Seminarievideo från Matnogs gren

S&I:s årliga fortbildningsutsändning 2020

Richard Manahan: Matnog är en av kommunerna i Sorsogonprovinsen. Den är porten från Luzon till Visayasregionen. Om Matnog är porten för miljontals resenärer från Luzon till Visayas och vice versa, så är seminariet precis som en port för seminarieeleverna till bättre möjligheter i livet.

Alex Castidades: Jag är Alex Castidades, seminarielärare och ny grenspresident i Matnogs gren. Jag vill att alla ska veta att år 2012 startade seminarieprogrammet med 22 inskrivna, och antalet har fortsatt öka fram till i år. Vårt antal inskrivna har ökat varje år, inklusive antalet som genomför kursen.

Richard Manahan: Och så har det fortsatt från 55 fram till i dag, och det finns nu 110 elever. Kort sagt skriver 100% av dem in sig. De kunde skriva in alla sina potentiella seminarieelever. De gjorde det från 2015, -16, -17, -18, -19, nästan 100% varje år, eftersom de är övertygade om att seminariet verkligen kan förändra liv.

Edilberto Gabelo: Jag är Edilberto Gabelo från Matnogs gren. Jag kallades som grenspresident för sex år sedan. Jag gick igenom vår CMIS, våra medlemslistor. Jag hittade listan över ungdomar som var potentiella seminarieelever. Det fanns många problem för ingen uppmärksammade seminariet. Jag intervjuade återvända missionärer. Först var det broder Alex. Han lovade att ställa upp.

Richard Manahan: De var den broder och syster som man föreslog skulle undervisa i seminariet. De var broder Alex Castidades och syster Margie. Det var så det kom igång på riktigt, för jag såg att de hade programmet i sina hjärtan.

Alex Castidades: Ungdomarna kunde inte gå på seminariet förut, inte ens institutet. Det berodde främst på att deras familjer inte är medlemmar i kyrkan. För det andra beror det på att de bor långt från möteshuset.

Margie Adiong: Som ny lärare visste jag inte vad mitt ämbete som seminarielärare gick ut på. Det var mycket svårt att komma igång med programmet, särskilt när det gällde att uppmuntra ungdomarna. De var inte speciellt entusiastiska på den tiden.

Edilberto Gabelo: Jag behövde ha den Helige Andens inflytande. Det innefattade att be om Guds vägledning i att kunna öppna ungdomarnas hjärtan, så väl som deras föräldrars, så att de skulle ge sitt engagemang, sin villighet och sitt stöd till ungdomarna.

Alex Castidades: Som seminarielärare på den tiden var jag med på rådsmötet med grenspresidentskapet och alla ledarna i kyrkan, och det var där vi pratade om vad vi skulle göra först. En missionär föreslog att hela grenen skulle fasta för att hjälpa dem som gått vilse.

Richard Manahan: Vi kom genast överens om detta. Vi hade samma mål, vilket var att nå ut till dem, eftersom kyrkans prioritet är att vi så långt det är möjligt uppriktigt ska inbjuda alla potentiella seminarieelever. Och det var precis vad vi gjorde. Vi gick faktiskt ut och besökte dem allihop. Rekrytera, rekrytera, rekrytera, och sedan använde vi också de aktiva seminarieeleverna som en hjälp i rekryteringen.

Stephanie Pantone: Efter lektionen väntar vi in varandra vid grinden till vår skola, och det är där vi träffas för att gå till seminarielektionen tillsammans.

Alex Castidades: Jag undervisar tidigt morgonseminarium i den här grenen. Jag går upp kl. 3.00 på morgonen för ta mig till möteshuset för seminarielektionen kl. 5.00. Jag bör vara i möteshuset före eleverna så att jag kan förbereda materialet vi använder på seminariet. Efter seminariet beger jag mig direkt till jobbet. Jag reser två timmar från möteshuset till min arbetsplats. Först var det verkligen svårt för mig. Och sedan på eftermiddagen ska jag vara tillbaka i möteshuset i Matnog kl. 17.00 för att undervisa seminariet igen. När jag kommer till Matnog kl. 15.00 behöver jag, om jag hinner, besöka mina seminarieelever och deras föräldrar. Så med andra ord åker jag runt och besöker mina seminarieelever i deras hem nästan varje dag.

Margie Adiong: Så han kallades att undervisa seminariet varje dag, och sedan blev jag hemstudielärare. Det var svårt att fokusera på ungdomarna, speciellt de som bor långt bort – inte bara metervis bort utan flera kilometer från möteshuset. Man måste besöka dem i deras hem så att de kan delta i seminarieprogrammet. Nu har jag 23 hemstudieelever, och jag besöker dem var och en varje vecka.

Richard Manahan: Vi kan inte underskatta en individs potential. Jag ser dem verkligen som mycket dyrbara söner och döttrar till Gud. Jag är helt övertygad om att programmet verkligen kan förändra deras liv. Det är därför vi lägger ner så stort engagemang i programmet. Hittills har de 12 missionärer som åkt iväg i år, och fler är på väg.

Margie Adiong: Ledarna gör mycket, som att förbereda aktiviteter för ungdomarna så att de kan lära känna varandra, och samtidigt kan de uppmuntra dem att gå på seminariet.

Erica Villareal: Seminariet är en stor välsignelse för mig för det har stärkt min tro och hjälper mig vara stark och förlita mig på Herrens styrka.

Arnold Cariso: Jag förbereder mig för en mission genom att gå på seminariet.

Margie Adiong: Jag är verkligen lycklig! Att se att vissa av ungdomarna behöver omsorgen – jag är också mamma och vill att de ska känna sig älskade. Närhelst en elev inte kan komma till lektionen blir jag ledsen eftersom jag inser att det finns ett problem och jag vill nå ut till dem och ta reda på varför. Så även om de bort långt bort gör jag mitt bästa för att besöka dem och visa dem att de är viktiga och att de är speciella.

Richard Manahan: Som jag sa, jag blir inte förvånad om många av dessa ungdomar en dag blir ledare i kyrkan i det här området och kanske i distriktet.

Deltagare:

Richard ManahanSeminarie- och institutsamordnare

Alex CastidadesSeminarielärare

Edilberto GabeloTidigare grenspresident

Margie AdiongLärare i hemstudieseminariet

Stephanie Pantoneseminarieelev

Erica Villarealseminarieelev

Arnold Carisoseminarieelev