Den som är störst bland er
Guds största belöning går till dem som tjänar utan att förvänta sig någon belöning.
Mina kära bröder, kära vänner, så tacksam jag är att få vara med er under det här inspirerande världsomfattande prästadömsmötet. President Monson, tack för ditt budskap och din välsignelse. Vi tar alltid till oss dina vägledande ord, dina råd och din visdom. Vi älskar och stöder dig, och vi ber alltid för dig. Du är i sanning Herrens profet. Du är vår president. Vi stöder och vi älskar dig.
För nästan två årtionden sedan invigdes Madrids tempel och blev ett hus, helgat åt Herren. Harriet och jag minns det väl eftersom jag verkade i presidentskapet för området Europa just då. Tillsammans med många andra ägnade vi oräkneliga timmar åt att planera och organisera evenemangen före invigningen.
När dagen för invigningen närmade sig insåg jag att jag ännu inte hade fått någon inbjudan att närvara. Det var lite oväntat. Som områdespresident hade jag trots allt ansvar för och var mycket engagerad i tempelprojektet och kände en viss äganderätt.
Jag frågade Harriet om hon hade sett någon inbjudan. Det hade hon inte.
Dagarna gick och jag kände mig alltmer olustig till mods. Jag undrade om inbjudan hade kommit bort – kanske låg den gömd mellan kuddarna i soffan. Kanske hade den blandats ihop med skräpposten och kastats bort. Grannarna hade en nyfiken katt, och jag började till och med att titta misstänksamt på honom.
Slutligen var jag tvungen att acceptera faktum: Jag hade inte blivit inbjuden.
Men hur var det möjligt? Hade jag förolämpat någon? Tyckte någon att det var för långt för oss att resa dit? Hade jag glömts bort?
Så småningom insåg jag att det här tänkandet ledde till en plats där jag inte ville befinna mig.
Harriet och jag påminde oss själva om att tempelinvigningen inte handlade om oss. Det handlade inte om vilka som förtjänade att bli inbjudna eller inte. Och det handlade inte om våra känslor eller vår känsla av berättigande.
Det handlade om att inviga ett heligt hus, den allrahögste Gudens tempel. Det var en glädjens dag för kyrkans medlemmar i Spanien.
Hade jag inbjudits att delta hade jag gjort det med glädje. Men om jag inte blev inbjuden skulle min glädje inte vara mindre. Harriet och jag skulle glädjas med våra vänner, våra älskade bröder och systrar där borta. Vi skulle prisa Gud för hans underbara välsignelse lika entusiastiskt från vårt hem i Frankfurt som vi kunde ha gjort i Madrid.
Åskans söner
Bland de tolv som Jesus kallade och ordinerade fanns det två bröder: Jakob och Johannes. Minns ni vad han kallade dem?
Åskans söner (Boanerges).1
Man får inte ett sådant öknamn utan en intressant anledning. Tråkigt nog ger skrifterna inte någon förklaring till var namnet kommer ifrån. Men vi får korta glimtar av vilka slags personer Jakob och Johannes var. Det här var samma bröder som föreslog att man skulle kalla ner eld från himlen över en by i Samarien för att invånarna inte hade tagit emot Herren.2
Jakob och Johannes var fiskare – förmodligen lite opolerade – men jag gissar att de visste en hel del om naturens element. De var säkerligen handlingskraftiga män.
Vid ett tillfälle, när Frälsaren förberedde sig inför sin sista resa till Jerusalem, gick Jakob och Johannes fram till honom och bad om något speciellt – vilket kanske gjorde dem förtjänta av sitt öknamn.
”Vi vill att du ger oss vad vi ber dig om”, sa de.
Jag kan tänka mig att Jesus log när han svarade: ”Vad vill ni att jag skall göra för er?”
”Låt den ene av oss få sitta på din högra sida i din härlighet och den andre på din vänstra.”
Frälsaren ville att de skulle tänka lite djupare på vad de bad honom om och sa: ”Platsen på min högra sida och platsen på min vänstra sida är det inte min sak att ge bort, de platserna skall tillfalla dem som de är beredda för.”3
Med andra ord kan vi inte få någon ära i himmelriket genom att kampanja för den. Inte heller uppnår kan man evig härlighet genom bra kontakter.
