Cykelbröder
Det här hände i Gauteng, Sydafrika. Tack, Zamu S., för att du har delat din berättelse!
Zamu kände inte för att leka. Men han ville skapa minnen med Zinathi.
”Jag är så glad för min familj … Vi vill tillsammans bo för evigt hos vår Fader god” (Psalmer, nr 208).
Zamu cyklade fort över gårdsplanen på sin blå cykel. Hans tvååriga bror Zinathi var precis bakom honom på sin röda leksaksmoped.
”Vi gör det igen!” sa Zamu när de kom till änden av gårdsplanen. Han vände om och cyklade tillbaka så fort han kunde. Vinden blåste över ansiktet.
”Zamu och Zinathi!” ropade Zamu.
Zinathi skrattade. Han ropade tillsammans med Zamu.
”Zamu och Zinathi! Zamu och Zinathi!”
De cyklade fram och tillbaka över trädgården tills Zamus ben var för trötta för att cykla mer.
”Vi tar en paus”, flämtade Zamu.
”Kom hit och vila er”, ropade pappa från trampolinen.
Zamu parkerade cykeln och tog Zinathi i handen. Han hjälpte sin lillebror att klättra upp på trampolinen. Sedan klättrade han upp och satte sig bredvid pappa.
”Hade ni kul?” frågade pappa.
”Ja!” sa Zinathi.
Zamu lade sig ner på trampolinen med en suck. Himlen ovanför var klarblå och solen kändes varm på huden.
”Visst är det härligt väder i dag!” sa pappa.
Zamu nickade. Han blundade och lyssnade på fåglarnas sång medan pappa pratade med Zinathi. Han blev sömnig.
”Zamu!”
Han öppnade ögonen. Zinathi lutade sig över hans ansikte.
”Va?” frågade Zamu.
”Kom så åker vi!” Zinathi pekade på sin leksaksmoped.
”Inte nu. Jag vilar.”
Zinathi visade upp en ledsen min.
”Jag är ledsen”, sa Zamu. ”Jag är för trött.”
Zinathi drog Zamu i armen. ”Kom!”
”Nej! Jag har redan lekt med dig!”
”Zamu”, sa pappa.
Zamu tittade på honom.
”En dag när Zinathi är äldre kommer han att minnas hur ni brukade leka tillsammans. De minnen ni skapar nu kommer att finnas kvar i hans hjärta.”
Zamu tittade tillbaka in i sin lillebrors stora bruna ögon.
”Snälla?” bad Zinathi.
Zamu kände fortfarande inte för att leka. Men han ville skapa minnen med Zinathi.
Han log. ”Okej.”
Zinathis ansikte lyste upp. ”Jippi!”
Zamu hoppade ner från trampolinen och hjälpte Zinathi att sätta sig på leksaksmopeden. Sedan satte han sig på sin egen cykel.
”Redo?” frågade han.
”Ja!”
Tillsammans åkte de över gårdsplanen. ”Zamu och Zinathi!” ropade de igen.
Zamu var fortfarande trött, men det var en skön trötthet. Han kände sig stark i benen när han cyklade bakom Zinathi. Jag hoppas att Zinathi kommer ihåg det här, tänkte han. Jag ska komma ihåg det för alltid.