Charlottes familj
”Ibland när vi sjunger ’Familjer kan vara tillsammans för evigt’ tänker jag: utom min.”
Charlotte satte fingrarna i öronen. Sångstunden var för det mesta det hon gillade bäst med Primär. Men i dag ville hon inte höra sångerna som de sjöng. Hon hade frågat om hon fick sitta i korridoren i stället.
Hon stirrade ner på den gröna mattan och försökte låta bli att gråta. Det fungerade inte.
Någon kom fram till henne. Charlotte torkade snabbt tårarna och tittade upp.
Det var syster Henry. ”Hur är det?”, frågade hon.
Charlotte svalde. ”Sångerna handlar om lyckliga familjer och att de är tillsammans för evigt”, sa hon tyst.
”Åh. Jag förstår.” Syster Henry satte sig ner bredvid Charlotte.
För några månader sedan hade Charlottes föräldrar samlat alla till ett familjemöte. Pappa sa att han skulle flytta.
”Så det är ungefär som att ni ska skiljas?” hade Charlotte frågat.
”Inte ’ungefär som’”, sa mamma. ”Både pappa och jag älskar er, men ja, vi ska skiljas.”
Charlotte kom ihåg hur hon kände sig både varm och kall på samma gång. Sedan kom alla känslorna ut! Hon var rädd, arg och jätteledsen – nästan så att hon mådde illa.
Hon kände fortfarande likadant ibland. Som när mamma och pappa satt på varsin sida av simbassängen när hon tävlade. Eller när hennes lillebror grät efter mamma när de var hemma hos pappa.
Eller när de sjöng om familjer i Primär.
”När mina föräldrar skildes kändes det som om någon slog mig i magen”, sa syster Henry. ”Om och om igen.”
Charlotte blev förvånad. ”Är dina föräldrar också skilda?”
Syster Henry nickade. ”De skildes när jag var i din ålder.”
Charlotte tittade på sina händer. ”Ibland när vi sjunger ’Familjer kan vara tillsammans för evigt’ tänker jag: utom min.” Hon knep ihop ögonen. ”Jag blir så arg. Och det är fel, eller hur?”
Syster Henry skakade på huvudet. ”Nej. Jag mådde dåligt varje gång jag såg barn med sina båda föräldrar tillsammans.”
”Ja!” sa Charlotte. ”Det är som om de är med i en lyckliga-familjen-klubb men inte jag. Allt är så annorlunda nu.”
”Det är normalt att känna sig arg, ledsen eller rädd nu – eller hur det än känns”, sa syster Henry. ”En skilsmässa är jobbig. Men jag lovar att det kommer att kännas bättre. Din familj är fortfarande din familj, även om den ser annorlunda ut nu. Det hjälpte mig mycket att tänka på att mina föräldrar fortfarande älskade mig, och att de skulle göra det för evigt.”
Charlotte log. Hon tyckte om syster Henry.
Syster Henry lutade sig närmare Charlotte. ”Men vet du vad som hjälpte mig mest?” viskade hon.
”Vad?” viskade Charlotte tillbaka.
”Jag insåg att jag fortfarande hade en fullkomlig, lycklig familj”, sa syster Henry. ”Och det har du också. Det har vi alla, oavsett hur våra jordiska familjer ser ut just nu.”
Charlotte rynkade på näsan. ”Hur?”
”Jo, våra jordiska familjer är inte perfekta, men vår himmelske Fader är det. Så oavsett vad som händer har vi himmelska föräldrar som älskar oss och ett underbart himmelskt hem som väntar på oss.”
När Charlotte tänkte på allt det där kände hon sig lite hoppfull. Hon föreställde sig hur det skulle vara en dag när hon fick se sina himmelska föräldrar igen.
”När vi sjunger om familjer kanske jag kan tänka på min himmelska familj”, sa Charlotte. Syster Henry nickade.
Charlotte hade en fråga till. ”Ser det ut som att jag har gråtit?”
”Inte alls”, sa syster Henry.
Charlotte ställde sig upp. ”Då tror jag att jag kan sjunga nu.”