Hjälp nyomvända atthålla sig starka
Vi är alla engagerade i arbetet att behålla nya medlemmar. Det är det ständigt pågående arbetet att omvända sig — att vända om och alltid återvända till Herren.
Fotografi av syster Tanner, Busath Photography; fotoillustration Henrik Als; illustration Steve Kropp
När jag besökte Brasilien för en tid sedan följde min make med mig. Det var där han verkade som missionär. En kväll kom vi till ett möte där vi välkomnades i dörren av en ung mamma som presenterade sig som min tolk under mötet. Hon vände sig ivrigt till min make och sade: ”Äldste Tanner, det var du som gav min familj evangeliet för många år sedan. Jag var bara något år då, men när jag växte upp hörde jag alltid ditt namn nämnas när det talades om de första dopen i vår familj.” Sedan berättade hon om varje familjemedlems trofasthet i kyrkan under årens lopp. Vilket underbart återseende det var!
Under mötet, när min make tittade ut över de församlade, såg han andra som han hade undervisat om evangeliet som hade förblivit trofasta. När min make bar sitt vittnesbörd uttryckte han sin glädje över att de fortfarande var trofasta. Han sade att han påmindes om berättelsen i Mormons bok där Alma träffade sina kära vänner, Mosiahs söner, på sin resa:
”Dessa Mosiahs söner var tillsammans med Alma då ängeln först visade sig för honom. Därför gladde sig Alma storligen över att se sina bröder. Och det som gjorde hans glädje ännu större var att de fortfarande var hans bröder i Herren.” (Alma 17:2; kursivering tillagd)
Den kvällen i Brasilien träffade min man också kära vänner från förr som ”fortfarande var hans bröder [och systrar] i Herren”.
Detta är varje trofast missionärs önskan: att nyomvända stannar kvar i kyrkan och ”[blir] starka i kunskapen om sanningen”. (Alma 17:2) Detta är varje trofast förälders önskan: att deras barn förblir trofasta mot sin tro. Detta är också kyrkans ledares önskan för medlemmarna i deras vård, och det är vår himmelske Faders innerliga önskan för sina barn. (Se Mose 1:39.)
Sök efter dem som gått vilse
Jag rörs av hur ofta Herren uttrycker sin kärlek till sitt folk, även om de går vilse — kanske särskilt om de går vilse. Tänk på Frälsarens liknelser om sådant som förlorats: får, mynt, en son. (Se Luk 15.) Herden går ut och söker efter det förlorade fåret. Kvinnan söker ihärdigt igenom sitt hus efter det förlorade myntet. Fadern springer ut till sin egensinnige son medan han ”ännu [är] långt borta … [och faller] honom om halsen och [kysser] honom”. (Luk 15:20) Också i liknelsen om olivträdet skymtar vi Herrens tålmodiga kärlek till dem som gått vilse. (Se Jakob 5.) Om och om igen säger vingårdens Herre: ”Det skulle smärta mig att förlora detta träd.” (Jakob 5:7, 11, 13, 32) Genom hela Jesajas bok försäkrar Herren Israel om att han inte kan glömma dem: ”Se, på mina händer har jag upptecknat dig.” (Jes 49:16) I Hesekiels bok säger Herren: ”De förlorade skall jag söka upp, de som gått vilse skall jag föra tillbaka, de sårade skall jag förbinda.” (Hes 34:16)
När vi engagerar oss i arbetet med att behålla och aktivera medlemmar blir vi Herrens medarbetare i det kärleksfulla arbetet med att söka efter våra bröder och systrar som kan vara som det förlorade fåret, det förlorade myntet eller den förlorade sonen.
