Paneldiskussion

S&I:s årliga fortbildningsutsändning 2020

9 juni 2020

Broder Jason Willard: Vi hälsar er välkomna, var ni än befinner er, till den här paneldiskussionen. Jag heter Jason Willard och är biträdande administratör för kyrkans seminarier och religionsinstitut. Vi är i dag glada att ha följande speciella gäster med oss: syster Reyna Aburto, andra rådgivare i Hjälpföreningens generalpresidentskap; syster Michelle Craig, första rådgivare i Unga kvinnors generalpresidentskap; syster Jill Johnson, hustru till vår utbildningschef, äldste Paul V. Johnson; samt broder Chad Wilkinson och broder Bert Whimpey, som också verkar som biträdande administratörer i S&I. Tack till er var och en för att ni är med oss i dag.

Syftet med den här panelen är att ta upp några frågor som vi hoppas kan vara till hjälp i en rad olika omständigheter i er strävan att mer kraftfullt vara till välsignelse för ungdomarna och de unga vuxna runtom i världen. Vi har sökt himmelsk hjälp i våra förberedelser för dagens diskussion, och vi uppmanar er att göra detsamma.

Med det sagt, låt oss börja med vår första fråga. Det verkar som om fler och fler av våra lärare, elever och familjer har svårigheter med stress, ångest, depression och andra känslomässiga utmaningar. Vad kan vi göra för att hjälpa dem?

Syster Reyna I. Aburto: Ja, jag tror att egentligen behöver vi alla helas från något, men jag tror det är viktigt att vi hjälper våra elever förstå att om de tacklar eller kämpar med sina känslor så är de inte trasiga, det är inget fel på dem, utan känslor är en del av vår gudomliga natur. Men om vi ständigt är nedstämda behöver vi troligtvis be om hjälp. Så jag skulle föreslå att vi följer Frälsarens exempel. Han ställde frågor som lät människor uttrycka sina känslor. Han tillät dem att uttrycka sin smärta – till exempel när han ställde frågor till Maria och Marta när Lasarus var död. Och på vägen till Emmaus pratade han med sina lärjungar och ställde frågor som lät dem uttrycka sina bekymmer och sin smärta efter att ha förlorat sin Frälsare. Samma sak hände med Maria från Magdala vid graven och när han ställde frågor till olika människor för att låta dem uttrycka sina känslor.

Jag känner att om vi skapar en miljö där eleverna känner sig trygga med att uttrycka sina känslor – inte nödvändigtvis i klassrummet och inte nödvändigtvis inför varandra – men trygga med att uttrycka sin känslor, kanske skriftligt, kanske för en familjemedlem, kanske för en vän, och särskilt för sin himmelske Fader. Vi kan ställa frågor som låter dem uttrycka sina känslor på något sätt. ”Vad har ni för bekymmer vad gäller era vänner, er familj?” ”Hur kan vi hjälpa varandra?”

Jag har märkt att när vi ber människor om förslag eller uppenbarelse eller inspiration för hur vi kan hjälpa andra, får de den inspirationen om de ber om den, och då kan de hjälpa till. Så om vi skapar en miljö där människor inte känner sig dömda, så hjälper vi dem med det, och vi hjälper dem förstå att det inte finns några felaktiga svar, att de kan ställa öppna frågor och känna sig fria och trygga med att uttrycka sina känslor. Och speciellt om de har svårigheter med något, att de inte måste ta itu med det ensamma. De kan vända sig till vår himmelske Fader, till vår Frälsare och till varandra. Och oavsett vad som händer i deras liv är vi var och en ett barn till Gud, och vi kan vända oss till vår himmelske Fader. Vi är alla bröder och systrar, och vi kan vända oss till varandra. Vi är alla också Kristi lärjungar, och vi kan vända oss till honom.

