Kom ihåg det som betyder mest
Det som betyder mest är våra relationer till vår himmelske Fader och hans älskade Son, våra familjer, våra medmänniskor och att låta Anden vägleda oss.
När vi den här helgen minns Frälsarens triumferande intåg i Jerusalem strax före sitt försoningsoffer tänker jag på hans ord om hopp och tröst: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör.”1
Jag älskar honom. Jag tror honom. Jag vittnar om att han är uppståndelsen och livet.
Det vittnesbördet har tröstat och stärkt mig under de senaste fyra och ett halvt åren sedan min fru Barbara gick bort. Jag saknar henne.
Jag har ofta reflekterat över vårt eviga äktenskap och gemensamma liv.
Jag har tidigare berättat hur jag först träffade Barbara och hur den upplevelsen lärde mig att använda färdigheten att ”följa upp” som jag hade lärt mig under min mission. Jag behövde snabbt följa upp med henne när vi hade träffats för hon var vacker, populär och hade en mycket upptagen social kalender. Jag förälskade mig tidigt eftersom hon var lättillgänglig och vänlig. Jag beundrade hennes godhet. Det kändes som att hon och jag hörde ihop. Det verkade så enkelt för mig.
Barbara och jag dejtade och vår relation började växa, men hon var osäker på om det var rätt för henne att gifta sig med mig.
Det räckte inte med att jag visste det; Barbara behövde veta det själv. Jag visste att om vi fastade och bad om saken, kunde Barbara få en bekräftelse från himlen.
Vi tillbringade en helg utan att dejta så att vi kunde fasta och be enskilt för att få veta för egen del. Lyckligtvis fick hon samma bekräftelse som jag. Resten, som man säger, är historia.
När Barbara gick bort satte våra barn flera lärdomar på hennes gravsten som Barbara ville att de skulle komma ihåg. En av dessa lärdomar är: ”det som betyder mest är det som varar längst.”
I dag vill jag dela med mig av känslor och tankar vad gäller det som betyder mest.
För det första är en relation med vår himmelske Fader och hans Son, Herren Jesus Kristus det som betyder mest. Denna relation betyder mest nu och i evigheten.
För det andra är familjerelationer bland det som betyder mest.
Under mitt tjänande har jag besökt många enskilda och familjer som blivit drabbade av förödande naturkatastrofer. Många var omflyttade, hungriga och rädda. De behövde medicinsk hjälp, mat och logi.
De behövde också sina familjer.
Jag är medveten om att en del kanske inte är välsignade med en nära familj, så jag räknar in släktingar, vänner och till och med församlingsfamiljer som ”familj”. Dessa relationer är livsviktiga för känslomässig och fysisk hälsa.
De här relationerna kan också erbjuda kärlek, glädje, lycka och en känsla av samhörighet.
Att ta hand om de här viktiga relationerna är ett val. Valet att vara en del av en familj kräver hängivenhet, kärlek, tålamod, kommunikation och förlåtelse.2 Det kan finnas stunder när vi inte håller med en annan person, men vi kan låta det ske utan att vara otrevliga. Under uppvaktning och i äktenskap blir vi inte kära eller okära som om vi vore föremål som flyttas runt på ett schackbräde. Vi väljer att älska och stödja varandra. Vi gör detsamma i andra familjerelationer och med vänner som är som familj för oss.
I tillkännagivandet om familjen står det: ”Den gudomliga lycksalighetsplanen möjliggör att familjebanden fortsätter bortom graven. Heliga förrättningar och förbund i heliga tempel gör det möjligt för enskilda personer att återvända till Guds närhet, och för familjer att vara tillsammans för evigt.”3
En annan sak som betyder mest är att följa Andens maningar i våra viktigaste relationer och i våra ansträngningar att älska vår nästa som oss själva, även i vårt privata och offentliga tjänande. Jag lärde mig den läxan tidigt i livet när jag tjänade som biskop.
