Jaechans första dag
Var det rätt väg? Jaechan kände sig osäker.
”Jag sökte Herren och han svarade mig” (Ps. 34:5). Den här berättelsen äger rum i Gyeonggi-do i Sydkorea.
Glad musik spelades när Jaechan och mamma ställde sig upp från sina platser i skolans idrottshall. Buntar med färgglada ballonger rörde sig längs väggarna medan de andra barnen och deras föräldrar pratade ivrigt.
I morgon var det första dagen i skolan och i Sydkorea gick nya elever alltid till ett särskilt program för att fira skolstarten. När Jaechan lyssnade på sångerna och talarna kände han sig upprymd. Han kunde knappt vänta på att få börja skolan!
Efter programmet gick mamma och Jaechan genom skolans korridorer. När de kom till hans klassrum träffade Jaechan sin lärare. Hon verkade vara jättesnäll.
Senare gick mamma och Jaechan ut i den varma vårsolen. Till och med solen och himlen verkade glada för att skolan skulle börja.
Nästa morgon gick mamma med Jaechan till skolgrinden. Hon kramade honom hårt. ”Jag älskar dig”, sa hon. ”Ha en bra första dag.”
”Det ska jag”, sa Jaechan. ”Jag älskar dig också!” Han vinkade hej då och vände sig om för att gå till klassrummet, precis som de hade övat.
När Jaechan gick nerför korridoren började han oroa sig. Är det här rätt väg? Jaechan stannade upp och tittade sig omkring. Han vände sig om och gick nerför en annan korridor. Han började känna sig osäker.
Jaechan tog ett djupt andetag. Han visste att han hade varit i den här korridoren i går. Han fortsatte gå och gick igenom ett stort dörrpar.
Men Jaechan såg inte sitt klassrum, med skrivbord och vänner och hans snälla lärare. Han såg idrottshallen. Men nu var det inga människor eller ballonger där. Det var bara ett stort tomt rum.
Jaechan fick tårar i ögonen. Han försökte att inte få panik, men han var rädd. Han visste inte hur han skulle hitta sitt klassrum. Han knäböjde för att be. ”Käre himmelske Fader, jag har gått vilse. Hjälp mamma att hitta mig och gå med mig till min klass.”
Jaechan ställde sig upp. Han tog några djupa andetag. Sedan väntade han.
Några minuter senare kom mamma runt hörnet. ”Jaechan!” Hon sprang fram till honom och kramade om honom. ”Vad hände?”
Jaechan började gråta. Han var så lättad över att se mamma. ”Jag kunde inte hitta mitt klassrum”, sa han. ”Så jag bad att du skulle komma och hitta mig.”
Mamma torkade bort tårarna från hans kinder. ”Jag är glad att du bad”, sa hon. ”Jag var på väg hem. Då fick jag en känsla av att jag skulle vända om och se till att du hittade ditt klassrum. När du inte var där sökte jag överallt. Och så hittade jag dig!”
Jaechan höll mammas hand när de gick längs korridoren till höger. Jaechan hade slutat gråta. Han visste att hans himmelske Fader hade besvarat hans bön och allt var okej. När de kom till klassrummet hörde han hur de andra barnen där skrattade och hade roligt.
”Jaechan! Vi är så glada att du är här”, sa Jaechans lärare när han gick in.
”Tack”, sa Jaechan och bugade lite. Han kramade om mamma igen. Det skulle bli en bra första dag i skolan trots allt.
Illustrationer Shane Clester