Broder Bert Whimpey: Jag uppskattar äldste Holland – om ni minns, det var i oktober 2013 i hans konferenstal. Han talade om sina egna svårigheter som han en gång hade med depression. Och sedan sa han det här: ”Det borde inte vara mer skamligt att erkänna [våra svårigheter med psykisk ohälsa] än att erkänna att man kämpar med högt blodtryck eller en elakartad tumör som plötsligt har dykt upp.”¹ Han sa att det är okej att prata om det och ge uttryck för det, att faktiskt berätta om sådant. Och sedan uppskattar jag verkligen de tre saker han sa: ”Tappa aldrig tron på din Fader i himlen. … Sök råd från dem som innehar nycklarna till din andliga hälsa”, och sedan, om det behövs, ”sök råd från seriösa människor med godkänd utbildning, yrkesfärdigheter och goda värderingar.”²

Jag tror att det är viktigt inte bara för våra elever utan också för våra lärare att veta det är okej att de uttrycker sådant och pratar om det för att få den hjälp de behöver. Det är också något som är underbart med vårt yrke, att kunna träffa en personalrepresentant för att få veta vilka förmåner vi har och vart vi kan vända oss för att få hjälp, och kyrkans webbplats är också en underbar plats att gå till för att finna resurser.

Broder Willard: Broder Whimpey, tack för det. Nästa fråga handlar om våra ungdomar och unga vuxna och hur vi kan hjälpa dem förstå varför kyrkan är viktig i deras liv, varför de behöver kyrkan och varför kyrkan behöver dem.

Syster Michelle Craig: Jag tror det här är en så viktig fråga, och jag tror verkligen att våra ungdomar och våra unga ensamstående vuxna måste få känna att medlemskapet i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är mer än en uppsättning regler eller rutor som ska bockas av. Det är mer än en sällskapsklubb. De behöver förstå att Jesu Kristi evangeliums innersta kärna är kärlek. Det är kärlek till Gud och det är kärlek till andra. Och när de lär sig om och lever efter evangeliet kan de verkligen få kunskap om och känna sin identitet och sitt syfte.

Våra ungdomar i dag svarar på principer som att älska andra, att sträcka sig ut mot dem som befinner sig i samhällets utkant och älska dem. De vill ha ett syfte och de vill göra skillnad i världen. Jag hoppas att de kan komma till insikt om att när de är trofasta inom kyrkans struktur och organisation kan de få större möjligheter att göra positiv skillnad i världen än genom någon annan organisation.

En av de saker jag älskar med president Nelson och det håll kyrkan är på väg åt, är att det finns en sådan betoning på ungdomar och unga ensamstående vuxna, mer än under någon annan tid jag kan minnas. Och som vuxna behöver vi ta ett steg tillbaka, och vi behöver ge våra ungdomar möjligheter att leda, planera, söka uppenbarelser och att handla enligt dessa uppenbarelser. Vi behöver respektera deras intelligens, och vi behöver lära oss det de har att lära oss. Vi behöver dem, inte för att få upp statistiken utan för att världen är i desperat behov av det de har att erbjuda. Och kyrkan har en struktur som ger medel att uppfylla de här behoven hos en person i taget. Jag hoppas att allt våra ungdomar och våra unga ensamstående vuxna lär sig i sina hem, i kyrkan, i seminariet och i institutet inspirerar dem att använda sina hjärtan och händer till att sträcka sig ut mot och älska andra människor och att tjäna dem som de kommer i kontakt med. För det är den naturliga följden av att älska Jesus Kristus och att älska andra.

Jag tror allt i slutändan handlar om Jesus Kristus. Allt som vi gör och lär ut som lärare och som personer som älskar och interagerar med ungdomar och unga ensamstående vuxna och barn bör stärka deras vittnesbörd om Jesu Kristi liv, mission och försoning. Och det är egentligen det allt handlar om. Jag tror att om vi gör det, då kan de förhoppningsvis få veta att det här är Jesu Kristi evangelium. Det här är hans evangelium och välsignelserna av medlemskapet i det här evangeliet är så stora, och vi behövs alla för att utföra verket. Det är ju hans verk.

Broder Willard: Du sa det så väl. Tack. Broder Wilkinson, vad skulle du tillägga?

Broder Chad Wilkinson: Jag håller fullständigt med det som syster Craig just sa. Jag kom just att tänka på, medan hon pratade, en institutklass jag hade där de flesta var återvända missionärer. Och de pratade om att en av de största svårigheterna med att anpassa sig till att komma hem var att de under 18 månader eller två år varit så fokuserade på någon annan, och när de kom hem verkade allt handla om dem själva. Inom evangeliet och i våra klassrum kan vi ge dem uppmaningar som låter dem tänka på det eller utforska några sätt att göra de sakerna och sträcka sig utanför sig själva.

Broder Willard: Syster Johnson, vad vill du tillägga till det?

