”Vandra med mig”
Vår ordination till prästadömet är en uppmaning från Herren att vandra med honom, att göra det han gör, att tjäna som han tjänar.
Mina kära bröder i prästadömet, min avsikt i dag är både att uppmuntra er och att uppliva er i ert tjänande i prästadömet. På sätt och vis liknar detta den avsikt jag förmodar att Frälsaren hade när han mötte en rik ung man som frågade: ”Vad skall jag göra för gott för att få evigt liv?” (Matt. 19:16.) Kanske har du kommit till den här konferensen så som den unge mannen kom till Frälsaren och undrar om ditt tjänande har varit antagligt. Samtidigt kanske du känner att det finns mer att göra – kanske mycket mer! Jag ber att jag ska kunna framföra Herrens kärleksfulla godkännande av det du redan gjort, samtidigt som jag ger en uppmuntrande glimt av vad du med hans hjälp ännu kan åstadkomma som bärare av hans heliga prästadöme.
Den rike unge mannen ombads sälja allt han ägde och ge åt de fattiga och följa Frälsaren. Din framtida utveckling kanske inte kräver det, men det krävs ett visst mått av uppoffring. I alla fall hoppas jag att mitt budskap inte ska få dig att ”gå bedrövad din väg”, som den unge mannen gjorde (se Matt. 19:20–22). I stället hoppas jag du ska ”fortsätta glad din resa” (se L&F 84:105) eftersom du vill förbättra dig och du känner att du kan det.
Ändå är det naturligt att känna sig lite otillräcklig när vi betänker vad Herren har kallat oss att utföra. Faktum är att om du säger mig att du känner dig helt kapabel att utföra dina prästadömsplikter, kan det oroa mig att du kanske inte förstår dem. Om du å andra sidan säger mig att det känns som om du vill ge upp för att uppgiften överstiger dina krafter, vill jag hjälpa dig förstå hur Herren förstorar och stärker dem som bär hans prästadöme så att de kan göra saker som de aldrig kunde ha klarat på egen hand.
Det här gäller mig i mitt ämbete lika mycket som dig i ditt. Ingen av oss kan utföra prästadömets arbete, och göra det väl, genom att lita till enbart sin egen visdom och förmåga. Det beror på att det inte är vårt verk – det är Herrens. Så det enda sättet att lyckas är att lita till honom, vare sig du är en nyligen kallad diakon med uppdraget att föra ett mått av andlighet till sakramentsförrättningen eller en ung hemlärare som av Herren fått uppdraget att älska och betjäna en familj du inte känner och som inte vill ha vare sig din kärlek eller ditt tjänande, eller en far som vet att du förväntas presidera i ditt hem i rättfärdighet men kanske är osäker på hur det går till, och ibland verkar tiden inte räcka till för att dina barn växer upp så snabbt och världen känns så hård och fientlig.
Så om du känner dig lite överväldigad: ta det som ett gott tecken. Det visar att du känner storheten i det ansvar som Herren har lagt på dig. Det betyder att du har viss insikt om vad prästadömet faktiskt är.
Det finns mycket få människor i världen som har den insikten. Även de som kan ge en rimlig definition kanske inte helt förstår den. Det finns vissa skriftställen som, genom den andens kraft de bär med sig, kan fördjupa vår känsla av förundran i fråga om prästadömet. Här är några av dessa skriftställen:
”Det melkisedekska prästadömets makt och myndighet är att inneha nycklarna till kyrkans alla andliga välsignelser –
att få förmånen att ta emot himmelrikets hemligheter, få himlarna öppnade för sig, få umgås med den Förstföddes allmänna församling och kyrka samt åtnjuta Gud Faderns och Jesu, det nya förbundets medlares, umgänge och närhet.
Det … aronska prästadömets makt och myndighet är att inneha nycklarna till änglars betjäning” (L&F 107:18–20).
”Därför är gudaktighetens kraft uppenbar i [prästadömets] förordningar …
ty utan detta kan ingen människa se Guds, ja Faderns, ansikte och leva” (L&F 84:20, 22).
”Detta höga prästadöme är enligt [Guds] Sons orden, en orden som var till från världens grundläggning, eller med andra ord är utan dagars början eller års slut och är berett från evighet till all evighet enligt hans förutkännedom om allt” (Alma 13:7).
”Alla som ordinerats enligt denna orden och kallelse genom tro skall ha makt att bryta ned berg, att dela haven, att torka upp vattnen, att ändra deras lopp,
att trotsa nationers arméer, att dela jorden, att bryta varje band, att stå i Guds närhet, att göra allt enligt hans vilja, enligt hans befallning, samt att kuva furstendömen och makter, och detta genom Guds Sons vilja, han som var till redan före världens grundläggning” (JSÖ, 1 Mos. 14:30–31 [i HFS]).