När de andra tio apostlarna fick höra talas om det som Åskans söner hade bett om blev de inte särskilt glada. Jesus visste att han inte hade mycket tid kvar, och stridigheten bland dem som skulle föra hans verk vidare måste ha bekymrat honom.
Han talade till de tolv om maktens beskaffenhet och hur den påverkar dem som söker efter och har den. ”De som har inflytande i världen”, sa han, ”använder sin maktposition till att utöva herravälde över andra”.
Jag kan nästan se hur Frälsaren tittar med oändlig kärlek på de trofasta och troende lärjungarna. Jag kan nästan höra hans vädjande röst: ”Men så är det inte hos er, utan den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara allas slav.”4
I Guds rike innebär storhet och ledarskap att se andra så som de verkligen är – som Gud ser dem – och sedan räcka ut handen till och betjäna dem. Det innebär att glädjas med dem som är glada, gråta med dem som sörjer, lyfta upp dem som har det svårt och älska vår nästa som Kristus älskar oss. Frälsaren älskar alla Guds barn oavsett socioekonomiska omständigheter, ras, språk, politisk tillhörighet, nationalitet eller någon annan gruppering. Och det bör också vi göra!
Guds största belöning går till dem som tjänar utan att förvänta sig någon belöning. Den går till dem som tjänar utan fanfarer, de som tyst ägnar sig åt att hitta sätt att hjälpa andra, de som tjänar andra bara för att de älskar Gud och Guds barn.5
Låt det inte stiga dig åt huvudet
Kort efter att jag hade kallats som generalauktoritet hade jag förmånen att följa med president James E. Faust till omorganisationen av en stav. När jag körde till vårt uppdrag i vackra södra Utah var president Faust vänlig nog att använda tiden till att undervisa mig. Jag ska aldrig glömma det han lärde mig. Han sa: ”Kyrkans medlemmar är älskvärda mot generalauktoriteterna. De behandlar dig vänligt och säger snälla saker om dig.” Sedan tog han en kort paus och sa: ”Dieter, var alltid tacksam för det, men låt det inte stiga dig åt huvudet.”
Den här viktiga lärdomen om tjänande i kyrkan gäller alla prästadömsbärare i alla kvorum i kyrkan. Den gäller oss alla i den här kyrkan.
När president J. Reuben Clark Jr rådgjorde med personer som kallats till ledaruppdrag i kyrkan brukade han säga att de inte skulle glömma regel nummer sex.
Oundvikligen frågade personen: ”Vad är regel nummer sex?”
”Ta inte dig själv på så stort allvar”, sa han.
Det ledde förstås till en följdfråga: ”Vilka är de andra fem reglerna?”
Med glimten i ögat brukade president Clark säga: ”Det finns inga.”6
För att vara bra ledare i kyrkan måste vi lära oss något mycket viktigt: Ledarskap i kyrkan handlar inte så mycket om att leda andra som om vår villighet att ledas av Gud.
Ämbeten är möjligheter att tjäna
Som den allrahögste Gudens heliga ska vi ”i allt komma ihåg de fattiga och behövande, de sjuka och lidande, ty den som inte gör detta, han är inte min lärjunge”.7 Möjligheterna att gå omkring och göra gott och tjäna andra är obegränsade. Vi finner dem i samhället, i församlingen eller grenen, och absolut i våra hem.
Dessutom får alla medlemmar i kyrkan vissa formella tillfällen att tjäna. Vi säger att vi kallas till ett ämbete, och det bör påminna oss om vem det är som kallar oss att tjäna. Om vi ser våra ämbeten som möjligheter att tjäna Gud och hjälpa andra med tro och ödmjukhet, blir varje tjänande gärning ett steg på lärjungeskapets väg. På så sätt bygger Gud inte bara upp sin kyrka, han bygger också upp sina tjänare. Kyrkan är utformad för att hjälpa oss bli Kristus sanna och trofasta lärjungar, goda och ädla söner och döttrar till Gud. Det här händer inte bara när vi går på möten och lyssnar på tal, utan också när vi fokuserar på annat än oss själva och tjänar andra. Det är så vi blir ”stora” i Guds rike.