Syster Jill Johnson: När jag tänkte på den här frågan fick jag en annan tanke om kraften i förbund som vi bara kan ha i en kyrka som har makt och myndighet från Gud. Och i dagens värld, med så mycket som sätter press på ungdomar och drar dem bort från kyrkan, att återförena dem med kraften i att hålla förbund. Vi kan känna i den här världen att vi är ensamma och alltför kraftlösa för att övervinna det vi råkar ut för – våra prövningar, våra frestelser. Men de förbund som endast finns i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, och på heliga platser, har så mycket mer styrka än vad någon av de krafterna har. Jag tror verkligen att det är något som kyrkan har att erbjuda. Vi kan låta våra elever veta det och vittna om det, och visa dem genom våra egna liv att kyrkan handlar om mer än att bara göra bra saker. Det finns kraft i förbunden.

Broder Whimpey: Syster Johnson, jag uppskattar din kommentar. Jag har haft samtal med unga vuxna som har sagt något i den här stilen till mig: ”Jag kan känna mig nära min himmelske Fader utan att gå i kyrkan.” Och jag har svarat: ”Jag håller med. Men mitt mål är inte att bara känna mig nära min himmelske Fader – jag vill bli som min himmelske Fader. Mitt mål är att bli upphöjd.” Och jag tror att vi behöver hjälpa alla våra ungdomar och unga vuxna att minnas att syftet med jordelivet är att de ska bli som sin himmelske Fader. Kyrkan är den plats där de finner prästadömets nycklar och förrättningarna och förbunden, som syster Johnson sa. Den är Guds rike här på jorden och det finns något de får här som hjälper dem bli som vår himmelske Fader, som de inte kan få på någon annan plats eller på något annat sätt.

Broder Willard: Det är verkligen sant. Inte bara vara en del av en sak, utan – och jag tror det nämndes på vår senaste generalkonferens – att vara en del av ”Kristi sak”. Och det är det som dessa förbund erbjuder oss. Så tack så mycket för det. Vad finns det för små och enkla saker vi kan göra för att öka vår kraft att vara till välsignelse för våra elever, att undervisa med mer kraft och att undervisa på förunderliga sätt?

Broder Wilkinson: Jag älskar den frågan. Vi har pratat och undervisat och övat mycket på färdigheter och metoder och massor av olika saker, och allt är viktigt. Men när vi utser en lärare åt oss – vilket innebär att den Helige Anden är läraren – när vi utser den Helige Anden till vår lärare och vi inbjuder honom till våra klassrum, så kan den kraften, den förunderliga undervisningen, äga rum.

Äldste Johnson lärde mig en gång att Satan kanske inte kan få så många anställda eller personer på S&I att begå äktenskapsbrott eller bryta mot Visdomsordet eller göra något riktigt dåligt eller allvarligt. Men han kan göra små saker som kostar oss kraft. Han kan kanske locka oss att klaga eller att sitta runt ett bord och tala illa om någon annan eller göra oss lustiga över en elev eller skratta åt sådant, eller små saker som, när vi ger efter för dem, gör att vi förlorar den Helige Anden, eller den Helige Anden kan inte vara med oss lika mycket som han skulle kunna eller borde vara.

Jag tänker på Akan i Gamla testamentet. När de gick ut i strid mot Jeriko befalldes de att inte ta av det som var vigt åt förintelse, inga ägodelar, inga av Jerikos skatter. Men Akan gjorde det, och ingen annan visste om det. Och i nästa strid som på förhand verkade vara en given seger mot staden Ai, förlorade de, och 36 män förlorade sina liv.

Det finns en princip där att det vi gör spelar roll. De små saker vi kanske säger, eller klagomålen eller det vi muttrar om eller vad som helst som skulle kunna påverka den Helige Andens kraft i våra liv, spelar roll. Och det dränerar hela systemet på kraft. Det är något som spelar roll. Jag skulle vilja uppmana oss att göra de där små sakerna. Var uppmärksamma på de små och enkla saker som inbjuder den Helige Anden eller hjälper oss att i möjligaste mån ha Lärarens inflytande.

Broder Willard: Broder Whimpey, du ville säga något?

Broder Whimpey: Om vi verkligen har fokus på Frälsaren, alltså i mina tankar när jag sitter och tänker på mina elever och på mina lektioner, att jag då verkligen fokuserar på Kristus. Jag vill att mina elever ska veta vilka karaktärsdrag och egenskaper han har. Så det börjar där om jag fokuserar på Frälsaren.