Ett sätt att reagera på sådana respektingivande beskrivningar av prästadömets makt är att tro att de inte gäller oss. Ett annat sätt att reagera är att rannsaka sig själv och fråga sig själv till exempel: Har jag någonsin känt att himlarna öppnats för mig? Skulle någon använda uttrycket ”änglabetjäning” för att beskriva mitt tjänande i prästadömet? För jag in ”gudaktighetens kraft” i deras liv som jag betjänar? Har jag någonsin brutit ner berg, trotsat en armé, brutit någons band eller kuvat världslig makt – kanske bildligt uttryckt – för att utföra Guds vilja?
Sådan självrannsakan ger oss alltid känslan av att vi kan göra mer i Herrens tjänst. Jag hoppas det också ger dig en känsla av att du vill göra mer – en längtan att delta mer helhjärtat i Herrens förunderliga verk. Sådana känslor är första steget mot att bli det slags män som prästadömets tjänande är avsett att frambringa.
Nästa steg beskrivs i kommunikationen mellan Jehova och Enok. Vi vet att Enok var en mäktig profet som upprättade Sion mitt ibland stor ogudaktighet. Men innan Enok blev en stor profet, såg han sig själv som ”en gosse … trög att tala” och hatad av allt folket (Mose 6:31). Lyssna till de ord Herren använde för att uppmuntra Enok. Det är också hans ord till dig som är kallad att tjäna andra som prästadömsbärare:
”Och Herren sade till Enok: Gå och gör som jag har befallt dig och ingen skall genomborra dig. Öppna din mun och den skall bli fylld, och jag skall ge dig talförmåga, ty allt kött är i mina händer, och jag gör vad som synes mig gott. …
Se, min Ande är över dig, därför skall jag rättfärdiga alla dina ord, och bergen skall fly för dig och floderna ändra sitt lopp, och du skall förbli i mig och jag i dig, vandra därför med mig” (Mose 6:32, 34).
Bröder, vår ordination till prästadömet är en uppmaning från Herren att vandra med honom. Och vad menas med att vandra med Herren? Det innebär att göra det han gör, att tjäna som han tjänar. Han offrade sin egen bekvämlighet för att välsigna de behövande, så det är vad vi försöker göra. Han tycktes särskilt lägga märke till dem som var förbisedda och till och med utstötta av samhället, så vi bör också försöka göra det. Han vittnade djärvt men kärleksfullt om den sanna lära som han tagit emot av sin Fader, också när den var impopulär, och det måste vi också. Han sa till alla: ”Kom till mig” (Matt. 11:28), och vi säger till alla: ”Kom till honom.” Som prästadömsbärare representerar vi honom. Vi agerar inte för oss själva, utan för honom. Vi talar inte våra ord, utan hans. De vi betjänar lär känna honom bättre tack vare vårt tjänande.
Så snart vi följer Herrens uppmaning ”vandra med mig”, förändras vårt prästadömstjänandes natur. Det blir genast högre och ädlare, men också mera möjligt, eftersom vi vet att vi inte är ensamma. Jag kände detta med stor kraft när president Thomas S. Monson lade händerna på mitt huvud för nio år sedan och välsignade mig när jag inledde mitt tjänande i mitt nuvarande ämbete. I den välsignelsen citerade han Frälsarens ord: ”Och den som tar emot er, hos honom skall även jag vara, ty jag skall gå framför ert ansikte. Jag skall vara på er högra sida och på er vänstra, och min Ande skall vara i era hjärtan och mina änglar runtomkring er för att upprätthålla er” (L&F 84:88).
Jag har litat till det löftet många gånger, och jag har sett det uppfyllas på många sätt under mina 72 år av tjänande i prästadömet. Det hände när jag var ny bärare av aronska prästadömet, med uppdraget att dela ut sakramentet. Jag var livrädd för att göra något misstag och gick ut ur salen innan mötet började och bad förtvivlat att Gud skulle hjälpa mig. Ett svar kom. Jag kände att Herren var med mig. Jag kände att han litade på mig, så jag litade på min förmåga att utföra min del i hans verk.
Det hände igen medan jag verkade som biskop. Jag fick ett samtal från en kvinna som begått ett allvarligt felsteg och nu stod inför ett svårt livsavgörande beslut. Medan jag pratade med henne kände jag att jag visste svaret på hennes problem, men jag kände också starkt att jag inte skulle ge henne det svaret. Hon behövde få det på egen hand. Mina ord till henne var: ”Jag tror att Gud ska säga dig vad du bör göra om du frågar honom.” Hon berättade senare att hon frågat honom, och att han svarat henne.
Vid ett annat tillfälle kom ett telefonsamtal när jag var biskop, den här gången från polisen. Jag fick veta att en berusad förare kört genom en glasvägg, in i entrén till en bank. När den förskräckte föraren såg säkerhetsvakten med draget vapen, ropade han: ”Skjut inte! Jag är mormon!”
