Låt Guds Ande leda dig
På gudomligt uppdrag inspirerar, vittnar, undervisar och manar den Helige Anden oss att vandra i Herrens ljus.
Bröder och systrar, jag inser liksom ni att vi ser Herren påskynda sitt verk genom president Thomas S. Monson och hans budskap den här förmiddagen. President Monson, vi älskar dig, stödjer dig och ”ber för dig, käre profet”.1
Vi har känt Anden utgjutas den här helgen. Vare sig du befinner dig i den här storslagna salen eller ser mötet hemifrån eller tillsammans med andra i möteshus på avlägsna platser på jorden, har du haft tillfälle att känna Herrens ande. Anden bekräftar för hjärta och sinne de sanningar som vi fått höra under den här konferensen.
Tänk på orden i den välbekanta psalmen:
Låt Guds Ande leda dig,
ge ditt hjärta frid och ro.
Han bär vittne om Guds Son,
skänker kärlek, hopp och tro.2
Tack vare nutida uppenbarelser vet vi att gudomen består av tre åtskilda personer: vår Fader i himlen, hans enfödde Son Jesus Kristus och den Helige Anden. Vi vet att ”Fadern har en kropp av kött och ben, lika påtaglig som en människas, och likaså Sonen, men den Helige Anden har inte en kropp av kött och ben, utan är en person som består av ande. Vore det inte så, skulle den Helige Anden inte kunna bo i oss.”3
Mitt budskap i dag är inriktat på vikten av den Helige Anden i våra liv. Vår Fader i himlen visste att vi under jordelivet skulle ställas inför utmaningar, svårigheter och oroligheter. Han visste att vi skulle behöva hantera frågor, besvikelser, frestelser och svagheter. För att ge oss styrka och gudomlig vägledning gav han oss den Helige Anden.
Den Helige Anden förbinder oss med Herren. På gudomligt uppdrag inspirerar, vittnar, undervisar och manar han oss att vandra i Herrens ljus. Vi har det heliga ansvaret att lära oss känna igen hans inflytande i våra liv och följa det.
Du minns Herrens löfte: ”Jag skall ge dig av min Ande, som skall upplysa ditt förstånd, vilket skall fylla din själ med glädje.”4 Jag älskar den försäkran. Glädjen som fyller själen för med sig ett evigt perspektiv i motsats till vardagslivet. Den glädjen kommer som frid mitt i svårigheter och bedrövelser. Den ger tröst och mod, uppenbarar evangeliets sanningar och stärker vår kärlek till Herren och alla Guds barn. Trots att behovet av sådana välsignelser är så stort har världen på många sätt glömt och övergett dem.
Varje vecka när vi tar del av det heliga sakramentet, ingår vi ett förbund att ”alltid minnas honom”, Herren Jesus Kristus, och hans försoningsoffer. När vi håller det här heliga förbundet har vi fått löftet att vi ”alltid kan ha hans ande hos [oss]”5.
Hur gör vi det?
För det första strävar vi efter att vara värdiga Anden.
Den Helige Anden är hos dem som är ”noggranna med att komma ihåg Herren, sin Gud, dag för dag”.6 Som Herren sa, måste vi ”lägga åt sidan det som hör världen till och söka det som hör till en bättre värld”7, för ”Herrens Ande … bor [inte] i oheliga tempel”8. Vi måste alltid lyda Guds lagar, studera skrifterna, be, besöka templet och leva efter trettonde trosartikeln: ”vara ärliga, sanna, kyska, välvilliga och dygdiga och … göra gott mot alla människor”.
För det andra måste vi vara villiga att ta emot Anden.
Herren har lovat: ”Jag skall tala till ditt förstånd och till ditt hjärta genom den Helige Anden, som skall komma över dig och som skall bo i ditt hjärta.”9 Jag började förstå det här som ung missionär i Scotch Plains, New Jersey. En varm juliförmiddag kände min kamrat och jag oss manade att söka upp en hänvisning från Temple Square. Vi knackade på dörren hemma hos Elwood Schaffer. Fru Schaffer avvisade oss vänligt.