Och så tror jag att den andra saken är att jag fokuserar på mina elever. Jag gillade verkligen att äldste Bednar, om ni minns, i en serie ledarskapsutbildningar pratade om en upplevelse med sin son, när hans son ville ha hjälp med att veta vad han skulle planera för präst- och laurelaktivitet. Så äldste Bednar läste Jakob 1:5 för honom: ”På grund av tro och stor omsorg hade det i sanning blivit uppenbarat för oss om vårt folk och vad som skulle hända med dem.” Om ni minns berättelsen vet ni att det tog några gånger innan äldste Bednars son slutligen insåg att äldste Bednar sa: ”Vad behöver hända? Innan du planerar en aktivitet, tänk först på vilken upplevelse våra elever behöver.” Närma er det från frågan ”Vad behöver en elev uppleva?” i er förberedelse.

Sedan tänker jag att den tredje saken som broder Wilkinson nämnde är att medvetet låta den Helige Anden utföra sin roll och funktion när vi är i klassrummet. Det är så viktigt. Jag tror att handboken Studera och undervisa om evangeliet. stycke 2.1, är jättebra att gå igenom när vi verkligen tänker på den Helige Andens roll och funktion. Och att bara förstå det och låta den Helige Anden utföra sin roll och funktion i klassrummet skulle bara vara mycket, mycket meningsfullt.

Syster Craig: Bara en enkel sak som jag har upptäckt är att om jag undervisar och känner att den Helige Anden inte är där, om jag då bär uppriktigt vittnesbörd om Jesus Kristus och vår himmelske Fader, då kommer den Helige Anden. Det är den Helige Andens uppdrag att vittna om Jesu Kristi och vår himmelske Faders gudomlighet. Så, om jag bär mitt vittnesbörd, ett enkelt vittnesbörd, då kommer Anden.

Broder Willard: Vi pratade om att undervisa mer kraftfullt, att vara mer fokuserade på Kristus. Men i vår strävan att vara mer elevfokuserade, vad kan lärare göra så att deras förberedelser är mer relevanta och specifika för eleverna?

Syster Johnson: Ja, när jag först läste den frågan undrade jag: Vad innebär det att tjäna eleverna en och en? Innebär det att lära känna dem personligen? Kan vi bara känna dem personligen? Umgås med dem på sådana sätt att vi lär känna dem bättre? Sedan tänkte jag att den här frågan ser annorlunda ut för en lärare i Orem som undervisar mer än 100 elever. Att försöka involvera sig personligen i alla dessa elevers liv skulle vara en överväldigande uppgift jämfört med en lärare i Frankfurt som har sex elever som han eller hon går i kyrkan med, och han eller hon står väldigt nära en del av familjerna. Jag tror det skulle vara så nedslående att känna att man som lärare har ansvaret att engagera sig i varje elev personligen på det sättet, som att besöka deras familjer och närvara vid speciella tillfällen. Det finns så många speciella tillfällen och man skulle helt enkelt överväldigas.

Så här kommer några förslag jag har för att bedöma vilka behoven är. Jag tänkte att vi behöver fråga. Vi behöver fråga eleverna själva vad de har för behov. Vi behöver fråga andra lärare vad de har sett hos elever i samma ålder och åldersgrupp och kultur, för den här kyrkan är global och det finns många kulturskillnader. Men, viktigast av allt, fråga vår himmelske Fader och förlita dig på Anden och de löften vi har att om vi gör allt vi kan, då blir vi välsignade med den inspiration vi behöver för att lära känna eleverna och veta vad vi behöver undervisa dem om. I en komplex värld med alla nya utmaningar som ungdomarna ställs inför är det ännu viktigare att vi får den här vägledningen från vår himmelske Fader när vi undervisar dem.

Syster Aburto: Jag tror att om vi rådgör med dem och är medvetna om dem, lär vi känna dem bättre. Det är viktigt att iaktta dem också och att lyssna på deras antydningar eller lägga märke till signalerna som de ger oss. Deras kommentarer, eller brist på kommentarer, eller frågorna de ställer gör att vi lär känna dem bättre. Vi kan troligen även låta dem ställa frågor anonymt. Ibland känner de sig mer fria att säga vad de har på hjärtat om vi inte vet vad de heter. Se också till att koppla ihop principerna och läropunkterna vi lär oss till det som händer i deras liv just nu – inte nödvändigtvis i framtiden, utan just nu – så att de kan se sig själva i skrifterna, så att de kan se sig själva i Israels insamling, så att de kan se sig själva i frälsningens och upphöjelsens verk. Och de kan också se tillbaka på sina egna liv och se när Herren har välsignat dem, så att de kan minnas vilka de är och att han alltid är redo att välsigna dem. Hjälp dem se det här sambandet. Och för att kunna göra det behöver man veta vad som händer i deras liv.

