Inte så ensam
Det här hände i Ecuador.
Damián önskade att hela hans familj kunde gå i kyrkan tillsammans.
Damián tittade i sin ryggsäck för att se om han hade allt han behövde. Söndagskläder? Japp. Skor? Japp. Mormons bok? Japp. Han drog igen blixtlåset, satte ryggsäcken över axeln och gick mot dörren.
”Mamma!” ropade Damián. ”Jag ska till Abuela och Abuelo [mormor och morfar]!”
Mamma höll på att vika handdukar. ”Se till att hjälpa din mormor och morfar.” Hon slutade vika för att ge Damián en stor kram. ”Jag vet att du gillar att gå i kyrkan med dem. Ha det så bra i morgon.”
”Det ska jag!” sa Damián. Men jag önskar att du kunde följa med mig, tänkte han.
Damián gick till busshållplatsen. Varje lördag tog han bussen till andra sidan staden i Ecuador, till Abuela och Abuelos hus. Han sov över hos dem. Sedan besökte han kyrkan med dem dagen därpå.
På söndagsmorgonen klädde Damián sig för att gå till kyrkan. Han knäppte skjortan. Han tog på sig skorna. Sedan gick han till kyrkan med Abuela och Abuelo.
Damián gillade kyrkan. Han tyckte om att sjunga sångerna och ta sakramentet. Han gillade också att träffa sina vänner. Men han önskade att resten av hans familj var med honom.
På eftermiddagen gick Damián, Abuela och Abuelo hem till broder och syster Ruiz. De skulle ha en gemensam hemafton. Abuela tog med sig en skål med flan till efterrätt.
Lektionen handlade om Jesus. Damián färglade en bild av Jesus medan han lyssnade på lektionen. ”Jesus förstår allt som vi känner”, sa broder Ruiz. ”Även när vi är ledsna.”
Damían tittade på bilden av Jesus. Det gjorde honom glad att Jesus visste hur han kände.
Efter avslutningsbönen sa Abuela: ”Jag har med mig flan. Vem vill ha lite?”
”Jag!” sa Damián. Den krämiga, söta efterrätten var Damiáns favorit! Och Abuela gjorde den bäst!
Efter hemaftonen gick Abuela med Damián till busshållplatsen så att han kunde åka hem. Damían tittade ner i marken.
”Är det något som är fel?” frågade Abuela.
Damián rynkade pannan. ”Jag önskar att resten av min familj ville komma till kyrkan med oss.”
”Jag också!” sa Abuela. Hon gav Damían en kram. ”Men din familj älskar dig väldigt mycket. Och det gör Abuelo och jag och många andra också!”
Bussen hade kommit. Damián satte sig vid fönstret och vinkade till Abuela när bussen körde iväg.
Damían tänkte på vad Abuela hade sagt. Han tänkte på mamma och på sina syskon. Han visste att de älskade honom väldigt mycket. Sedan tänkte han på sin primärlärare. Och på familjen Ruiz. Och på Abuela och Abuelo. De älskade honom också allihop.
Framför allt visste Damián att hans himmelske Fader och Jesus älskade honom. Och det gjorde att han inte kände sig så ensam längre.
Illustrationer: Julissa Mora