Pappas dagböcker
Det här hände i Tahiti.
Allan satt på en bänk utanför sitt hus. Solen höll på att gå ner. Palmerna reste sig mot den rosa- och orangefärgade himlen.
Han vände blad i boken som han läste. Den hade inga bilder. Men Allan brydde sig inte om det. Han älskade att läsa den här boken!
Hans ögon svepte över pappas prydliga handstil. Han kom ihåg den här delen! Den fick honom alltid att skratta.
Just då kom pappa ut. ”Vad är det som är så roligt?”
”Jag läser en av dina böcker.” Allan flinade. ”Jag gillar det där om kokosnöten.”
”Åh, du menar mina dagböcker.” Pappa satte sig bredvid Allan. ”De berättar om hela mitt liv. Men de handlar inte bara om mig. Du finns också i dem. Det gör mamma och dina bröder och din syster också.”
”Som Nephi!” sa Allan. ”Han berättade om sitt liv, och han skrev om sin familj också.”
”Just det!” sa pappa.
”Jag tycker bäst om det som handlar om dig”, sa Allan. ”Som när du var missionär här i Tahiti.”
”Jag tycker bäst om det som handlar om dig”, sa pappa. ”Visste du att du fick ditt namn efter äldste Bednars mellannamn?”
”Det har du aldrig berättat! Jag vill gärna läsa om det.”
Pappa log. ”Det finns många berättelser i mina dagböcker. Jag har skrivit dagbok ända sedan jag var åtta.”
”Ända sedan du var åtta?” sa Allan. ”Det är en väldigt, väldigt lång tid.”
Pappa skrattade. ”Så gammal är jag inte.”
Allan tänkte en stund. ”Jag fyller snart åtta”, sa han. ”Kan jag få en dagbok i födelsedagspresent?”
”Självklart!” sa pappa.
”Då kan jag skriva mina berättelser så att mina barn en dag kan läsa dem.”
”Det låter som en jättebra familjetradition!” sa pappa.
Illustrationer: Alessia Girasole