Jasons flykt
”Vaka och bed att ni inte kommer i frestelse.” (Mark 14:38)
”ZZZZZ …” Åttaårige Jason låtsades att han snarkade och sedan började han fnissa. Han låg i sin säng och drog täcket över ansiktet och låtsades sova. På andra sidan av det mörka rummet låg hans sexårige bror med huvudet djupt nere i kudden. Han suckade djupt innan han också började skratta. ”Shh!” viskade Jason och drog ner täcket från ansiktet. ”Det är meningen att vi ska sova!”
”Jag sover. Jag sover!” viskade hans bror tillbaka. Båda pojkarna började fnissa igen och drog sedan upp täcket under hakan, knep ihop ögonen och låg så stilla som möjligt medan de väntade.
I rummet bredvid låg deras syster också och väntade, och låtsades sova. I ett annat rum bredvid låg deras bror och väntade, och låtsades sova. Till och med deras mamma, visste de, låg i sitt mörka sovrum, ihopkrupen under täcket och låtsades sova.
Golvet knarrade till i hallen. Pappa var där någonstans. När som helst skulle de höra signalen. Jason lyssnade noga och andades knappt när han försökte gissa var pappa fanns just då. Han kom definitivt närmare. Vilken sekund som helst nu …
”TUUUUUT!” lät det genom hela huset. Jason kom ner på golvet och kröp mot dörren på sina händer och knän.
”Spring, spring, spring!” ropade hans bror och knuffade till Jason i sidan. ”Vi måste ut!”
”Det brinner!” ropade Jason och kröp ut i hallen. ”Alla måste ut!”
”Alla måste ut!”, ropade mamma. ”Håll er lågt!”
Pappa gick också ner på knä på golvet och följde med dem när de kröp längs hallen, in i köket och ut genom bakdörren. När de hade kommit ut ställde de sig upp och sprang mot lönnen.
”Är alla i säkerhet?” frågade pappa. ”Är alla här?”
”Vi är alla här”, sade mamma när hon hade räknat alla.
Pappa tittade på stoppuret. ”Det var vår snabbaste tid hittills”, sade han. ”Tillbaka till sängen allhop — på riktigt den här gången.”
Nästa morgon när familjen satt vid frukostbordet tänkte Jason på brandövningen. ”Jag är glad att vi har en flyktplan”, sade han. ”Jag känner mig tryggare med en brandvarnare i huset.”
”Jag också”, sade mamma. ”Med en brandvarnare kan vi känna oss trygga — så länge vi reagerar snabbt när den börjar tjuta.”
Jason åt färdigt sin frukost. ”Kan jag gå hem till Brett nu?” frågade han. Brett var Jasons granne och en av hans bästa vänner.
”Ja”, sade mamma. ”Var försiktiga och ha så roligt.”
Hos Brett lekte pojkarna med Bretts hund, sprang genom vattenspridarna och byggde fort av pinnar i gyttjan. Sedan föreslog Brett att de skulle gå in. ”Jag är varm”, sade han. ”Vi spelar tevespel!”
”Okej”, sade Jason. ”Jag kanske kan slå dig den här gången.”
”Vi kan spela ett nytt spel”, sade Brett när pojkarna hade kommit in. ”Har du spelat det här någon gång?” Han höll upp omslaget till ett spel som Jason inte kände igen.
”Jag tror inte det. Vad handlar det om?”
”Du får se”, sade Brett och förde in CD:n i spelkonsolen.
Brett gav Jason en handkontroll och satte sig ner framför teven. Jason satte sig bredvid honom. När spelet började hörde Jason ett starkt larm gå i sitt samvete. Figurerna i spelet såg ut som riktiga människor och kläderna de hade på sig — särskilt de som kvinnorna hade på sig — dolde inte särskilt mycket av deras kroppar. Jason kände sig illa till mods. Han visste att han behövde ge sig därifrån.
”Vi behöver spela ett annat tevespel eller så måste jag gå hem”, sade Jason. ”Jag tycker inte om hur personerna är klädda.” Jason insåg att hans vän kanske skulle tycka att han var konstig som sade så, men han visste att han behövde lyssna på sina känslor.
”Det är okej”, sade Brett. ”Vi kan spela ett annat spel.” Brett tog fram ett racerbilspel. Larmet i Jasons huvud tystnade när han hörde motorerna dåna i spelet. För Jason kunde inget ha låtit bättre.
Illustrationer Brandon Dorman
Det brinner!