Bättre än MVG
Vad är det för en hjälte som ignorerar en bedårande sjuåring?
Orden snurrade runt i huvudet medan jag desperat försökte koncentrera mig på Dantes Inferno. Jag tittade på klockan på väggen i vardagsrummet. Den var redan 22:00. Jag hade ett prov följande dag på åtta kapitel i Inferno som jag inte hade läst än, jag behövde skriva ett sammandrag till min engelskakurs och hade ett möte klockan 6 på morgonen i seminariebyggnaden. Jag behövde gå och lägga mig snart. Jag läste:
Av kärlek till den dyra fosterjorden
tog jag de spridda löven upp
och gav dem åt den arme,
hes av talet vorden.1
Äntligen kunde jag koncentrera mig så som jag behövde för att uthärda den långa kvällen.
… Snart nådde vi den gräns,
som delar av från denna andra krets den tredje runden,
där rättvist straff
ställt ännu större krav.
”Hej Shan”, sade min sjuåriga syster Shallen.
Jag mumlade något och hoppades att hon skulle gå sin väg. Var var jag nu? Hmmm … krav … krav … Aha!
… Allt tycktes sällsamt nytt
i samma stunden: …
Jag kunde inte koncentrera mig. Jag kände hur Shallen med sitt docksöta ansikte följde varje rörelse jag gjorde. Jag kände mig som en fånge av min irriterande lillasysters granskande ögon. Hennes glittrande, smaragdgröna ögon lyste upp av glädje när hon såg att jag tittade på henne.
”I dag i skolan sade läraren att alla andraklassare ska ha en hjältedag, och vi får klä oss som vår hjälte, och vi ska ge en rapport, och det ska bli jättekul, och vi får ha på oss våra hjältekläder hela dagen och till och med på rasten, och vi …”
Jag visste att om min snacksaliga lillasyster inte slutade prata skulle jag aldrig bli klar med mina kapitel, mitt viktiga sammandrag, eller få MVG i alla ämnen.
Jag var tvungen att göra något. Det var viktigt att hon kom därifrån. Om jag struntade i henne skulle hon förhoppningsvis bli uttråkad och berätta om sin ”hjältedag” för någon annan i familjen.
Mitt pekfinger tog mig tillbaka till min plats i Inferno:
… framför oss
låg ett fält av enbart sand …
”Och vi får rita en bild av vår hjälte och …”
Varför kunde hon inte förstå att jag skulle få stanna uppe hela natten med mina läxor? Jag började bli arg. Det blev som en bubbla som var nära att brista, och så slutade hon prata. Jag blev alldeles häpen. Jag höll ögonen på boken och hoppades att hon äntligen hade uppfattat min brist på intresse.
”Shan”, viskade hon med sin oskyldiga, milda röst.
Mina ögon var fortfarande fixerade vid Dantes ord. Hon gjorde en paus. Jag tittade upp och såg att hennes huvud var nedböjt i förtvivlan över min brist på uppmärksamhet. Jag började känna mig skyldig, men fortsatte stirra ner på texten på de urblekta sidorna.
”Shan, jag vill att du ska vara min hjälte. Kan jag få ha din livräddningsuniform på mig på hjältedagen?”
Mina ögon gick blixtsnabbt från boken till det gyllene håret som hängde ner framför min lillasysters nedböjda ansikte. Jag kunde aldrig drömma om att jag var Shallens hjälte — en hjälte som inte ens hade tid för en bedårande sjuåring. Jag kände mig väldigt skyldig och generad när jag insåg hur självisk jag var.
Jag lade ner pennan och lade boken åt sidan. Jag tog min söta lilla beundrare vid handen och ledde henne till mitt rum. Jag klädde henne i min solblekta skjorta, satte min skärm på hennes huvud och lade den nötta visslan med texten ”Shanda” runt hennes hals. Hon tittade upp på mig och gav mig det mest strålande leende som jag någonsin sett. Min lillasysters kärlek övertygade mig om att hon var mycket viktigare än något betyg jag någonsin skulle få.
Illustration Doug Fakkel
Om min snacksaliga lillasyster inte slutade prata skulle jag aldrig bli klar med mina kapitel, mitt sammandrag, eller få MVG i alla ämnen. Jag var tvungen att göra något. Det var viktigt att hon kom därifrån.