Broder Wilkinson: Jag tycker båda dessa kommentarer är jättebra. Jag har märkt att det är bra att under allra första lektionen låta eleverna skriva ett brev till mig. Jag vill inte att de ska bekänna sina synder för mig eller något i den stilen, utan berätta om sig själva. Vad behöver jag veta om er så att jag kan tjäna er på bästa sätt som er lärare den här terminen eller det här året? Berätta för mig om din familj, berätta om ditt arbete, berätta vilka aktiviteter du håller på med. Berätta vad du förväntar dig av lektionerna. Eller säg till och med ”jag kämpar med min tro”, eller ”jag brottas med något”. Sedan tar jag ett foto på varje elev och fäster det på papperet. Och när jag läser det brevet lär jag känna den eleven, och jag har de här sakerna i åtanke när jag gör min förberedelse. Det här är några, kanske bara några, praktiska sätt att tillämpa det som syster Johnson och syster Aburto undervisar oss om.

Broder Willard: Vår nästa fråga handlar om hur våra lärare kan hjälpa. Hur balanserar vi det här ansvaret vi har att undervisa om läran tydligt och sanningsenligt och samtidigt uppmuntra elever med många olika omständigheter och olika kulturella bakgrunder att på ett lämpligt sätt delge sina tankar och känslor? Vad kan man säga till en lärare som försöker se till att eleverna känner att de har en röst i klassen, att de kan prata, att de kan delge tankar och känslor som avviker från det som lektionen handlar om, och ändå undervisa om läran?

Broder Whimpey: Det är ibland en svår balansgång i klassrummet. Jag tror att vi måste komma ihåg att vårt ansvar är att undervisa om sanning, inte om åsikter. Våra elever behöver veta att när de kommer till lektionen är det sanning de kommer att få höra. Det är därför vi behöver fokusera på skrifterna och profeternas ord, så att när eleverna kommer är det där vi ska vara, och det är där vi hittar våra svar. Dessutom, kom ihåg målsättningen, och den är att vårt syfte är att hjälpa ungdomar och unga vuxna förstå och förlita sig på Jesu Kristi lärdomar och försoning. Därför behöver jag hjälpa mina elever förstå.

Men jag tror också att vi behöver komma ihåg att våra elever sedan har ett ansvar. Kom ihåg Läran och förbunden 50: vi predikar sanningens ord, men sedan måste också våra elever ta emot sanningens ord. De behöver vara inställda på att utöva tro när de kommer till lektionen. Så om våra lektioner liksom kunde bli som ett laboratorium som våra elever kommer till och upplever den här miljön där sanning undervisas, men där de känner sig trygga att delge sina frågor eller upplevelser eller bekymmer. Men sedan, som lärare, är vi faktiskt där för att hjälpa våra elever lära sig hur man lär sig – lära sig hur man känner Anden, hur man lär sig på egen hand i den miljön, att berätta vad man tänker. Och kanske leder det till och med till diskussion, leder oss till skrifterna och till profeternas ord för att hjälpa oss hitta vad som är sant och inte bara åsikter eller det som sägs i världen i dag.

Men låt oss fokusera på vad som är sanning. Tänk på mönstret för att förvärva andlig kunskap. Om vi verkligen kan fokusera på det mönstret och hjälpa våra elever lära sig hur man agerar i tro och har ett evigt perspektiv, och sedan att vända sig till gudagivna källor för att söka svar, då kommer de till lektionerna för att göra det så att de kan lära sig sanning, så att de kan bli som sin himmelske Fader.