När hon skulle stänga dörren kände jag att jag skulle göra något som jag aldrig gjort vare sig förr eller senare. Jag satte foten i dörröppningen och frågade: ”Finns det någon annan som kan vara intresserad av vårt budskap?” Hennes sextonåriga dotter Marti var intresserad och hade innerligt bett om vägledning bara en dag tidigare. Vi träffade Marti, och så småningom var mamman med på lektionerna. Båda blev medlemmar i kyrkan.
Till följd av Martis dop har 136 personer, däribland många släktingar, döpts och ingått evangelieförbund. Jag är så tacksam att jag lyssnade på Anden och körde in foten i dörröppningen den där varma julidagen. Marti och några av hennes kära släktingar är här i dag.
För det tredje måste vi känna igen Anden när den kommer.
Min erfarenhet är att Anden ofta kommunicerar genom känslor. Du känner det genom ord som är bekanta för dig, som verkar förnuftiga, som manar dig. Begrunda nephiternas reaktion när de lyssnade medan Herren bad för dem: ”Och mängden hörde och bär vittne, och deras hjärtan var öppna, och de förstod i sina hjärtan orden i hans bön.”10 De kände i sina hjärtan orden i hans bön. Den Helige Andens rösta är stilla och mild.
I Gamla testamentet tvistade Elia med Baals präster. Prästerna förväntade sig att Baals ”röst” skulle komma ner som åska och bränna deras offer med eld. Men det kom ingen röst, och det kom ingen eld.11
Vid ett senare tillfälle bad Elia. ”Och se, HERREN gick fram där, och en stor stark storm, som ryckte loss berg och bröt sönder klippor, gick före HERREN. Men HERREN var inte i stormen. Efter stormen kom en jordbävning. Men HERREN var inte i jordbävningen.
Efter jordbävningen kom en eld. Men HERREN var inte i elden. Efter elden hördes ljudet av en svag susning.”12
Vet du vad den susningen är?
President Monson har sagt: ”Må vi på vår livsvandring lära oss förstå Andens språk.”13 Anden talar med ord som vi känner. De här känslorna är milda, en liten maning att handla, att göra något, att säga något, att reagera på ett visst sätt. Om vi är likgiltiga eller självupptagna i vår tillbedjan, distanserade och avtrubbade av världsliga omsorger, minskar vår förmåga att känna. Nephi sa till Laman och Lemuel: ”Ja, ni har hört hans röst tid efter annan, och han har talat till er med mild och stilla röst, men ni var så känslolösa att ni inte kunde förnimma hans ord.”14
I juni förra året var jag på ett uppdrag i Sydamerika. Under ett fullspäckat tiodagarschema skulle vi besöka Columbia, Peru och Ecuador. En enorm jordbävning hade dödat hundratals, skadat tiotusentals och förstört hem och bostadsområden i städerna Portoviejo och Manta i Ecuador. Jag kände mig manad att i schemat lägga in ett besök till medlemmarna som bodde i de städerna. Eftersom vägarna var så skadade var vi inte säkra på att vi kunde ta oss dit. Faktum var att man hade sagt att vi inte kunde ta oss dit, men maningen var envis. Därför blev vi välsignade och kunde besöka båda städerna.
Med så kort varsel förväntade jag mig att bara ett fåtal lokala prästadömsledare skulle komma till våra hastigt organiserade möten. Men när vi kom till varje stavscenter var sakramentssalarna fyllda ända bort till scenen. Några där var de trofasta i regionen, pionjärer som hade hållit fast vid kyrkan, uppmuntrat andra att följa med dem till kyrkan och känna Anden i sina liv. På de främsta raderna satt medlemmar som hade förlorat närstående och grannar i jordbävningen. Jag kände mig manad att ge en apostolisk välsignelse till alla närvarande, en av de första som jag gett. Fastän jag stod längst fram i rummet kändes det som om mina händer låg på varje medlem, och jag kände Herrens ord strömma fram.