En ny värld
Vägen kan också vara svår för dem som är nya i kyrkan medan de försöker anpassa sig till denna stora förändring i sitt liv. En ny medlem beskrev denna svåra förändring. Hon sade: ”När vi undersökare blir medlemmar i kyrkan blir vi förvånade över att upptäcka att vi har kommit in i en fullständigt främmande värld, en värld som har sina egna traditioner, sin egen kultur och sitt eget språk. Vi upptäcker att det inte finns någon eller något vi kan vända oss till för att få vägledning på vår färd in i denna nya värld.”1
President Gordon B Hinckley (1910–2008) undervisade upprepade gånger om att både våra nya medlemmar och våra vilsegångna medlemmar behöver vår hjälp. De behöver en vän, ett ansvar, och andlig näring, som det står i Moronis bok: ”Sedan de hade mottagits till dop … räknades de bland Kristi kyrkas folk. Och deras namn upptecknades så att de skulle bli ihågkomna och få näring genom Guds goda ord för att hålla dem på den rätta vägen.” (Moroni 6:4)
Under samma resa till Brasilien besökte jag många unga kvinnor i deras hem, med en önskan om att ”komma ihåg dem och ge dem näring”. En del var fullkomligt djärva i sitt vittnesbörd medan andra inte längre var aktiva i kyrkan. I vart och ett av fallen frågade jag dem om de kunde återge unga kvinnors tema. Var och en av dem kunde det! Sedan frågade jag var och en vilken av unga kvinnors värderingar som betydde mest för henne och varför. När de svarade på frågan kände jag Anden och märkte att det i alla fall fanns en liten gnista av tro hos dem som inte längre kom till kyrkan. Jag visste att om någon skulle komma ihåg var och en av dem och älska dem och ge näring åt den lilla gnistan av tro så skulle deras ljus börja lysa klart igen.
Personligt ansvar
Att ge näring genom Guds goda ord innebär att vi är uppmärksamma på andras andliga tillväxt och välbefinnande, precis som vi ger näring åt vår fysiska kropp. Föräldrar, ledare och vänner bör hjälpa till med denna process, men nyomvända, nyfikna ungdomar och kämpande medlemmar har ett personligt ansvar att hjälpa sig själva också. Detta görs bäst genom att man studerar evangeliet.
Jag minns tydligt sommaren då jag hade gått ut high school. Det var en tumultartad tid för mig andligt sett, en tid när jag letade efter min väg i evangeliet, som många nyomvända gör. Mitt motgift mot dessa problem var att flitigt läsa och studera Mormons bok varje dag, ofta under längre tidsperioder. Jag minns fortfarande några av dessa andliga stunder. Det var en grundläggande tid för mitt vittnesbörds tillväxt.
Förutom att komma ihåg och ge näring åt dem vi har förlorat eller som har gått vilse behöver vi ge dem möjlighet att tjäna. Frälsaren uppmanade aposteln Petrus: ”När du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder.” (Luk 22:32) Kyrkans ämbeten ger medlemmarna möjlighet att stärka andra och att i detta tjänande själva bli stärkta.
När mina barn var tonåringar och ibland inte ville gå på veckoträffarna eller andra möten så pratade jag med dem om deras ansvar. Jag sade att vi inte alltid går till ett möte för att själva få ut något av det, utan för att vi kan ge något. Jag sade ofta: ”Du behöver kyrkan, och kyrkan behöver dig.” Nyomvända och mindre aktiva medlemmar behöver känna sig behövda för de är behövda.
Ett arbete för alla
Vi är alla engagerade i arbetet att behålla nya medlemmar. Det är det ständigt pågående arbetet att omvända sig — att vända om och alltid återvända till Herren. Alma talar om det som en mäktig förändring. (Se Alma 5:14.) Omvändelse är vad det handlar om, oavsett om vi arbetar med undersökare, ungdomar, mindre aktiva medlemmar eller till och med aktiva medlemmar. Vi bör alla vara engagerade i att hjälpa till med Herrens verk, att åstadkomma odödlighet och evigt liv för hans barn. (Se Mose 1:39.)
Min make skrev följande i sin missionärsdagbok: ”Omvändelse är det största underverket. Det är underbarare än att bota sjuka eller uppresa döda. För en person som blivit botad kommer så småningom att bli sjuk igen och så småningom dö, men omvändelsens under kan vara för evigt och påverka evigheterna för den omvände och för hans eller hennes efterkommande. Hela generationer blir botade och återlösta från döden genom omvändelsens under.”
Låt oss tillsammans med Herren söka upp de förlorade, föra tillbaka dem som gått vilse och förbinda de sårade. Sedan, på Herrens stora dag, kan vi glädjas, som min make gjorde, när vi ser att de som vi har älskat in i evangeliet fortfarande är våra bröder och systrar i Herren.
Nya medlemmar och vilsegångna medlemmar behöver vår hjälp. De behöver en vän, ett ansvar och andlig näring.
Fotoillustration Steve Bunderson; De förde mig tillbaka, av Steve Kropp