En av våra områdeschefer berättade om en upplevelse för mig. Han satt i ett klassrum och en ung vuxen uttryckte en åsikt som inte riktigt rimmade med kyrkans lära. Då svarade läraren så här: Han sa: ”Hur påverkas din åsikt av ditt eget vittnesbörd och din kunskap om frälsningsplanen? Med tro som utgångsläge, och utifrån det du vet och det du har känt, låt oss prata om det från det perspektivet.” Och sedan sa han att han såg den här unga vuxna eleven faktiskt få uppenbarelse i det ögonblicket tack vare sitt försök att agera i tro och se på det ur ett evigt perspektiv. De pratade om vad de visste, vad de fortfarande inte visste och varför de vill fortsätta med att försöka förstå. Så de hade inte alla svaren, men i den miljön, kom de tillsammans för att få kunskap om sanningen och såg på det, de handlade i tro och utövade tro, utifrån det de faktiskt visste.

Så, hur kan jag hjälpa dig lära dig hur man lär sig och hur man finner svar medan man går framåt med den inställningen? Jag tror att vi ibland måste vara försiktiga, att om vi ibland inte låter evangeliets principer och lärdomar förändra oss, försöker vi ändra på evangeliets principer och lärdomar så att de passar våra omständigheter och vår situation. Om vi verkligen kan säga: ”Min himmelske Fader, jag vill bli som du. Hjälp mig lära mig hur evangeliets lära och principer hjälper mig”, i den där andan av ”jag har fortfarande frågor och bekymmer, men jag vill verkligen veta vad sanningen är”. Jag tror att vi som lärare verkligen kan skapa den sortens miljö genom vårt sätt att svara. Men att hjälpa våra elever vända sig till skrifterna och profeterna för att lära sig sanning och att hjälpa dem när de kämpar för att verkligen få veta vad som är sant. Sedan vill jag också säga: underskatta inte kraften i vittnesbördet och i att vittna. ”Efter två eller tre vittnens ord ska varje sak avgöras.”³ I skrifterna, profeternas ord och deras eget vittnesbörd om vad som är sant. Och när den Anden sedan vittnar kommer våra ungdomar underfund med det här, och de lär sig hur man lär sig på egen hand och lär själva känna sanningen.

Broder Willard: Jag älskar Nephis uttalande när han säger: ”Jag vet att han älskar sina barn, men jag vet inte vad allting betyder”.⁴ Nephi bar sitt vittnesbörd om det han visste, och vilken välsignelse det är för oss alla.

Broder Wilkinson: En av de saker jag kom att tänka på var kvinnan som begått äktenskapsbrott och Frälsarens föredöme. Han drog sig inte för att undervisa om sanning. Han lärde henne att det inte var okej. Men han gjorde det på ett sätt som skyddade henne, gjorde det till en trygg plats så att hon kunde få en upplevelse.

Syster Johnson: Jag tänkte i samma banor, att om eleverna kan känna Frälsarens kärlek och försoningens kraft – mer som en kraft än när vi undervisar om buden och följderna av att inte lyda dem. Om känslan de i slutändan tar med sig från lektionen är att det finns någon som älskar dem så mycket, och det finns ett sätt att få tillgång till försoningens kraft, att när vi begått misstag – och alla kommer att göra det och alla gör det – finns det sådant som vi bara behöver försoningen för. Det positiva med det hela blir det som eleven tar med sig från lektionen. De känner att det finns hopp. Och det behöver de verkligen i den här världen, tror jag.

Broder Willard: Tack för de här kommentarerna. Faktiskt berör den sista frågan det här också: Hur kan vi hjälpa ungdomarna känna att de verkligen blir sedda, att deras frågor verkligen betyder något? Syster Craig, vad skulle du vilja tillägga?

Syster Craig: Jag tänkte på ett skriftställe i Markus som ni alla känner till. En rik ung man hade vänt sig till Frälsaren och undrade vad han kunde göra för att få evigt liv. Och Frälsaren räknade upp några bud som han redan höll. Och sedan, innan han bad den unge mannen att göra något riktigt svårt, riktigt svårt – och vi har alla svåra grejer – jag älskar vers 21: ”Jesus såg på honom med kärlek.”⁵ Jag tror faktiskt att det allra viktigaste vi kan göra i allt vårt samröre med våra ungdomar är att hjälpa dem känna sig älskade. Jag inser att det inte alltid är lätt och att det ibland kräver stora ansträngningar och böner från vår sida för att ha ögon att se som Frälsaren skulle se.