Sent en kall, snöig vinterkväll lämnade jag biskopens kontor när jag fick en stark känsla av att besöka en äldre änka i församlingen. Jag tittade på klockan – hon var tio på kvällen. Jag resonerade att det var alldeles för sent att göra ett sådant besök. Och dessutom snöade det. Jag bestämde mig för att besöka den här kära systern det första jag gjorde på morgonen i stället för att störa henne så sent. Jag körde hem och gick och lade mig men vred och vände på mig hela natten eftersom Anden manade på mig.
Tidigt följande morgon körde jag raka vägen till änkans hem. Hennes dotter öppnade dörren och sa tårögt: ”Å biskop, tack för att du kom. Mor dog för två timmar sedan” – jag var förtvivlad. Jag glömmer aldrig hur det kändes inombords. Jag grät. Vem annars än denna kära änka förtjänade att hennes biskop höll hennes hand, tröstade henne och kanske gav henne en sista välsignelse? Jag gick miste om den här möjligheten för att jag resonerat bort Andens starka maning.4
Bröder och systrar, unga män och unga kvinnor och primärbarn, jag vittnar om att en av de saker som betyder mest i alla våra relationer är att följa Andens maningar.
Slutligen vittnar jag denna palmsöndagshelg om att omvändelse till Herren, att bära vittnesbörd om honom och att tjäna honom också är något av det som betyder mest.
Tro på Jesus Kristus utgör grunden för våra vittnesbörd. Ett vittnesbörd är en bekräftelse på evig sanning som inpräntats på enskildas hjärtan och själar genom den Helige Anden. Ett vittnesbörd om Jesus Kristus, fött av och stärkt av Anden, förändrar liv – det förändrar vårt sätt att tänka och hur vi lever. Ett vittnesbörd vänder oss till vår himmelske Fader och hans gudomlige Son.
Alma sa:
”Se, jag vittnar för er att jag vet att detta som jag har talat om är sant. Och hur tror ni jag vet att det är sant?
Se, jag säger er att det har tillkännagetts för mig genom Guds Helige Ande. Se, jag har fastat och bett i många dagar för att jag själv skulle kunna få vetskap om detta. Och nu vet jag själv att det är sant, för Herren Gud har uppenbarat det för mig genom sin Helige Ande.”5
Det räcker inte med att enbart ha ett vittnesbörd. När vår omvändelse till Jesus Kristus växer vill vi naturligtvis vittna om honom – hans godhet, kärlek och vänlighet.
Ofta på våra vittnesbördsmöten på fastesöndagen hör vi uttrycken ”jag är tacksam” och ”jag älskar” mer än vi hör uttrycken ”jag vet” och ”jag tror”.
Jag inbjuder dig att oftare bära ditt vittnesbörd om Jesus Kristus. Bär vittnesbörd om det du vet och tror på och vad du känner, inte bara om det du är tacksam för. Vittna om dina egna upplevelser av att lära känna och älska Frälsaren, om att leva efter hans lärdomar och om hans återlösande och möjliggörande kraft i ditt liv. När du bär vittne om det du vet, tror på och känner, bekräftar den Helige Anden sanningen för dem som uppriktigt lyssnar på ditt vittnesbörd. De kommer att lyssna eftersom de har sett hur du har blivit en fridfull Jesu Kristi lärjunge. De ser vad som menas med att vara hans lärjunge. De kommer också att känna något som de kanske inte har känt förut. Ett rent vittnesbörd kommer från ett förändrat hjärta och kan genom den Helige Andens kraft föras in i andras hjärtan som är öppna för att ta emot det.
De som känner något till följd av ditt vittnesbörd kan sedan be Herren i bön att bekräfta sanningen i ditt vittnesbörd. Då kan de få veta för egen del.
Bröder och systrar, jag vittnar för er om att jag vet att Jesus Kristus är världens Frälsare och Återlösare. Han lever. Han är Guds uppståndne Son och detta är hans kyrka som leds av hans profet och apostlar. Jag ber att när jag går över till nästa värld, må göra det med mitt vittnesbörd klart brinnande.
I min verksamhet har jag lärt mig att det som betyder mest är våra relationer till vår himmelske Fader och hans älskade Son, våra familjer och vår nästa, och att låta Herrens Ande vägleda oss i dessa relationer så att vi kan vittna om det som betyder mest och varar längst. I Jesu Kristi namn, amen.