att lektionerna känns relevanta när lärare ser och värdesätter elevernas olika omständigheter och bakgrunder och anpassar lärandeupplevelsen efter enskildas behov. De uttryckte behovet av en plats där de kan ställa uppriktiga frågor om läran, kyrkans historia och sociala frågor som är viktiga för dem. Syftet är inte att argumentera om dessa saker. De har uppriktiga frågor och behöver en trygg, öppen atmosfär fylld av tro där de kan utforska dem. De behöver lärare som besvarar deras frågor, inte bara med tro utan också med öppenhet och medkänsla. De vill också lära sig hur man lär sig och att bli mer andligt oberoende. De vill utveckla färdigheter som hjälper dem analysera begrepp och se dem i ett evigt sammanhang. De vill ha hjälp med att tro mer på sin förmåga att förklara evangeliets principer och kyrkans riktlinjer för andra. Och de vill utveckla förmågor att använda evangeliets principer som en hjälp i vardagliga utmaningar.
Det eleverna sa till oss att de vill ha och behöver är helt i linje med den vägledning vi fick förra året av äldste Jeffrey R. Holland. Han påminde oss om att ”en elev inte är en behållare som man ska fylla. En elev är en eld som man ska tända.”5
Vår roll som lärare är att hjälpa eleverna utveckla en önskan att lära, att ta emot personlig uppenbarelse, och att upptäcka, förstå och leva efter den sanning som de själva tillägnat sig. Den är inte att bara dela ut kunskapen som vi har förvärvat genom våra egna studier eller vår egen erfarenhet. Och vi måste komma ihåg att det som känns relevant för oss kanske inte är lika meningsfullt för våra elever, som befinner sig i ett annat skede i livet. Så vi behöver verkligen lyssna på dem, vara uppmärksamma och be om urskillning.
Tyvärr känner många ungdomar och unga vuxna, särskilt de som inte deltar, att våra lektioner inte är tillräckligt relevanta. De tror att vi är mer angelägna om att hinna med det vi förberett än att tillgodose deras faktiska behov. De sa att våra lektioner alltför ofta fokuserar på idealet och inte bekräftar deras faktiska livssituation eller bemöter deras frågor tillräckligt bra.
Föreställ er exempelvis en institutlärare som pratar om läran om celestialt äktenskap med åsikten att det ämnet är väldigt relevant för unga ensamstående vuxna. Eleverna i klassen är redan övertygade om vikten av tempeläktenskap, men några är osäkra på hur de ska tillämpa den här läran i sina liv. Några är rädda eftersom de kommer från splittrade hem och är osäkra på om de kan få ett äktenskap att fungera. Andra i klassen kanske undrar om de har råd att gifta sig och ta hand om en familj. Andra kanske undrar om de någonsin kommer att få den möjligheten. Andra brottas med dragning till personer av samma kön och undrar vilken plats de har i kyrkan. Lektionen går som planerat men ger inte utrymme för ett meningsfullt elevdeltagande. Läraren känner att hon på grund av det här ämnet har fått kontakt med eleverna på ett relevant sätt. Men sanningen är den att även om läran undervisades så undervisades den inte på ett sätt som erkände elevernas osäkerhet, uppmärksammade deras behov eller återkopplade till deras faktiska livssituation. Ett tillfälle att hjälpa dem se vikten av läran i sina egna specifika omständigheter missades.
En lärare som bryr sig om sina elevers andliga utveckling är villig att möta dem där de befinner sig. Hon ger dem hopp och hjälper dem förstå hur de kan välsignas och få hjälp att nå sina slutgiltiga mål genom att leva efter evangeliet. Hon hjälper dem utveckla förtroende för att skrifterna och nutida profeters lärdomar verkligen besvarar deras djupaste frågor.