En annan sak jag kommer att tänka på när jag tänker på det här är att vi behöver använda oss av kraften i frågor. Det har vi pratat om här i dag, men vi behöver lära oss att verkligen vara lyhörda för våra elever och dem vi undervisar och ställa bra frågor – frågor som gör att vi kan bedöma vad de känner och var de befinner sig och sedan uppmuntra dem att ställa sina verkliga frågor, inte bara de frågor de tror att vi vill att de ska ställa. Det här är frågor som ibland är obekväma och saknar lätta svar, och det är okej. De får inte avvisas eftersom jag tror att själva det faktum att de har dessa svåra frågor visar att de är intresserade. Och vi vill ju verkligen inte att de ska vara passiva deltagare. Vi vill att de ska ifrågasätta. Vårt jobb är att leda dem till lämpliga källor, viktigast av allt till Herren, för att få och agera på personlig uppenbarelse. Och vi behöver göra detsamma när vi skapar en miljö av tillit där de känner sig trygga att uttrycka sin tro och ibland sina tvivel. Jag tror att när vi skapar dessa trygga miljöer och när vi verkligen respekterar dem, deras intelligens, deras kapacitet, det de har att lära oss och det de har att erbjuda, när vi ger dem möjlighet att svara på en profets och Jesu Kristi uppmaning och att engagera sig i frälsningens och upphöjelsens verk, jag tror att det naturliga resultatet blir att de känner sig sedda, hörda och behövda.

Syster Aburto: Jag tror att vi också behöver vara lyhörda för de elever som har annorlunda omständigheter i livet, och i sina familjer. Vi behöver se till att de känner tillhörighet, att de är en del av den här kyrkan och av Kristi kropp, som vi alla är. Jag känner att vi också måste vara försiktiga med vilka ord vi använder. Till exempel, finns det elever som kanske inte bor med sina föräldrar så kan vi bara säga ”er familj” eller ”dem ni älskar” i stället för att säga ”era föräldrar”. Jag tror också att deras sårbarhet hjälper dem förstå att vi alla kämpar med något, att vi alla har våra svagheter. Så jag tror att när vi hjälper eleverna känna sig delaktiga i den här resan som vi gör tillsammans, att ingen är fullkomlig, så känner de sig betydelsefulla. Och, förstås, när vi lyssnar på dem, lyssnar på vad de säger, lyssnar på frågorna de ställer. Om de ställer en fråga ska vi bara sluta med det vi håller på med och försöka hjälpa dem hitta svaret själva – inte nödvändigtvis ge dem svaret, men låta dem själva finna svaret i skrifterna genom bön, genom de levande profeternas ord.

Syster Johnson: Jag vill bara säga att vår genomgång av de här frågorna har fått mig att se tillbaka på de lärare jag haft i mitt liv och den stora inverkan de har haft på mitt liv – helt otroligt. Jag har känt mig så tacksam de senaste dagarna när jag förberett det här, över att tänka på de lärare jag haft och deras kärlek och hängivenhet mot Frälsaren, och vilken enorm inverkan det haft. Jag kände mig så viktig och så betydelsefull på grund av dem och deras kärlek till Frälsaren och till mig. Jag är evigt tacksam för alla de goda lärare vi har i den här kyrkan. Det har bara varit en sådan underbar upplevelse att tänka tillbaka på allt det goda.

Broder Willard: Vad det slutligen handlar om är att en stor lärares exempel talar sitt tydliga språk. Det säger mer än den här paneldiskussionen eller eviga tal om undervisning. Allt som krävs är att bara tänka på en lärare som betytt mycket för en, att tänka på en person som sträckt sig ut mot en och tjänat en på ett sådant sätt att det berikat ens liv. Och jag vet att det är en predikan som genljuder mycket längre än vad vi kan åstadkomma på tiden vi har i dag. Så tack för den påminnelsen.

När vi nu avslutar vår tid tillsammans i dag, låt mig få tacka var och en av er i den här panelen för att ni undervisat oss både genom era ord i samtalet i dag men också, än viktigare, genom era exempel på ett kristuslikt liv. Ni är lärjungar till Jesus Kristus, och för mig har det varit en förmån att få vara med er var och en i dag och lära mig av er. Till våra åhörare som lyssnar runtom i världen talar jag för oss alla i panelen, vi älskar er. Vi tackar er för alla de sätt varpå ni strävar efter att vara till välsignelse för Guds barn. Jag bär vittne om att han lever, att det här är hans verk. Och min bön är att hans rikligaste välsignelser ska utgjutas över er var och en, var ni än befinner er, i Jesu Kristi namn, amen.