Saknar farmor och farfar
Författaren bor i Colorado, USA.
Hur kunde Zoe sakna någon som hon aldrig hade träffat?
”Barnens hjärtan ska vända sig till sina fäder” (Läran och förbunden 2:2).
Zoe tog en tugga av sin kaka. ”Mmm.”
”De smakar precis som farmors berömda kakor”, sa Zoes äldre bror Zach. ”Hon bakade de allra godaste kakorna!”
Pappas föräldrar dog innan Zoe föddes. Hennes äldre bröder och systrar och kusiner pratade om farmor och farfar hela tiden.
”Din farmor var jättebra på att laga mat”, sa pappa när han tog en till kaka. ”Jag saknar middagarna hemma hos henne och farfar varje söndag. De bjöd alltid in hela familjen.”
Hur skulle det ha varit att känna farmor och farfar? undrade Zoe.
Zoe lyssnade medan hennes familj berättade om farmor och farfar. Hon tyckte om att höra dem, men hon kände sig också lite utanför. Hon hade inga minnen att prata om.
Några dagar senare var hon hemma hos sin äldre kusin Lily. På Lilys säng låg det en tygdocka.
”Hon är så söt!” sa Zoe. Hon tog försiktigt på dockans kläder.
”Farmor gav henne till mig”, sa Lily. ”Hon gjorde alltid så snälla saker. Jag saknar henne verkligen.”
”Jag saknar henne också”, sa Zoe. Sedan rynkade hon pannan. Hur kunde hon sakna någon som hon aldrig hade träffat?
Under veckan som följde tänkte Zoe på farmor och farfar. Varje gång någon talade om dem kände hon en tomhet i hjärtat.
”Jag träffade inte ens farmor och farfar”, sa Zoe till pappa en kväll. ”Varför är jag så ledsen för att de är döda?”
Pappa log. Han suckade stilla. ”Din farmor och farfar älskade sin familj mer än något annat.” Hans röst blev skrovlig. ”Jag vet att det inte förändrades när de dog. De älskar dig jättemycket. Och de är med dig när du växer upp.”
Pappa knäppte med fingrarna. ”Du, jag fick en idé. Vi kanske borde ha en särskild lektion om familjen för att hjälpa dig lära känna din farmor och farfar bättre.”
”Det låter bra”, sa Zoe.
Pappa log igen. ”Du kan lära dig alla slags roliga saker, som att farmor brukade skriva fåniga sånger till sina barnbarn.”
Zoe önskade att hon hade en sång som farmor hade skrivit.
Kvällen därpå samlades familjen för att berätta för varandra om sina favoritminnen av farmor och farfar. De sjöng till och med några av de fåniga sångerna som farmor hade skrivit!
I slutet av lektionen vände mamma sig till Zoe. ”Jag vet att du har tänkt mycket på din farmor och farfar”, sa hon. ”En dag kommer du att få träffa dem. Fram till dess tror pappa och jag att det här skulle hjälpa dig att känna dig närmare dem.” Pappa gav Zoe en bild av farmor och farfar.
Zoe kände sig glad när hon tittade på bilden av sin farmor och farfar. En dag skulle hon äntligen få träffa dem!
Jag tycker om att lära mig om min familj. Jag vill lära känna min familj och vår släkthistoria. Jag är glad att andra kan hjälpa mig att lära mig mer om min familj och mina släktingar.
Enzo R., 9 år, Rio Grande do Sul, Brasilien
Illustrationer Joanne Lew Vriethoff