VI ÄLSKAR ATT SE TEMPLET
H ironui Johnston, 16 år, och hans syster Merirani, 15, tillbringar mycket tid vid templet i Papeete i Tahiti.
De utför inte dop för de döda, utom några gånger varje år. De är inte ens inne i templet. De är på tempelområdet. De gör inget trädgårdsarbete eller något tjänandeprojekt, de bara sitter där eller går omkring. Men de tittar alltid på templet.
”Jag älskar att se templet”, säger Merirani. ”Vi har många fina minnen från templet.”
Horonui och Merirani går till tempelområdet därför att det känns så bra där. Det är en plats där de kommer bort från omvärlden.
”Vi bor inte i något dåligt område, men det finns några bråkiga ungdomar där”, säger Hironui. ”Så vi är här. Det känns bra att vara på tempelområdet.”
Ibland kommer hela familjen, antingen för en hemaftonsaktivitet eller bara för att vara tillsammans.
”Ibland när vi inte kommer överens så kommer vi hit för att reda ut saker och ting”, säger Hironui. Också när familjen Johnston inte är vid templet så är det en del av deras liv.
”Jag tror att vi har en bild av templet i varje rum i huset”, säger Hironui. ”Det är vackert. Det påminner oss dagligen om att vår familj kan vara tillsammans för evigt. När vi ser templet så känner vi samma fridfulla ande.”
En välsignad generation
Hironui och Merirani tillhör den första generationen tahitiska medlemmar som inte vet hur det var i Tahiti utan ett tempel, som nu är mer än 20 år gammalt.
Det kan göra att det är lätt för ungdomarna att ta templet för givet. Men för många av dessa unga tahitiska medlemmar blir inte templet förbisett utan sett. Det är en del av deras liv.
”När jag ser det vill jag gå in”, säger Wawona Auraa, 12 år, från Tiapa församling i Paea stav. ”Vi älskar templet.”
Men vad är det som har gjort templet så viktigt för en ny generation tahitier? Svaret blev självklart efter att ha talat med ungdomarna i Wawona församling. Dessa unga män och unga kvinnor förstår templets välsignelser. De förstår att deras liv blir välsignat när de lever värdigt att kunna gå till templet, att tempelförordningarna kan frälsa deras förfäder och att tempelförbunden kan förena deras familj för evigt.
”När man vet att man måste vara värdig för att komma in, så lever man på ett sådant sätt att man vet att man kan göra det”, säger Marvia Tauria som föddes bara några månader innan templet invigdes. ”Det hjälper mig att leva ett bra liv.”
”Det hjälper oss att förbereda oss andligt för att återvända till vår himmelske Fader”, säger Tenaya Auraa, 14 år.
Det är något speciellt för dessa ungdomar att utföra dop för de döda. Tills kyrkans ungdomar blir äldre är det den enda tempelförordningen som de kan utföra. Dessa unga män och unga kvinnor ser det som en välsignelse, inte bara för dem själva utan också för andra.
”Genom att utföra dop för de döda kan vi hjälpa några av våra förfäder att ta emot frälsande förordningar”, säger Mataitini Auraa, 18 år. ”Det är en sån stor välsignelse att ha så nära till templet.”
Ungdomarna i Paea stav ser fram emot dagen då de kan komma till templet och ta emot sin begåvning.
För Heifara Tauira, 18 år, som ser fram emot att gå ut som missionär, är det inte så långt dit. Han är glad, säger han, för under uppväxttiden har han lyssnat på vittnesbörd från personer som har fått sin begåvning. ”De verkar vara så starka i kyrkan”, säger han. ”Deras vittnesbörd om templet är starkt.”
Dessa ungdomar delar inte bara kärleken till templet, de delar också samma hopp – att de, genom tempelförbunden, kan vara tillsammans med sin familj för evigt.
”Templet kan förena vår familj”, säger Mahearii Tauira, 12 år. ”Och vi kan vara tillsammans för evigt.”
Välsignar generationer
Templets välsignelser länkar samman familjer genom generationerna. Och kärleken till templet kan också föras vidare från en generation till nästa.
”Vi ser när våra föräldrar går till templet”, säger Hironui. ”Vi ser att de lever värdigt så att de kan gå dit. Vi ser hur deras tempelnärvaro välsignar oss, och vi väljer att följa dem.”
Denna kärlek till templet, som började med föräldrarna i familjen Johnston, har förts vidare till Hironui och Merirani. Och den slutar inte där. Deras handlingar kan föra den vidare till nästa generation.
”Jag vill ha barn en dag”, säger Merirani. ”Jag vill lära dem att templet är Herrens hus och att om vi är trofasta så kan vi vara tillsammans för evigt tack vare templet.”
Templets välsignelser går åt båda hållen. Denna generation välsignas i dag. När de växer upp och utför arbete för sina förfäder, sträcker sig dessa välsignelser bakåt i tiden. Och när denna generation börjar fostra nästa generation, fortsätter dessa välsignelser in i framtiden.
”Herren har verkligen gett oss en välsignelse genom att låta bygga sitt hus i vårt land”, säger Merirani. ”Men den största välsignelsen är att våra förfäder och vår familj kan beseglas genom templets förordningar och vi kan få bo hos vår Fader igen. Jag gör vad som helst för att få den välsignelsen.”
”Det finns många skäl till att vilja besöka templet. Redan dess exteriör tycks antyda templets djupt andliga funktion. Detta blir ännu mer uppenbart inuti templet. Ovanför tempelporten står orden: ’Helgad åt Herren.’ När du går in i ett tempel som blivit invigt, går du in i Herrens hus.”
President Boyd K Packer, tillförordnad president för de tolv apostlarnas kvorum, ”Det heliga templet”, Nordstjärnan , jun 1992, s 14.