Mina svårigheter med ångest i kyrkan

Jag har alltid haft ångest. När jag var 17 märkte jag att jag fick de flesta av mina ångestattacker i kyrkan.

Jag fick alltid höra att om jag läste skrifterna, bad och gick i kyrkan så skulle jag känna glädje. Men så blev det inte för mig. Jag njöt av de första minuterna i kyrkan, och sedan satte en panikattack igång.

Min biskop hjälpte mig inse att mina andliga förväntningar på mig själv kunde vara orsaken. Jag trodde att jag behövde få samma mirakulösa andliga upplevelser som jag hörde om. Det kändes logiskt att den här pressen kunde orsaka mina återkommande attacker.

En dag frågade någon mig: ”Varför går du fortfarande i kyrkan?” Jag tappade hakan. Varför gick jag fortfarande i kyrkan? Jag var inte tvungen att gå. Jag fick inga mirakulösa välsignelser. Men jag insåg att jag fortsatte gå eftersom jag visste att kyrkan var sann och att min himmelske Fader ville att jag skulle vara där. Min kärlek till honom besegrade min önskan att bli fri från ångest.

Ibland ville jag ha omedelbara välsignelser från min himmelske Fader. Jag trodde att han skulle välsigna mig med färre panikattacker bara för att jag gick i kyrkan. Men jag har lärt mig att det inte är så det funkar. Jag måste ofta ta mig igenom attackerna och gå i kyrkan innan jag kan se hans välsignelser.

Nu har jag insett att jag också kan be mina föräldrar och vården om hjälp. Jag har fortfarande dåliga dagar, men de kontrollerar mig inte. I stället hjälper de mig att bevisa för min himmelske Fader att jag älskar honom och att jag ska kämpa mig igenom den här utmaningen med hans hjälp.

I Getsemane frågade Jesus Kristus om han kunde få lindring i sin prövning, men i fullkomlig lydnad mot vår himmelske Fader kämpade han sig igenom den största prövningen av alla. Tack vare det vet jag att han ger mig styrka att också uthärda mina prövningar.

Heidi L., Hawaii, USA