För att kunna hjälpa våra elever förstå evangeliets vikt och betydelse i sina liv ber jag er att i bön begrunda hur ni kan uppmuntra era elever att ställa uppriktiga frågor och dela med sig av sina insikter och perspektiv. De behöver lita på att ni känner och förstår dem och att ni är villiga att anpassa er för att tillgodose deras behov. Ge dem upplevelser som inspirerar dem till att studera skrifterna dagligen och att vända sig till skrifterna och nuvarande profeters lärdomar för vägledning. Hjälp dem att lära sig färdigheterna och mönstren för att erhålla andlig kunskap så att de kan lära sig på egen hand.
Den tredje kategorin som vi fick insikt om när vi lyssnade på våra elever, och särskilt på dem som inte deltar, vittnar om att de vill och behöver att vi skapar en känsla av samhörighet. Samhörighet skapas genom relationer och kontakt med vår himmelske Fader, med läraren och med andra elever i klassen. En känsla av samhörighet infinner sig i en miljö där alla känner sig välkomna, känner att de får stöd, behövs och uppskattas. En känsla av samhörighet ökar också när eleverna känner att de är en del av något meningsfullt.
Jag vill än en gång tacka er. Jag uppskattar verkligen er respons på utbildningen ”Se individen” och era enskilda ansträngningar att hjälpa varje elev känna sig älskad och respekterad. Vi behöver fortsätta våra ansträngningar, för en stor del av de som för närvarande inte är inskrivna känner att de inte hör hemma. Många av dem svarade att seminarie- och institutklasser bara är till för de ”perfekta” sista dagars heliga som aldrig har haft problem eller frågor. Den här falska uppfattningen får dem att tro att de inte passar in. En del tror till och med att om de ställer en uppriktig fråga eller delar med sig av en ärlig åsikt så kommer de att dömas eller uppfattas som mindre trofasta. De sa också att de troligen skulle delta om det var en plats där alla var välkomna, oavsett inre tro eller yttre utseende.
Broder Linford såg nyligen en ung kvinna stå framför en av våra byggnader. Han presenterade sig och frågade om hon var inskriven i en kurs. Hennes svar var att hon var medlem i kyrkan och kände till institutet, men inte deltog. Hon tillade: ”Om du kände mig och kände till mitt förflutna så skulle du veta att jag inte hör hemma där. Jag skulle inte passa in.” Lyckligtvis tackade den här unga kvinnan ja till broder Linfords inbjudan att komma in, där hon välkomnades varmt. Hon anmälde sig till en kurs och började genast delta. Men jag har undrat hur många hundratals, till och med tusentals, ungdomar som har stått utanför våra byggnader och behövt exakt det som våra kurser erbjuder, men som har känt att de inte skulle passa in?
Det är inte bara de som behöver det vi erbjuder, utan vi behöver också dem. Lärare som skapar en känsla av samhörighet förstår verkligen att varje elev kan bidra med något som gör klassen till en bättre upplevelse.
Jag såg ett underbart exempel på detta när jag träffade en ung man i broder Andres klass. Michael hade kommit hem i förtid från sin mission på grund av hälsoproblem. När han förberedde sig för att återvända blev han påkörd av en bil, fick flera frakturer och låg på sjukhus en lång tid. När han väl lämnade sjukhuset hade han gett upp drömmen om att slutföra sin mission. Han kastade sig in i extremsporter och gled gradvis bort från kyrkan. En dag när han var ensam bestämde han sig för att gå på slack lina tvärs över en ravin utan skyddsnät. Så snart han gått över den kände han för att skrika och hurra, men då tittade han ner och insåg att om han hade fallit så skulle han ha dött.
I det ögonblicket började han tänka på sin mamma och yngre syster och hur förkrossade de skulle ha blivit om han hade dött. Hans nästa tanke var på Frälsaren och allt han hade gjort för honom, och Anden fyllde hans bröst. Han klättrade nedför klippan och började sin färd tillbaka till kyrkan. Han började förstå, på anmärkningsvärda sätt, Frälsarens barmhärtighet, kärlek och kraft att återlösa oss.
