Oliver den modige
Författaren bor i Kalifornien, USA.
”Ahhhh!” ropade Oliver. Han hoppade upp i mammas och pappas säng. ”Ett monster håller på att ta mig!”
”Du hade en mardröm”, sa mamma. ”Det finns inga monster.” Hon lade armen om honom. De satt tätt intill varandra.
Oliver ryste till. ”Det var jättelångt. Det hade gula ögon och gröna tänder”, sa han. ”Jag höll en bön. Men jag såg fortfarande hur det kom närmare!”
”Jag är glad att du bad din himmelske Fader om hjälp”, sa pappa. ”Vad mer kan du göra?”
”Vad menar du?” sa Oliver.
”Kommer du ihåg när du höll ett tal i primär? Du bad om hjälp. Men var det allt du gjorde?”
”Jag övade”, sa Oliver. ”Jag stod framför spegeln. Jag höll mitt tal om och om igen.”
”Och du höll ett jättebra tal!” sa pappa.
”Och kommer du ihåg när du tappade bort din leksaksbil?” sa mamma. ”Du bad för att hitta den. Stannade du sedan kvar på knä?”
”Nej. Jag letade och letade. Jag tittade under sängen. Sedan tittade jag bakom soffan.”
”Och där var den!” sa mamma.
”Så”, sa pappa, ”hur kan du bli av med monstret?”
Oliver föreställde sig att han bar en rustning.
”För det första”, sa han, ”be.”
”Bra. Och sedan?”
”Jag kan ta några djupa andetag. Och sedan kan jag sjunga ’Jag är Guds lilla barn’.”
”Det är en jättebra plan!” sa mamma. ”Gå och lägg dig igen nu.”
Nästa morgon sprang Oliver för att prata med mamma och pappa.
”Jag hade en annan dröm om monstret”, sa han. ”Men jag bad en bön och följde min plan. Och monstret försvann!”
”Jag är så glad att monstret försvann”, sa pappa. ”Vår himmelske Fader hör verkligen dina böner.”
Illustration Kevin Keele