Utelåst!
Författaren bor i Utah, USA.
Den här berättelsen utspelar sig i centrala Ungern.
Kanske kunde Emma hjälpa till!
”Förlita dig på den Ande som leder till att göra gott” (L&F 11:12).
Emma hoppade över sprickorna i stentrottoaren. Det var en klar och solig dag. Hon och mamma promenerade till mataffären.
”Mamma, hur långt borta är solen?” frågade hon.
”Jag är inte säker”, svarade mamma.
Emma kisade upp mot himlen. ”Tror du att en rymdraket någonsin kan nå solen? Tror du att den är varmare än blixtarna? Tror du …”
Mamma skrattade. ”Dina frågor blir svårare och svårare!”
Emma skrattade också. Hon hade massor med frågor. Mamma gjorde alltid sitt bästa för att besvara dem. Det var en av anledningarna till att Emma tyckte om att gå på promenad med mamma.
Emma tittade sig omkring i grannskapet. Taxibilar körde nerför stengatan. Människor cyklade förbi. Det var också många som var ute och gick.
Sedan tittade Emma över på andra sidan gatan. En liten flicka satt på trappstegen utanför en lägenhetsbyggnad. Det såg ut som att hon grät.
Emma började gå långsammare. Skulle hon stanna till och hjälpa flickan? Kanske ville hon bli lämnad ifred? Ibland ville Emma bli lämnad ifred när hon var ledsen.
Emma stannade upp. För det mesta ville Emma ha någon att prata med när hon behövde hjälp. Och kanske kunde hon hjälpa till!
Hon tog tag i mammas hand. ”Titta mamma. Jag tror att den där flickan behöver hjälp.”
Mamma tittade över på andra sidan gatan. ”Jag tror du har rätt.”
Emma höll mamma i handen när de gick över gatan. Hon gick uppför trappstegen där flickan satt. ”Hej”, sa Emma. ”Behöver du hjälp?”
Den lilla flickan snörvlade och tittade upp på dem. Hon satt med armarna runt knäna och hennes ögon var röda och svullna.
”Jag … är utelåst från min lägenhet.” Hon drog ett djupt andetag. Hennes röst var darrig och svag. Emma ställde sig på knä bredvid henne för att höra henne bättre.
”Jag kan inte läsa”, sa flickan. ”Jag vet inte vilken knapp jag ska trycka på för att komma tillbaka in.”
Emma tittade på väggen till lägenhetsbyggnaden. Det fanns många små knappar. Det stod ett namn på varje knapp. Bredvid knapparna fanns en högtalare.
”Vad heter du i efternamn?” frågade Emma.
”Schneider”, sa den lilla flickan.
Mamma läste på alla knapparna tills hon såg den som det stod ”Schneider” på. Hon tryckte på den.
Bzz!
Knappen gav ifrån sig ett högt ljud. Sedan hördes en röst knastra i högtalaren.
”Det här är familjen Schneider. Vad kan jag hjälpa dig med?”
Mamma pratade in i högtalaren. ”Hej! Min dotter och jag är här utanför med en liten flicka som säger att hon är utelåst.”
Flickan ställde sig snabbt upp och sprang fram till högtalaren. ”Mamma”, sa hon, ”jag kunde inte läsa knappen för att komma in, och de här personerna hjälpte mig!”
Rösten i högtalaren lät förvånad. ”Leni! Jag trodde att du var i ditt rum! Var inte orolig. Jag kommer ner med en gång.”
Efter några sekunder kom en kvinna utspringande. Flickan sprang fram och gav henne en kram.
Kvinnan vände sig mot Emma. ”Tack för att du hjälpte min lilla Leni!”
Emma log. ”Det var lätt att hjälpa till.”
De vinkade hej då och gick tillbaka nerför trappan. Emma kände sig varm i hela kroppen. Hon kom på en till fråga till mamma.
”Det var lätt att hjälpa den där flickan. Varför känner jag mig så glad?”
Mamma kramade Emmas hand. ”Det är den Helige Anden som talar om att du gjorde ett bra val.”
Emma log. Hon var glad för att hon hade stannat till för att hjälpa flickan.