En tid senare var Michael på stranden och kom ihåg att han hade deltagit i institutet innan sin mission. Han åkte direkt från stranden och gick in i institutbyggnaden bara några minuter innan en lektion skulle börja. I det ögonblicket var broder Andre inte medveten om allt som jag just har berättat för er. Det han visste var dock att Michael behövde vara där och att han hade mycket att bidra med. Broder Andre uppmanade Michael att stanna men Michael kände att han förmodligen inte skulle välkomnas av alla. Han hade badkläder på och ett linne som visade hans armar vilka var täckta av tatueringar från handlederna upp till axlarna. Han sa att han föredrog att klä på sig och ha en långärmad skjorta innan han kom till klassen. Broder Andres svar var: ”Ingen kommer ens att märka det.” Michael stannade kvar. Men när de andra eleverna kom in var det ingen som satte sig bredvid honom. Efter inledningen bad broder Andre Michael att komma fram och där presenterade han honom för klassen. Han sa till de andra eleverna att han älskade Michael, att Michael hade mycket att erbjuda, att han hade ett gott hjärta. Han frågade sedan Michael om han skulle vilja bära sitt vittnesbörd. Med tårar i ögonen berättade Michael om sin kärlek till Gud, om hans godhet och barmhärtighet och villighet att förlåta. Var och en av oss som var där den dagen välsignades av Michaels vittnesbörd.
Broder Andre såg något i Michael som andra kanske inte skulle ha sett. Som lärare uppskattar han olika bakgrunder och omständigheter och förstår att alla har något att bidra med. Så han skapar upplevelser som låter eleverna hämta kraft från varandra och från sin gemensamma önskan att ta del av Frälsarens frid, helande och nåd. En annan höjdpunkt kom efter lektionen då jag såg flera elever omringa Michael för att välkomna honom och se till att han visste att han behövdes.
Som jag tidigare nämnde så är en annan del av att skapa en samhörighetskänsla att delta i något meningsfullt. Våra elever har en önskan att delta i humanitära insatser och att lyfta andra till liv med värdighet, likställdhet och möjligheter. I allmänhet förknippar de inte det de lär sig eller de möjligheter de får med en sådan sak. Och även om den största saken på jorden är Kristi sak och att samla Israel på båda sidorna om slöjan förknippar de flesta inte sina upplevelser i seminariet och institutet med den saken.
Vill ni tänka på de förändringar ni kan göra i er undervisning, ert umgänge och er klassrumsmiljö för att vara mer inbjudande för alla vår himmelske Faders barn? Ibland kanske ni till och med vill ha på er en blå skjorta. Men, och detta är ännu viktigare, vill ni med hjälp av bön försöka skapa upplevelser som hjälper eleverna att känna vår himmelske Faders kärlek och förstå sin himmelska identitet och potential? Hjälp dem veta att ni bryr er om dem och erkänner deras personliga värde. Hjälp dem knyta kontakter med klassmedlemmar och att känna sig trygga och behövda. Uppmuntra dem att engagera sig i Kristi sak genom att hjälpa andra framåt på förbundsstigen. När ni befrämjar dessa slags upplevelser kommer de att veta att de hör hemma där.
Jag förstår att vi inte kan göra alla dessa saker varje dag. Men vi kan uppmärksamma dem i vår förberedelse, i vår undervisning och i vårt umgänge med våra elever. Det spelar ingen roll om ni undervisar i seminariet eller institutet, personligen eller på nätet, tidigt på morgonen eller sent på kvällen – när ni införlivar de här principerna välsignas era elever och de kan få de upplevelser de behöver.
Så mycket gott sker redan, och det bästa återstår ännu. Kom ihåg, vi har inte kommit så här långt bara för att stanna här. Jag vet att när vi uppriktigt söker uppenbarelse låter Herren oss veta hur vi kan vara till välsignelse för hans barn. Han är redo att hjälpa oss, enskilt och i grupp, med att bereda upplevelser som fördjupar omvändelse, är relevanta för personlig andlig tillväxt och skapar en känsla av samhörighet. Han är redo att ge oss mer. Må vi fortsätta vända oss till honom i tro för att få veta hur vi ska hjälpa våra elever att lära för egen del, är min bön, i Jesu Kristi namn, amen.