Den berusade föraren visade sig vara en nydöpt medlem i min församling. Medan jag väntade på att prata med honom på biskopskontoret, planerade jag vad jag skulle säga för att han skulle ångra att han brutit sina förbund och skämt ut kyrkan. Men när jag satt och tittade på honom, hörde jag en inre röst säga, lika tydligt som om någon talade till mig: ”Jag ska låta dig se honom så som jag ser honom.” Och så, under ett kort ögonblick, såg jag honom med ett annat öga. Jag såg inte en förvirrad ung man utan en skinande och ädel Guds son. Plötsligt kände jag Herrens kärlek till honom. Den synen förändrade vårt samtal. Den förändrade mig också.
Jag lärde viktiga mig läxor av de här upplevelserna av att vandra med Herren medan jag utförde hans verk. Jag vill nämna tre av dem. Den första är att Gud märker och stödjer också den nyaste och yngste diakonen. Du behöver aldrig känna att du är för liten eller för obetydlig för att han ska lägga märke till dig och det tjänande du ger i hans namn.
Den andra läxan är att Herrens verk inte bara är att lösa problem. Det är att bygga upp människor. Så när du vandrar med honom i prästadömets tjänande, kan du ibland finna att det som verkar som den effektivaste lösningen inte är den lösning Herren vill ha, eftersom den inte låter människor växa. Om du lyssnar, kan han lära dig sina vägar. Kom ihåg att Guds verk och härlighet inte bara är att driva en effektiv organisation, det är ”att åstadkomma odödlighet och evigt liv för människan” (Mose 1:39). Det är ju faktiskt därför som han ger sitt prästadömes myndighet till ofullkomliga dödliga som dig och mig och inbjuder oss att delta i hans verk. Vår utveckling är hans verk!
Så den tredje läxan: Att vandra med Frälsaren i prästadömets tjänande förändrar ditt sätt att se på andra. Han lär dig se dem genom hans ögon, vilket innebär att du ser förbi det yttre och in i hjärtat (se 1 Sam. 16:7). Det var så Frälsaren såg Simon, inte som en impulsiv fiskare utan som Petrus, den klippfaste framtida ledaren för hans kyrka (se Luk. 5:1–11). Det var därför han inte såg Sackeus som en korrumperad tullindrivare utan som en ärlig, rättskaffens son till Abraham (se Luk. 19:1-9). Om du vandrar med Frälsaren länge nog lär du dig se alla som Guds barn med obegränsade möjligheter, oavsett deras förflutna. Och om du fortsätter vandra med Frälsaren utvecklar du ännu en gåva: förmågan att hjälpa människor se den potentialen hos sig själva och därför omvända sig.
Mina kära bröder i prästadömet, på många sätt är vi som de två lärjungarna som vandrade på vägen till Emmaus den där första påsksöndagen. Det var uppståndelsens morgon, men de var ännu inte säkra på att det fanns en uppståndelse eller vad uppståndelse ens betydde. De ”hade hoppats att [Jesus av Nasaret] var den som skulle frälsa Israel”, men de var ”tröga till att tro” allt som skrifterna lärde om uppståndelsen. När de nu gick och överlade mellan sig själva ”närmade sig Jesus själv och slog följe med dem. Men deras ögon var slutna, så att de inte kände igen honom” (se Luk. 24:13–32).
Jag vittnar om att när vi vandrar prästadömets tjänandes väg, vandrar Frälsaren Jesus Kristus med oss, för det är hans stig, hans väg. Hans ljus går före oss och hans änglar är runtomkring oss. Vi kanske inte har fullständig insikt om vad prästadömet är eller hur vi ska utöva det på hans sätt. Men om vi är uppmärksamma på ögonblicken när våra hjärtan ”brinner i oss” (se Luk. 24:32), kan våra ögon öppnas så att vi ser hans hand i våra liv och i vårt tjänande. Jag vittnar om att vi lär känna honom bäst genom att arbeta med honom och tjäna honom i det stora verket att föra frälsning till Guds barn. ”Ty hur kan en människa känna den mästare som hon inte har tjänat och som är en främling för henne och är långt borta från hennes hjärtas tankar och avsikter?” (Mosiah 5:13.) Jesus Kristus är vår Mästare. Detta är hans kyrka. Det är hans prästadöme vi bär. Må vi alla välja att vandra med honom och förstå hur han vandrar med oss.
Jag ger mitt högtidliga vittnesbörd om att Jesus är Kristus, vår uppståndne Herre. Jag bär vittnesbörd om att det prästadöme han anförtrott oss är makten att tala och handla i hans namn. Vi är barn till en kärleksfull himmelsk Fader som besvarar våra böner och sänder den Helige Anden för att stärka oss i varje prästadömsansvar vi har välsignelsen att få. Joseph Smith såg Fadern och Sonen. Han tog emot prästadömets nycklar, som har förts vidare till president Thomas S. Monson, som handhar dem i dag. Jag vittnar om detta i Jesu Kristi namn, amen.