Vi tackar ja till ämbeten med värdighet, ödmjukhet och tacksamhet. När vi blir avösta från de här ämbetena accepterar vi förändringen med samma värdighet, ödmjukhet och tacksamhet.
I Guds ögon finns det inget ämbete i riket som är viktigare än något annat. Vårt tjänande – oavsett om det är stort eller litet – förädlar våra andar, öppnar himlens fönster och utgjuter Guds välsignelser över både dem vi tjänar och över oss. När vi når ut till andra kan vi veta med ödmjuk tillit att Gud godkänner och är nöjd med vårt tjänande. Han ler mot oss när vi utför de här innerliga barmhärtighetsgärningarna, särskilt när de inte ses eller uppmärksammas av andra.8
Varje gång vi ger av oss själva till andra tar vi ett steg närmare till att bli en god och sann lärjunge till honom som gav sitt allt för oss: vår Frälsare.
Från presiderande till paraden
Under 150-årsjubileet av pionjärernas ankomst till Saltsjödalen var broder Myron Richins stavspresident i Henefer, Utah. I firandet ingick uppförandet av scenen när pionjärerna passerade igenom staden.
President Richins var djupt engagerad i planerandet av firandet och han var med på många möten med generalauktoriteter och andra för att samtala om evenemangen. Han var en upptagen man.
Just innan firandet skulle äga rum omorganiserades president Richins stav och han avlöstes som president. En söndag därefter var han med på församlingens prästadömsmöte när ledarna bad om frivilliga som kunde hjälpa till med firandet. President Richins räckte tillsammans med andra upp handen och blev ombedd att ta på sig arbetskläder och ta med sig sin pickup och en spade.
Till slut var morgonen för det stora evenemanget inne och president Richins anmälde sig som frivillig.
Bara några veckor tidigare hade han inflytelserikt bidragit till planerandet och genomförandet av det här stora evenemanget. Men den här dagen var det hans jobb att följa efter hästarna i paraden och göra rent efter dem.
President Richins gjorde det villigt och glatt.
Han förstod att det ena sättet att tjäna inte är bättre än det andra.
Han kände till och tillämpade Frälsarens ord: ”Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare.”9
Hur man är en bra lärjunge
Ibland önskar vi liksom Åskans söner en framträdande ställning. Vi strävar efter erkännande. Vi vill leda och göra en minnesvärd insats.
Det är inget fel med att vilja tjäna Herren, men när vi vill ha inflytande i kyrkan för vår egen skull – för att få beröm och bli beundrade av andra – har vi redan fått ut vår lön. När vi låter andras beröm stiga oss åt huvudet, blir det vår lön.
Vilket ämbete är det viktigaste i kyrkan? Det är det ämbete du har just nu. Hur enkelt eller framträdande det än kan verka, är ämbetet du har just nu det som gör att du inte bara kan lyfta andra utan också bli den Guds man som du skapades till att vara.
Mina kära vänner och bröder i prästadömet, lyft där ni står!
Paulus lärde filipperna: ”Var inte självupptagna och stolta. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva.”10
Tjäna med heder
Att söka ära och erkännande i kyrkan på bekostnad av sant och ödmjukt tjänande av andra är det byte som Esau gjorde.11 Vi kanske får en jordisk belöning, men till ett högt pris: förlusten av himmelskt godkännande.
Låt oss följa vår Frälsares exempel, som var mild och ödmjuk, som inte sökte att bli ärad av människor utan att göra sin Faders vilja.12
Låt oss tjäna andra ödmjukt – med iver, tacksamhet och heder. Fastän våra handlingar av tjänande kan verka enkla, anspråkslösa eller av föga värde kommer de som når ut till andra i godhet och medkänsla en dag att veta vilket värde deras tjänande har genom den allsmäktige Gudens eviga och välsignade nåd.13
Mina kära bröder, kära vänner, må vi begrunda, förstå och följa den här ytterst viktiga principen om kyrkans ledarskap och prästadömets styressätt: ”Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare.” Det är min bön och välsignelse i vår Mästares, vår Återlösares, ja, Jesu Kristi namn. Amen.