”Var jag värdig?” Vägledning för de unga, juli 2021, s. 22–23.
Var jag värdig?
Jag hade utsatts för övergrepp så länge jag kunde minnas. Påverkade det hur Herren såg mig?
Illustration: Trent Gudmundsen
På ytan var min barndom mycket normal.
Vi gick i kyrkan och var med på alla möten och aktiviteter. Jag gick i skolan och lekte med mina vänner. Som tonåring gjorde jag allt det som normala tonåringar gör. Jag hängde med mina vänner och var med i en kör och en teaterklubb. Jag var med på skolbalen. Men det fanns en mycket mörk hemlighet under den glada, normala ytan.
Från det att jag var omkring två år gammal utsattes jag för sexuella övergrepp av mina två äldre bröder. De begick också övergrepp mot mina systrar. Vi var för små för att förstå vad som hände, men när jag blev äldre började jag förstå lite. Jag kände mig alltid mörk och smutsig när jag var i närheten av mina bröder.
Jag blev alltmer förvirrad
Efter att ha varit med på en lektion i Unga kvinnor där de undervisade om moral förstod jag innebörden av dygd och kyskhet. Jag lyssnade när mina ledare vädjade till mig och de andra i klassen att vara moraliskt rena.
Jag undrade: ”Hur kan jag vara moraliskt ren?” Så långt tillbaka som jag kunde minnas hade jag utsatts för sexuella övergrepp. Jag kunde inte låta bli att undra vad Herren tänkte om mig. Var jag en dygdig ung kvinna? Var jag värdig att dejta de rättfärdiga unga männen i min församling och i skolan? Gjorde övergreppen jag hade utsatts för att jag var ovärdig att gifta mig i templet?
Jag tänkte mycket på det där. Det verkade inte rätt att jag skulle anses vara ovärdig när det som hade hänt inte var mitt val. Varför skulle jag inte kunna känna mig värdig? Var jag ovärdig Herrens kärlek? Behövde jag omvända mig?
Jag försökte bara glömma
Jag visste ärligt talat inte. Det kändes inte som att det var mitt fel, men samtidigt kände jag mig smutsig och förnedrad och totalt förödmjukad. Jag var inte modig nog att berätta om det för mina föräldrar eller någon annan. Jag försökte flera gånger, men jag kände mig så generad och visste inte vad jag skulle säga. Jag försökte bara glömma att det pågick.
När jag var femton år tog mina småsystrar mod till sig – det som jag saknade. De pratade med en rådgivare i skolan. En kort tid senare greps en av mina bröder och dömdes till tre års fängelse. Ändå var jag i flera år efteråt rädd för att jag inte var dygdig eller värdig.
Jag tog mod till mig och sökte hjälp
Så småningom tog jag en dag mod till mig och pratade med min biskop. Han förklarade att Herren inte alls håller mig ansvarig för de sexuella handlingar som tvingades på mig som barn och ung kvinna. Han försäkrade mig om att det inte alls var mitt fel. Jag stod utan skuld inför Herren. Jag var fortfarande dygdig!
Genom samtalsterapi med yrkeskunniga och hjälp från min biskop har jag kunnat lämna övergreppen – och den smärta och det lidande de orsakade – bakom mig. Nu har jag verkligen ett lyckligt och normalt liv. Jag gifte mig i templet med en rättfärdig man och vi fostrar våra barn med glädje.
Men ibland inkräktar det förflutna på mina tankar och jag kan minnas den ångest jag kände när jag funderade över min värdighet.
Jag undrar hur många ungdomar det finns som är i en liknande situation som jag var i, och som känner sig skamsna och förödmjukade och undrar över sin dygd och var de passar in i Guds plan.
Till var och en av de ungdomarna vill jag säga: Herren älskar dig.
Hans hjärta ömmar för dig.
Han vet att det inte är ditt fel.
Han vet att du verkligen är dygdig.
Han hjälper dig att få modet och styrkan att leva ditt liv med glädje.