Det slutade inte där. Jag kände mig manad att tala till dem som Jesus Kristus hade gjort när han besökte folket i Amerika. ”Han tog deras små barn … och välsignade dem och bad till Fadern för dem.”15 Vi var i Ecuador, vi utförde vår Faders verk, och de här människorna var hans barn.
För det fjärde måste vi följa den första maningen.
Minns Nephis ord: ”Jag leddes av Anden utan att på förhand veta vad jag skulle göra. Ändå”, sa han, ”gick jag framåt”.16
Och det måste också vi göra. Vi måste lita på våra första maningar. Ibland kommer vi med bortförklaringar. Vi undrar om det vi känner är ett andligt intryck eller bara våra egna tankar. När vi börjar ifrågasätta våra känslor, vilket vi alla har gjort, avvisar vi Anden. Vi betvivlar gudomliga råd. Profeten Joseph Smith lärde: ”Om du lyssnar på den första maningen så blir det rätt nio gånger av tio.”17
En varning: Du bör inte förvänta dig något fyrverkeri bara för att du hörsammade den Helige Anden. Kom ihåg att du handlar efter den stilla och milda rösten.
När jag verkade som missionspresident i New York City var jag med några missionärer på en restaurang i Bronx. En familj med små barn kom in och satte sig i närheten av oss. De såg ut att vara en gyllene kontakt. Jag iakttog missionärerna när de fortsatte prata med mig, och lade sedan märke till att familjen var klar och gick ut genom dörren. Då sa jag: ”Äldster, vi har något att lära oss här i dag. Ni såg en fin familj komma in i restaurangen. Vad borde vi ha gjort?”
En av äldsterna sa med en gång: ”Jag funderade på att gå bort och prata med dem. Jag kände maningen men gjorde inget.”
”Äldster”, sa jag, ”vi måste alltid följa den första maningen. Maningen du kände kom från den Helige Anden!”
De första maningarna är ren inspiration från himlen. När de bekräftar eller vittnar om något för oss måste vi se det för vad det är och aldrig låta det gå oss förbi. Många gånger är det Anden som inspirerar oss att nå ut till någon behövande, särskilt släkt och vänner. ”Så … den milda, stilla rösten som viskar och tränger igenom allt”18 visar oss möjligheter att undervisa om evangeliet, vittna om återställelsen och Jesus Kristus, erbjuda stöd och omsorg och rädda ett av Guds dyrbara barn.
Vi är liksom de först anlända till en olycksplats. De första som rycker ut vid tragedier, katastrofer och andra nödsituationer är ofta brandmän, poliser och sjukvårdare. De kommer med blinkande blåljus, och jag vill tillägga att vi är oerhört tacksamma för dem. Herrens sätt är mindre uppenbart men kräver en lika omedelbar respons. Herren vet vilka behov hans barn har, och han vet vilka som är redo att hjälpa. Om vi låter Herren veta i våra morgonböner att vi är redo så kallar han oss att handla. Om vi handlar kallar han på oss om och om igen, och då är vi engagerade i det som president Monson kallade att gå ”Herrens ärenden”19. Vi blir andlig räddningspersonal som kommer med hjälp från ovan.
Om vi är uppmärksamma på maningarna som kommer till oss växer vi i uppenbarelsens anda och får allt mer insikt och vägledning från Anden. Herren har sagt: ”Förlita dig på den Ande som leder till att göra gott.”20
Må vi ta Herrens uppmaning på allvar att vara ”vid gott mod, ty jag skall leda er”.21 Han leder oss genom den Helige Anden. Må vi leva nära Anden och omedelbart följa våra första maningar, medvetna om att de kommer från Gud. Jag vittnar om den Helige Andens kraft att vägleda oss, vaka över oss och alltid vara med oss, i Jesu Kristi namn, amen.